Dagsnoteringar

Gubbe och Hund

Att våra små kompisar mår fysiskt bra, råder det ingen tvekan om. Eller om de inte mår bra fysiskt, så ser vi det på deras beteende. Det går att mäta, om man säger så.
Men under ytan, vad händer där?

Det brukar sägas att hundar uppnår en medvetande- och kunskapsnivå motsvarande ett fyraårigt barn.

Att en fyraårigt barn inte skulle fundera på tillvaron runt omkring sig, och ha ett känsloliv, skulle nog ingen som vill bli tagen på allvar vilja påstå.
Givetvis tänker barnet ännu inte på samma sätt som en vuxen, utan utifrån barnets egna referensramar.

Och att närhet och behov av andra, som främst mamman den första tiden, är ett livsviktigt behov hos barn, lika väl som hos valpar och kattungar, tvistar väl heller inga om.

Men hur är det sen?

Alla känner till den sorg och saknad som drabbar människor, när deras föräldrar går ur tiden. Det är förstås värst för de små som inte riktigt kan greppa vad som hänt, men ränderna går aldrig ur helt vad gäller sorg och saknad.
Så tänker jag, nu 80-årig, ofta på mina föräldrar, trots att många år har gått sen de fysiskt försvann ur mitt liv.

Hur är det med våra husdjur?

Undrar de fortfarande vad som hände, när deras mammor försvann ifrån dem, ja hela deras värld och trygghet försvann ifrån dem, så där Poff bara, och de utan att själva ha valt det befann sig nån helt annanstans?

Det är klart att det var förvirrande och svårt för dem då, och inte alls konstigt att de, de första dagarna gick runt i de nya rummen och letade efter sin mamma.
Men letar de fortfarande, om än mindre intensivt, flera år senare?
Sörjer de fortfarande sin första flock och flockledare?
Vilka minnen finns kvar av mammans omsorg och spenar? Av syskonens lek och stoj?

Hoppas de fortfarande, flera år senare, att de nån gång får återförenas med sitt livs ursprung och med sin ursprungliga flock?

Medvetande och känslor finns hos djur. Varför skulle de annars söka sig nära intill oss, när vi satt oss i soffan? Och medvetande och känslor är granne med sorg och saknad.

Jag vet. Man ska inte förmänskliga sina husdjur. Alla som vet nåt säger så.
Men hur kan man inte göra det.

Forts följer ...

Tankar, dan före dan 
En av mina personliga sommarplågor (hej, hej) är att årligen bli påmind om livets förgänglighet. Jag är född nästan precis mitt i mittersta sommarmånaden juli, och vart tionde år blir denna förgänglighet, för mig som för många andra, mentalt allt tydligare. Och denna tydligare bild infinner sig för mig den 17 juli, då jag lägger 80 bast på hyllan.
Stora Påminnelsedagen.

Det är inte målet utan vägen dit som är resans mening, brukar det  sägas, och aldrig blir den sanningen sannare än när man fyller jämnt. Den dagen man går in i ett nytt personligt decennium, en ny personlig tiondedel av ett sekel, ser den med åren allt grumligare blicken för en stund, kanske några dagar, helt kristallklart att man ytterligare något närmar sig vägens slut.
Och jag lovar, vid vägens slut finns inget Shangri-La, om man säger så. 

Jag skrev tidigare om denna livets förgänglighet efter att ha tagit farväl av en kusin (*). Såna avsked suger.
Och det blir färre och färre av oss som föddes under andra världskriget eller åren efter, alltså 40-talisterna. För att inte tala om 30-talisterna, mina några år äldre kompisar, när jag gick i skolan.

Hur som helst
Jag har genom åren firats av familjen, förstås, men jag haft aldrig ett riktigt födelsedagskalas med inbjudna gäster. Det här med barnkalas på födelsedagen var inte riktigt uppfunnet, när jag var barn, i alla fall inte i mina föräldrars arbetarklass. Det enda kalaset var när jag fyllde 40, men då i form av ett gemensamt 120-årskalas för mig och två av mina arbetskollegor som också fyllde 40 den sommaren. Vi slog tre flugor i en smäll med övriga anställda på min/vår arbetsplats som gäster.
Det var i och för sig ett bra kalas, men det räknar jag inte riktigt. Det var mer ett företagsfödelsedagsevent än ett födelsedagskalas.

Jag skrev arbetskollegor, inte arbetskamrater, för vi har inte haft nån kontakt alls sen vi skingrades åt olika håll. Vi hade väl egentligen inte mycket till kontakt med varandra då heller, eller kamratskap, utom att vi träffades varje dag på jobbet.
Att träffas och att umgås är verkligen inte samma sak.
Jag undrar hur många som får riktiga vänner genom jobbet, vänner som typ livet-ut-vänner.

På söndag kommer familjen förstås, men också några av våra vänner har anmält  att de gärna intar lite champagne, tårta och kaffe och kakor, godis, ja ni vet.
Det blir trevligt.

Men oavsett hur det blir på söndag, den Stora Påminnelsedagen, vandrar jag sen vidare på den väg vi alla vandrar.

Så på måndag är det On the road again med Willie Nelson.

 

🔹

Fotnot

* Åren går och vi med dem: http://gunnarh.bloggo.nu/Aren-gar-och-vi-med-dem/

A propå veckans surr

Efter SCOTUS beslut om aborter har rätten till abort blossat upp också i Sverige. Vissa debattörer hävdar att det finns ett reellt hot mot rätten till abort i Sverige, trots att samtliga riksdagspartier står bakom den svenska abortlagen.

Ska inte här återge de värsta övertrampen i sammanhanget, men även de mer högstämda blir lätt fåniga.

"Rätten till abort är en grundläggande rättighet i varje demokrati”, skrev till exempel Göran Greider i Dalademokraten.

Så här:

Fram till 1974 reste svenska kvinnor till kommunistdiktaturens Polen för att göra aborter. Då hade Greiders parti regerat Sverige oavbrutet i 42 år.

Menar han verkligen att Sverige blev en demokrati först ett par år innan de borgerliga partierna lyckades ta över regeringsmakten 1976?

Outgrundliga äro Greiders tankar.

A propå Povel

Ser och lyssnar på Rameldags i SVT och inser plötsligt att en stor del av Sveriges befolkning, kanske till och med en klar majoritet, inte längre har ett enda spår av relation till detta folkliga geni.

Och jag fylls av djupt vemod.

A propå bortamatcher

Det värsta med Allsvenskan är att vissa lag borta ofta hellre sänker sig till motståndarnas nivå i stället för att höja sig till sin egen.

#AIK

A propå fotboll

En sak som jag länge har undrat över. Hur lyckas avdankade politiker så ofta få så välbetalda jobb när tröttnat på politiken, eller när politiken tröttnat på dem?

Finns det agenter, ja typ Mino Raiola för den politiska klassen?

A propå politik

Man behöver inte alls tro på sina lögner, om man är politiker. Det viktiga är att man framför dem på ett trovärdigt sätt.

A propå vissa politiker

Ebba Busch borde portas från Pride, skrev Lotta Ilona Häyrynen på Aftonbladets ledarsida.

Och jag som i min regnbågsglada enfald trodde att själva tanken med Pride, är att den ska vara inkluderande.

Där ser man.

A propå vissa andra politiker

Utrikesministern, Ann Linde säger efter att ha skrivit under avtalet med Nato, att ”avtalet med Amineh Kakabaveh om fördjupat stöd till kurdiska PYD bara gällde till riksdagen stängde inför sommaren i förra veckan.”

Inte ens fram till minst valet alltså, då den nuvarande riksdagens mandat går ut.

Inte vackert att se på.

Ingen tavla man vill ha på väggen.

Ingen solnedgång mot klar himmel, om man säger så.

A propå Nato

Vad är gemensamt för Nationernas Förbund (FN.s föregångare), Europarådet, Nordiska Rådet, EU och Nato?

Vänsterpartiet har (i olika bokstavskombon) motsatt sig  svenskt medlemskap i alla dessa organisationer.

Men man får ge dem att de varit med i den Kommunistiska Internationalen. Och de har varit för Warszawapakten.

Och a propå sommaren

Det är så härligt att gå i solen, solen, solen

Det är så härligt att gå i solen, den värmer så

Solen värmer så

himlen är så blå

Jag har glömt bort alla mina sånger

men jag sjunger ändå

- Gullan Bornemark

Sjungs fortfarande Gullans visor för barn och barnbarn?

🔹

Fotnot

SCOTUS, Supreme Court of The United States

Sommar i P1

Sommarpratprogrammen  innehåller visserligen ett eller annat litet guldkorn under de nästan två månader programserien sänds, konstigt vore det väl annars, men för det mesta är det elände, elände och ännu mer elände, vänt till personlig framgång och seger.

Allt för ofta självupptaget och oempatiskt, här är jag!

 

En sommarplåga som kommer att förfölja oss till åtminstone valdagen i september, i alla fall oss som är 70-plus, dvs vi pensionärer som har jobbat merdelen av vårt vuxna liv, är att bli utpekade till att ha ”byggt det här landet”.

Frågan ställdes av Staffan Dopping på Twitter, om alla 70-plusare verkligen har ”byggt det här landet”, om inte rätt många åker lite snålskjuts här, och jag har tänkt en del på den.

Jag har själv jobbat större delen av mitt vuxna liv i olika yrken inom massmedierna, främst i nyhetsdito, men jag kan faktiskt inte säga att jag har byggt nåt väsentligt på samhället alla de åren. Inte byggt nåt alls, om jag ska vara ärlig.

Å andra sidan har jag inte rivit nåt heller, vad jag vet, i alla fall inget av vikt för samhällsbygget.

Jag har absolut inte latmaskat mig. Tvärtom. Men byggt nåt, i den meningen att samhället har blivit bättre tack vare mig, nej tyvärr.

Mina tjänster har helt enkelt inte varit efterfrågade av den sektor av samhället som bygger det.

Och så är det väl för de flesta fotografer och journalister, kan jag förstå. Eller scenarbetare eller bokhandelsbiträden, för att nämna annat som försörjt mig i yngre år.

Eller för bilförsäljare, konsulter, influerare, kompositörer av allehanda musikarter, demonregissörer, banktjänstemän, fria debattörer och hopp-i-landkallar.

Ja, så är är det väl för de flesta gamlingar, när vi gör sluträkningen av våra liv.

Det kommer inte att resas några större statyer efter oss, och vi kommer inte att få namnge några viktigare gator eller torg.

Därför blir det så klyschigt, när de flesta politiker oavsett kulör, för att få deras röster i valet, hyllar gamlingarnas så kallade samhällsbygge.

Men det är bara att bita ihop.

Snart är det mitten av september och  alla röster har räknats. I bästa fall har vi sen en regering som på gott eller ont kan, ja om inte styra landet, så i alla fall något så när försöka hålla i ratten. Eller hatten.

Och alla politiker av rang har då som i ett slag förträngt  dem som ”byggt samhället” för några år framåt.

Och när det är dags igen, år 2026 om det inte har blivit nåt extraval dessförinnan, kommer rätt många av oss äldre att ha gått till samhällsbyggarnas sälla och dess bättre floskelfria jaktmarker.

 

Dagens Nyheters uppmärksammade avslöjande om Realgymnasiets i Trollhättan hästskötarutbildning haltar, minst sagt.

Enligt DN skulle gymnasiet inte ha några hästar, och det är iofs rätt, men att det inte förekommer hästar i den praktiska delen av utbildningen är däremot helt fel.

Precis som i kommunala Spånga gymnasium sker i Realgymnasiet den praktiska delen av hästskötareutbildningen i stall där skolorna hyr in sig.

Men om detta kunde man inte läsa i DN, så Lina Axelsson Kihlblom (s) satsade alltså på helt fel häst, när hon kommenterade:

”jag blir inte förvånad, men blir fortfarande jätteförbannad, när sådana här saker kommer fram”.

Vill man vara lite vitsig och gnägga lite, och det vill man ju gärna, så kan man säga att det var fler än Realgymnasiet som i sammanhanget inte har hästarna hemma.

Vill man i stället vara lite allvarlig, och det vill man ju också, så är det förstås viktigt att ta upp och diskutera avarter i vårt skolsystem, inte minst gäller det friskolor.

Men det gäller som alltid att ha på fötterna, att vara välskodd.

Att skolministern blev ”jätteförbannad” beror förstås också på att hon ville bli jätteförbannad.

Den dåligt kollade DN-storyn stämde nämligen allt för väl med hennes, partiets och ja, kanske även tidningens fördomar om hur friskolors ägare systematiskt utnyttjar systemet, berikar sig och köper sex i Thailand.

Så hon gick i den självförvållade fållan, förlåt fällan.

Läs gärna mer utförligt om detta:

https://naringslivets-medieinstitut.se/dagens-nyheter-har-fel-om-realgymnasiets-hastar/

🔹

Citaten

"När Annie Lööf tillträdde (som partiledare) satte hon målet att Centerpartiet skulle vara Sveriges största borgerliga parti 2022.

Istället blev det i stället Sveriges minsta socialdemokratiska parti.”

- Peter Wennblad (SvD)

Eller för att i sammanhanget citera mig själv:

”Centerpartiet är numera ett ytterkantsparti i den breda vänstern”.

Jörgen Hellman (s), skatteutskottets ordförande och hans kollega i skatteutskottet, Helena Bouveng (m) löper nu välförtjänta gatlopp för att de har skrivit sig i ruckel långt från Riksdagshuset. Därmed har de inkasserat ersättningar för sina ”övernattningslägenheter” i Stockholm (där de eg bor).

De är inte allena, ska vi väl säga.

Sånt är förstås skit som fläckar av sig på politikerkåren, i alla fall för dem som gärna drar allt och alla över en kam.

Det gör givetvis inte Dagsnoteringar. Skulle se ut det.

Men lyfter man lite på mattkanten, finns rejält med smuts.

Utdrag ur Brott(s)registret

Statsminister Magdalena Andersson, för att sopa trappan uppifrån, hade svart hemhjälp med städningen. Skyllde på företaget som hon anlitat.

Men pigdebatten, någon?

Ida Karkianen har heilat, vilket juridiskt är hets mot folkgrupp. Men, ”vem har inte heilat som ung”, som nån uttryckte det.

Ardalan Shekarabi och Lena Hallengren har som ledande i SSU ägnat sig åt omfattande fusk med medlemsregistret, dvs grovt ekonomiskt bedrägeri mot staten.

Bidragsfusk.

Annika Strandhäll är stamkund hos Kronofogdemyndigheten, 10 ärenden.

”Det var min bortgångne man som skötte räkningarna”, kommenterade Annika Strandhäll, även ordförande i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet.

Anders Ygeman har 32 betalningsanmärkningar, de flesta p-böter som inte betalats i tid, och han är dömd för olaga intrång, samt hyrde under 1990-talet en villa i Huddinge. Men han slutade betala hyran, och lämnade huset nedslitet och vattenskadat, enligt ägarna.

För de tre snickare som ägde huset blev det minst sagt ekonomiskt besvärligt.

”Jag hoppas att de ska kunna lämna nåt som hände för 25 år sen bakom sig”, säger inrikesministern, som själv valt att i detta föregå med exempel.

https://www.expressen.se/nyheter/snickarnas-miljonskulder-25-ar-efter-braket-med-ygeman/

Men de brunblå då, de brunblå!?

Jodå. Det har, förutom Helena Bouveng ovan, funnits sorgebarn på även den kanten som påkommits med fingrar i syltburken.

Men i de fall de har lyckats få en plats på regeringens taburetter och påkommits, har de snabbt fått lämna den med svansen mellan benen och en skammens rodnad på kinderna.

 

Var Morgan verkligen värd det?

Det är idag man sjunger

om drömmar

om fornstora dar

När det inte fanns köer till säkerheten

på Arlanda

eller sköts hej vilt

på gator och torg

När kvinnor inte flög

från balkonger

utan ditt namn ärat över Jorden

 Oppositionen skramlar med misstroende mot justitieministern, och statsministern hotar vredgat att avgå. Stor teater från båda hållen. Vi är på upploppet i valrörelsemaraton. 

Det märks att det är bara 100 dagar till valdagen i september. Styrkorna samlas på slagfältets bägge sidor.

Sköldar och svärd höjs. Bågar spänns. Spjutspetsar filas.

Högsta befäl rider utmed linjerna på båda sidor och stridsropen börjar mullra över heden.
Nu är det allvar. Och det är om Morgan Johansson striden står.

Bägaren rann över

Ja, det är regeringens justitieminister (och twitterkrigare) som har utlöst de förpostfäktningar som håller på att utvecklas till ett krig där inga fångar tas. 

Undanflykterna och skyllandet på andra, på kommuner och på de partier som regerade för nu snart åtta år sen, kombinerat med mindre sanna uttalanden här och där, blev till slut för mycket för oppositionen.

Jag har viss förståelse för det. Morgan Johansson har jobbat ihop till minst en knäpp på näsan.

Hade politik varit fotboll, hade han fått sitt andra gula kort, och därmed rött för länge sen.

Men

Nu är politik inte fotboll, så kanske borde högersidan ha nöjt sig med den kritik som Morgan Johansson redan fått av Riksdagen. Det hade varit bättre om SD fått stå ensam med sitt krav på Justitieministerns avgång.

Inte för att Magdalena Andersson imponerade, när hon frustande högröd i ansiktet hotade med att hon, och därmed hela regeringen skulle packa ihop och gå hem.

Det var bara fradgan som saknades.

Utan för att en sån här politisk cirkus, så tätt inpå valet, sannolikt inte kommer att ge oppositionen, och främst moderaterna den skjuts i opinionen den behöver för att i höst erövra Rosenbad.

Många kommer nog, rätt eller fel, att i denna fråga uppfatta (m), (kd) och (lib) som Sverigedemokraternas svans i stället för tvärtom.

DN ledare

”Hela situationen påminner om en skolpjäs som spårat ur. Inte undra på om väljarna blir utmattade”, skriver Dagens Nyheter om saken och jag måste dessvärre hålla med.

Det räcker nämligen inte att som ridande befäl hetsa de egna fotsoldaterna inför stridens hetta. Efter bataljen kommer en fredligare vardag och då måste man ha allmogen med sig.

Med andra ord

Det räcker inte att ha rätt. Man måste också få rätt. Och det är en annan femma.

Det gäller att gå ut ur en strid starkare än när man gick in.

Har man inte allmogen med sig, har man förlorat. Det gäller såväl Jerringpriset som i politiken.

Och ingen kommer undan politiken.

 

Viva España! 🇪🇸

🔹

Gubbe och hund

 

Den sista september kan Sverige öppna igen, anser regeringen som härom dagen blåste faran mer eller mindre över. Folksamlingar är åter ok. Vi som har hundar har förstås tjuvstartat lite.

Ja hundpromisarna är igång igen. Denna lördag som i skrivande stund är har jag noterat flera stycken. Detta trots att jag inte är särskilt aktiv i hundvärlden. Som rotweilermöte i Drottningholm, småhundspromenad i Viksjö/Sandvik i Järfälla och pudelpromisar lite här och var.

Vi var på en av de senare - Pudenklubbens stockholmsavdelnings promenad i Ängsjö. också den i Järfälla, ett arrangemang som under höst och vår normalt hålls varje andra lördagen i månaden. 

På grund av pandemin var denna gång den första sen nyårsafton 2020. Vi hade varit med ett par gånger med Frippe, men det var den allra allra första för Toffee, vilket ju var lite spännande. Hur skulle hon reagera i mötet med en hel hoper pudlar på en gång?

En väldigt trött Toffee efter pudelpromenaden

Det var inga problem alls visade det sig. Även om det var första gången som Toffee sprang fritt i en flock om drygt 20 pudlar, var det som om hon aldrig gjort annat.

Det hjälpte väl förmodligen att hon redan väl kände en av dem från morgonpromenaderna i Kallhäll, dvärgpudeln Nisse samt Toffees frissas dvärgpudel Staffan. Toffee sprang mest med dem, men även med främmande hundar, medan hon samtidigt höll noga reda på var jag var, så att jag inte skulle gå vilse.

Ja, det var en underbar dag, och efter att ha kommit hem och fått en stadig lunch, var det en mycket tröttig Hund som somnade i mitt knä. Gubben var också ganska trött.

Gubbe och Hund

"Hej! Förlåt en nyfiken fråga - följde dig och Frippe på doggenbloggen, men det verkar som om du har en annan hund nu? Du behöver inte svara, tyckte bara det var kul att följa".

 

Gubbe och Hund

Den 14 juni i fjol kom vi hem med Frippe från Rimbo, hem till slutstationen på hans långa resa från nånstans långt bort i Ungern. Och det ska vi förstås fira på något sätt. Finns champagne för hundar och katter?

Året sen dess har varit en rejäl resa för även Gubben och kära hustrun, kompletta noviser som vi var då, vad hundar beträffar.
Och ja, det har tagit på krafterna att ställa om från ett kanske allt för lugnt pensionärsliv till ett inte alls så lugnt dito.

Skillnaden mellan att som 77-åring inte behöva springa ut och rasta en valp stup i kvarten, eller som nu en unghund var tredje till fjärde timma, och att dessutom göra det med ett leende på läpparna, och i ur och skur, ska inte underskattas.

I dur och skur

Ja, eller promenaderna på dryga timmen varje morgon och på dryga halvtimmen ytterligare ett par gånger om dagen.
Eller att inte få sova ut riktigt nån enda morgon, alternativt gå och lägga sig tidigt för att få tillräcklig knoppning. Sena teveprogram är nåt som vi numer ser via Play på eftermiddagarna.

För att inte tala om hur Frippe har gnagt hål i vår ekonomi, liksom på ett antal av bostadens mattor. Hundmat och hundutrustning kostar skjortan, för att inte nämna veterinärbesöken.

Varför utsätter man sig egentligen för detta? Alla som har husdjur vet svaret. För att det är värt det. Men får så mycket igen.

- Ja, varför utsätts man för sånt här, undrar Frasse.

Gubbe och Hund

Om tre veckor har vi haft Frippe hos oss ett år. Och han börjar sakteliga bli en färdig hund. Nå, färdig och färdig. Det finns en del kvar att göra. Men det börjar kännas som vi kan dra ned lite på tempot. Också bloggen går snart in i ett nytt och lugnare skede.

Jag har noterat att medlemmar i FB-gruppen Hund i Järfälla tycker att inlägg som inte handlar om hundar i just Järfälla ej bör publiceras i gruppen.

Det är lite ospecifierat vad som egentligen menas med detta. Är det t ex de många annonserna för hundkurser, som avses? 

En del av dessa kommer ju från hundföretagare som har hela eller delar av sin verksamhet i nån mer eller mindre avlägsen grannkommun?
Eller handlar det om delningar av sånt som har hänt i andra delar av landet? Till exempel varningar för nåt som hänt i t ex Kungsängen eller Kungsbacka?

Lite svårt att veta, men jag kan lite förstå om nån tycker att DoggenBloggen Gubbe och Hund inte riktigt är helt ok, även om såväl Gubben som Hunden bor väl inom kommungränsen.

Själv tycker jag som bor i Kallhäll, att det som händer i Viksjö, eller i Barkarbystaden är väl så långt borta som det som händer i Kungsängen, Sollentuna eller Bro.

Och för hundägare som bor i Barkarbystaden borde väl händelser i Hansta/Akalla vara minst lika nära som händelser i norra Stäket.
Kungsbacka däremot ligger förstås långt bortom horisonten.

Hur som helst.

Tanken med bloggen var att skriva om det första året som hundägare, noviser som vi var.
Dels för att kanske roa andra med våra missöden och framgångar (som ju har det visat sig, nästan enbart är Frippes förtjänster). Men mest för min egen skull, för att skriva av mig upplevelserna av en ny värld, hundvärlden.

Hittills har det blivit ca ett blogginlägg i veckan, men snart är det första året över, och även om bloggen inte läggs ner, inträder enligt planen ett något lugnare tempo.

Då inträder också ett nytt skede vad gäller publiceringen av nya inlägg.
De kommer då, fr o m 15 juni inte längre att delas vidare till gruppen Hund i Järfälla, utan endast min egen och till Frippes egna FB-sida.

Gubbe och Hund

Vårt liv har lyckats vända blad och gå vidare. Från näst intill förtvivlan till försiktig framtidsoptimism. Nej, det handlar inte om Coronan. Det gäller ett av Frippes nya halsband. Om elektronik när den är som bäst.

Men nu finns den. En liten plastmanick på ett halsband. Och den har en mikrofon som hör av när hunden skäller.

Från den sprayas då en dimma med citrondoft, som är ofarlig men överraskar och ogillas av hunden som avbryter skällandet.

Efter ett antal skäll och sprayningar har hunden kopplat ihop skällandet med sprayandet och förstår att ta det lite lugnare.

Så förklarade expediten i djuraffären för oss hur det skulle fungera.

Värt att prova, tänkte vi, även om manicken kostar en del.
Runt tusenlappen, eller 899 kronor på Arken Zoo där vi köpte den. Så tillkommer Citronella spray refill förstås, a 169 kr för tre ampuller.

Inte gratis alltså. Men längtar man desperat efter en lugnare tillvaro på ålderns höst, för att inte säga förvinter, så griper man efter vilket dyrt halmstrå som helst.

Och hur gick det?

Jo, nu har vi provat den en vecka och jag tror att manicken faktiskt fungerar. I alla fall för Frippe. Han blev omedelbart lugnare och skäller betydligt mindre än förut, även om det inte är knäpptyst. 

Men om/när han gör ansatser att skälla till lite, så avbryter han för det mesta och lyder rätt snabbt, när vi säger: tyst Frippe!

Avbryter han inte, så får vi byta till ny citrondoftampull, eller ladda manickens batteri.

Så veckan som gått har varit rätt underbar.

Vi har inte väckts brutalt en enda gång med med känslan av halvt hjärtstillestånd.

Det har varit som att få hoppa in i duschen efter ett maratonlopp i tropikerna.

Ja, som att få nådigt tillstånd att hoppa ur skärselden och dessutom slippa landa med fötterna på glödande kol.

Typ.

© Gunnar Hägg

PS
Lördag den 2 maj 2020
För första gången sen Frippe kom till oss i veckan före midsommar 2019, för alltså snart ett år sen, har vi fått sova ända till klockan sex på morgonen.

Gubbe och Hund

Gubbe och Hund

"En vuxen hund behöver normalt sova 12–18 timmar per dygn. En unghund behöver ofta sova någonstans mellan 16 och 20 timmar och en valp kan nästan sova hur mycket som helst".
(Härliga Hund, okt 2018)

Ungefär likadant kan jag läsa på även andra hundsajter. Men jag har ännu inte hittat uppgifter om när hunden sover sina 12 - 18 timmar, och framför allt inte när det är normalt att de vaknar på morgonen.

När vi sen går den lite längre promenaden på morgonen, från ca halv åtta till halv nio - nio, är de ekipage vi möter ute för första gången.

Dessa tidiga morgnar har givetvis fått sina konsekvenser. Våra kvällsvanor har ändrats, så att vi sällan ser på teve efter nio. Då börjar det bli dags för sista lilla hundrundan, och sen är det huvudstupa i säng.

Det är en himla tur att vi, 70 plus med råge som vi är, kan sova, eller i alla fall vila igen lite på dagen.

Det tjafsas nu mycket om vad man kan hitta på i sin frivilliga Coronakarantän, och tidningar och teve svämmar över med pigga tips på sånt som man aldrig annars skulle kunna tänka sig att göra.
Också i Spanarna i SR/P1 var ämnet på tapeten (3/4) och det pratades tidsfördriv.

Eller Tidsfördrif som en veckotidning hette för många år sen, långt innan Internet och digitala, sociala medier spred sig pandemiskt över klotet.
Vi som är torra bakom öronen kommer ihåg den tiden.
Då fanns det max en telefon per hushåll, oftast i svart bakelit och bara till låns. En del av dem hängde på väggen och alla telefonerna ägdes enligt lag av Kungliga Televerket.
Ordet teleoperatör fanns då ännu inte i Svenska Akademins ordlista.

Då var då och nu är nu

Kära hustrun och jag har inget problem alls med att fördrifva våra dagar. Vi ligger långa stunder på soffan, utslagna av trötthet.
Och Frippe ligger gärna utslagen bredvid oss. Han behöver ju som unghund sina 16 - 20 timmar.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Frippe gillar pinnar. Vilken hund gör inte det, i alla falla i sin ungdom. Men inte vilka pinnar som helst, eller ja, jo, nästan vilka pinnar som helst. För Frippe är en pinnsamlare. 

Vad är det som gör vissa pinnar så mycket mer intressanta än andra? Som gör att Frippe hugger direkt när han finner en, men inte när han finner andra?
För mig ser de inte så olika ut, men för honom blir det nästan livsviktigt att få behålla pinne X men spottar gärna ut pinne Y, när jag säger Släpp! till honom.
Fullständigt obegripligt för mig som tycker att de inte skiljer sig från varandra på nåt särskilt sätt.

Men förstås. Det finns långa pinnar och det finns korta pinnar, och det finns smala pinnar och kraftiga pinnar.
Ibland är pinnen mer än pinne, mer en gren så kraftig att Frippe nätt och jämnt får käften runt den, men med ska den. Är den då dessutom av den längre sorten blir det knepigt.

Extra knepigt blir det ju för att alla pinnar han finner värda att ta med ska tas på ett sätt som för mig är minst sagt ologiskt.

För inte ska den bäras på mitten, så att den sticker ut ungefär lika långt åt bägge håll, som en balansstång.
Nej, det är ingen sport. Frippe vill bära pinnen, eller grenen, med ett bett i endera änden, med pinnen/grenen stickande framåt. Oftast snett till vänster framåt.
Ser livsfarligt ut, särskilt i skogen där stigen inte är jämn och bred som en autostrada utan är befolkad av stenar och stubbar och tallrötter, alla potentiella hinder som kan stoppa framfarten och köra pinnen långt ner i halsen på honom.
Alternativt få nån huggtand att gå av.

Kan en pinne se ut hur som helst?

Så finns de andra pinnarna som inte direkt kan kallas pinnar utan mer påminner om grenar med massa smågrenar på. Också de i olika storlekar. Kvistar.

Han är inte direkt petig i valet av pinnar, men låter som sagt bli vissa och blir som besatt av vissa andra. Det kan ha nåt med pinnarnas lukt att göra, men han kan fastna för färskt såväl som vällagrat virke. 
Det skulle vara kul att veta om det finns nån forskning på området.

Ibland får man dock en vink om vad en perfekt pinne skulle kunna vara.
När Frippe är tillsammans med en kompis, och denne hittar en bra pinne, och Frippe vill ha just den pinnen, fast det finns gott om andra pinnar i grannskapet, så måste det ju vara nåt särskilt med den.

Och ibland, när han hittat vad som verkar vara den perfekta pinnen, drar han iväg i full galopp, och han liksom studsar fram morrar gärna lite. Skälla går inte med en pinne i munnen.
Just då ser han ut att vara den lyckligaste jycken i världen.

Hur som helst. Galopp eller skritt.
Att stolt bära en bra pinne verkar för Frippe vara nästan som att:
- Här kommer jag, och är inte era pinnar bättre än min pinne, så vet ni vad ni kan göra med dem!
Typ.

Slutord

En av de många trevliga hundar som Frippe har hälsat på under sitt första år, Tiger, blev nyligen allvarligt sjuk och vandrar nu på de sälla tassmarkerna. Vi hoppas att det finns rikligt med bra pinnar i hundhimlen.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Som hundägare noterar man sånt som man aldrig annars skulle notera. Sånt som är fullständigt ovidkommande för andra. Det kan gälla till exempel rallylydnad och det kan till exempel gälla tandvård för husdjur.

Bland annat har jag noterat att de nya reglerna för hundsporten rallylydnad har kommit. Och bland annat noterar jag där att man inte får tävla i grenen med sin hund, om den inte är registrerad i Kennelklubben.
Klubbar som är anslutna till SKK, t ex Svenska Brukshundklubben, får alltså inte låta hundar som inte är registrerade hos SKK tävla i rallylydnad. 

Kennelklubbens register är säkert bra på många sätt, men avgiften för att registrera en hund är 500 kronor.

Motsvarande registrering hos Jordbruksverket, vilket är en laglig skyldighet för alla hundägare, och inget man kan välja bort, kostar 40 kronor!
Och Jordbruksverkets registrering är precis lika användbar för polisen eller tullen eller andra, när det gäller att identifiera ett djur. Bara om det gäller kontakter med SKK.s systerorganisationer i andra länder kan det vara en fördel med SKK.s registrering.
Ja som sagt, om man nu inte känner sig tvungen att tävla i t ex rallylydnad.

Liknande, tvingande regler gäller visserligen på annat håll i samhället. Så får man t ex inte delta på nån nivå i Svenska Fotbollförbundets seriesystem, om man inte är registrerad som spelare hos SFF.
Men den enskilda spelaren behöver inte betala nån avgift för registreringen.

För oss har det första dryga halvåret med Frippe skurit djupare spår i vår ekonomi än vi kunde drömma om, när vi köpte vår älskade dogg.
Att i det läget lägga ytterligare 500 spänn på nåt så icke helt nödvändigt som ytterligare en registrering är otänkbart för oss.

Så inget rally för oss

Bland annat har veterinärkostnaderna blivit högre än vi kunde ana. Jag har skrivit en del om det tidigare, och den senaste utgiften blev en tandlagning nu i februari.
I början av november såg vi att en av Frippes hörntänder (huggtänder) saknade emalj på en liten del av tanden som blivit missfärgad.

Vi tog honom till Järfälla Djurklinik där vi fick rådet att borsta tanden väl och avvakta.
Nån veterinär som kunde titta närmare på tanden och laga den sade de sig vid besöket inte ha, trots att de på sin hemsida erbjuder tandvård (och gratis tandkontroll).

Vi borstade och borstade men fläcken blev trots det mörkare och mörkare, och i slutet av januari tog vi Frippe till Evidensia Djursjukhuset i Västerort (Spånga) som vi vet har en duktig tandveterinär.
Efter en snabbkoll fick vi tid för röntgen och åtgärder.

Ur Frippes journal

"Frippes hörntand i vänster underkäke har emaljdefekter. Det kan finnas flera underliggande orsaker men något har stört emaljutvecklingen under valpstadiet (när det permanenta anlaget bildas i käken) som gett upphov till defekterna i emaljen.
Tanden har röntgats och inga tecken på infektion eller inflammation kunde ses. Tanden har rengjorts och ett skyddande lager har applicerats för att skydda tanden mot bakterieintrång.
"Hålen" har lagats med komposit.
Jag rekommenderar en uppföljande tandröntgen om 6 månader för att se att tanden utvecklar sig som den ska."

Allt som allt gick notan på 3.965 kr, inkluderat sövning av patienten.
Försäkringsbolaget (Folksam) avstod förstås sin möjlighet att ta en del av utgiften.
Följer vi sen rådet att söva Frippe och röntga tanden igen om sex månader, så blir det inte gratis det heller.

Men vi kom kanske ändå hyfsat billigt undan. Det var dyrare, när Frassekatten fick en tandoperation gjord där för ca ett år sen.
Och dotterns hund Valter, som också fick en tand fixad nästan samtidigt som Frippe, fick punga ut med nästan åtta tusen! Ja, inte Valter förstås, dottern.

Och det är klart. I det sammanhanget är kanske inte 500 kr för ytterligare en registrering i SKK nån stor summa.
Men många summor små ...
Och många summor små (och stora) blir det. Om inte varje dag så nästan, känns det som. Då gäller det att sålla bort vad som sållas kan.

Obs!

Jag vill gärna påpeka att vi, trots det som beskrivits ovan, har goda erfarenheter av också Järfälla Djurklinik och rekommenderar dem gärna.

Forts  följer ...

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Vi har en plan. Vi ska fanioss lära Frippe att ignorera signalen som visar att nån knackar på dörren. Eller rättare, ringer på den. Därför har vi rustat oss med hundkurs och litteratur. Och diverse attiraljer.

Det här med att Frippe blir som galen när det ringer på dörren. 
Vi gick en liten dörrklockekurs hos Heart of Gold Hundcenter i Veddesta för några veckor sen. Ett par kvällar som gav en del tips om hur man får sin vovsing att inte bete sig som en Rambo i strid, så fort det ringer på dörren.

Man kan inte säga att Frippe förändrade sitt beteende direkt efter de två kurstillfällena, för då ljuger man.
Men vi och han fick en del att tänka på.

Till exempel att få Frippe att gå till en speciell plats i bostaden, när det ringer på dörren eller hörs nåt ljud i trapphallen. Det fick vi jobba hårt på, innan han fick klart för sig att det är mattan, hans liggplats i vardagsrummet som gäller. Men vi har ännu inte lyckats få honom att göra det på eget bevåg.
Han gör det bara på vårt kommando efter att han först rusat iväg vilt skällande mot dörren.
Kursledaren Sofia Angleby gav tipset att köpa en ny dörrklocka med fjärrkontroll, vilket vi nu har gjort. Och vi har just påbörjat träningen med denna.

Efter dörrklockekursen har jag också börjat träna Frippe på en form av inkallning som utgår ifrån boken Inkallning! Så får du en lyhörd hund, av Pippa Mattinson.
Det handlar om att använda en hundvisselpipa.
Tanken som författaren för fram är att man, om man har en hund som har vant sig vid att göra på ett visst sätt, i en viss situation, måste införa en annan rutin än att ropa HIT och vifta med armarna, och koppla hundens längtan efter nåt gott att äta, till denna nya rutin.

Det gick rätt snabbt att få Frippe att förstå, att hundvisselljudet innebär att det finns nåt mumsmums att hämta hos mig, när vi är ute och går. Han reagerar riktigt bra på visselpipan och kommer som ett skott när den visslar.
Men bara när vi är ute och går. Det är viktigt, om jag förstått Pippa Mattinson rätt.

För efter att hunden fattat kopplingen mellan visselpipans ljud och en saftig belöning, ska man absolut inte använda visselpipan till något annat än inkallning. Då kan signalen komma att betyda nästan vad som helst, och hunden får svårt att förstå vad man vill, när man blåser i den.
Det är KOM HIT som gäller. Inget annat.

Hunden ska helst inte ha hört visselpipans signal, innan träningen påbörjas.
Och efter att man bestämt sig för hur signalen ska låta, så måste man blåsa exakt samma signal varje gång.

Mattisons metod är väl kanske inte direkt revolutionerande ny. Den handlar i princip om att prägla sin bästa vän på samma sätt som redan Ivan Pavlov präglade sina hundar för cirkus 100 år sen.
Och den påminner även om det vi lärde oss av Sofia Angleby.

Ivan Pavlov

Obs viktigt

Om vovsingen inte är en sån jycke som helst uppträder i mjukisbrallor, vadmalsjacka, näbbstövlar och öronlappkeps, så kom inte dragandes med veganmat som belöning. Eller de gamla vanliga hårdisarna.

Det ska drägla i jyckens käftar, när den upptäcker vad som bjuds om man skärper sig.
Härliga korvar som dryper av fett, ska det vara.
Kalvlever eller färsk blodpudding.
Fläsksida, GRRR.
Eller ta själv blodpuddingen till middag och ge jycken den allra finaste filén. Gärna lite uppvärmd, eller minst rumstempererad, då smakar det mycket mer.

Det gäller, enligt Mattinson, att ge hunden en rejäl WOW-upplevelse.
Oj, kan en pipvissling smaka så här!?
Sen, när tricket sitter som en smäck, och hunden kommer som ett skott när pipan visslar, då kan man trappa ned lite på lyxbelöningarna. Men de måste återkomma då och då. För att hålla doggen på tårna.

Pling plong

Och nu tränar vi på att ge den nya dörrklockan samma betydelse som Mattisons visselpipa.

I samma sekund som Frippe på sin matta för första gången hörde den nya digitala klockan ljuda, såg han en rejäl bit varmkorv landa precis framför nosen. Och medan han var upptagen med den läckerheten, upprepades klockans ljudsignal tills korvbiten var slut.

Efter en kort paus, medan Frippe funderade på varför korven plingat som den gjort, landade en ny korvbit framför hans nos, till samma exakt samtida musik. Och därefter ytterligare en kort paus. Sen korv/pling plong igen. Och igen.

Pling-plonget, apropå det, har ungefär samma melodi som Big Ben i London. Men klockan kunde lika gärna ha spelat Kväsarvalsen. Det skulle funka ändå.

Den här proceduren ska nu upprepas ett antal gånger, ett antal dagar och vartefter från olika håll i bostaden, och sen får vi förhoppningsvis se Frippe självmant gå till sin matta, när den nya dörrklockan ljuder. Då byter vi ut den gamla analoga klockan i dörren mot den nya digitala.
Det är planen.
Och då får förhoppningsvis också vi en rejäl WOW-upplevelse.
En WOWE-upplevelse.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Är hundar musikaliska?

Ja det är frågan det. Det beror kanske på vad man menar med musikalitet. Även så kallade tondöva människor sjunger ju numera i kör, har jag förstått, så musikalisk i meningen att man tycker om musik kanske även en hund kan vara.
I alla fall Frippe skäller gärna i kör. Rätt tondövt, om du frågar mig.
Och vi har just upptäckt att det finns hundmusik!
På Spotify, från vilken man ladda ned musik från nätet, finns ett flertal spellistor med hundmusik.
Musik f ö r hundar alltså, inte med eller av.

Spellistan på bilden ovan har vi testat ett tag. Och jag vet inte, kanske var det för att Frippe var lite trött, även om jag riktigt förstår av vad just då, men första gången han hörde tonerna, slaggade han in som nästan en fallande fura. Och det har hänt fler än en gång nu.
Ska man vara ärlig, så är det rätt trist entonig muzak på den listan med lite havsbrus här och där, men den verkar göra jobbet. Så det får man väl stå ut med om man vill ha lite lugn och ro. 

Men det finns också annan musik, minst en annan spellista på Spotify som vi har testat och som också gör jobbet, och som är betydligt roligare att lyssna på. I alla falla för hussar och mattar, tycker en gammal 40-talist som jag. Men jag vet ju inte riktigt vilken musik som Frippe sätter högst.

Den spellistan heter Coffee Table Jazz. Passar även perfekt till den lilla trevliga middagen med tända ljus och ett glas vin (med eller utan procent). Och som sagt, den gör hundjobbet den med. Funkar på Frippe i alla fall.

Och när jag ändå gör reklam för Spotify. Där finns också Hundcoachen Fredrik Steens pod, om man nån gång undrar hur man gör med jyckar.
En liten liten varning för den dock.
Podavsnitten inleds förstås med ton och lite skäll, som Frippe blev som tokig på när han hörde. Och givetvis blev det körsång, eller körskäll för att vara mer precis.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg
 

PS.
Applevarianten iTunes har säkert också hundmusik, men det har jag inte kollat.
Och det skulle inte förvåna mig, om det nånstans på det världsvida nätet finns också musik med och av hundar.
DS.

Gubbe och Hund

Så är julen utburen och dagarna är mest vardag igen. Fast ingen vardag utan nåt nytt. En hundkurs till exempel. Några såna väntar under våren och det ska bli roligt, men mest av allt väntar vi på våren.

När Frippe kom till oss förra året var våren redan långt bortom händelsehorisonten. Det var veckan före midsommar och han vägde ca 4,5 kg. Nu väger han 15, drygt tre gånger så mycket som då och har blivit något mer hund än vi kanske hade tänkt oss.
Å andra sidan har han ett rätt trevligt format.
Man märker att man går ut med en hund, när man går ut med honom, särskilt om han blir ivrig och drar efter nån kompisdoft, eller nån som han kan bli kompis med. Då får man jobba.

Apropå kompisar

Det går allt bättre i förhållandet Frippe och Frasse. Ibland kan det förstås fnurra sig, som när Frippe blir lite för ivrig och närgången.
Men då och då är Frippes försök att få igång Frassekatten att busa och leka rätt så rörande.
Dan före nyårsafton, till exempel, kom han med en av sina bollar och lade den framför Frasse, backade några steg och lade huvudet på sned, typ ska vi leka!?
Men nej, det är inte riktigt Frasses tankar om hur man leker, och det är många år sen han lekte med bollar, så det blev inget.
Frasse som har drygt elva år på nacken leker numera mycket sällan. Men han är ivrig på att sova.

Häromdagen, när Frasse hade vaknat ur sin middagslur och ville ut, och jag inte hade tid att hjälpa honom med det, gick han fram till Frippe som fortfarande lurade middag på sin vardagsrumsmatta, nosade jycken i ansiktet, jamade lite och krökte svansen till en lätt krok.
En helt tydlig uppmaning till Frippe att hjälpa honom. Sen gick han mot hallen, och Frippe som verkade ha fattat i alla fall en del av galoppen lunkade efter sin kattkompis mot ytterdörren.
Vad kunde en gammal gubbe då göra annat än att avbryta det han höll på med och lunka efter. 

Jag skrev för en tid sen att Frasse tycker att Frippe är en konstig katt, och att Frippe tycker att Frasse är en konstig hund. Det verkar nu som om de alltmer accepterar varandra som de är.

Allt börjar om

Efter 13-dan är det som att allt tar ett djupt andetag och sträcker på sig.
Vardagarna är inte längre mellandagar.
Julljusstakarna läggs undan.
Aladdinaskarna gapar tomma och livet återgår  till det mer eller mindre normala.

Det var den 9.e januari och AIK hade sin första träning inför publik (jodå, med fanor, och bengaler och allt), och i alla fall ett av våra barnbarn var där. Det kanske också en gammal gubbe som jag hade varit, om det inte varit så att samma kväll började inte bara fotbollssäsongen utan också hundkurssäsongen. 

Vi har ju haft vissa problem med överdrivet skällande, när Frippe reagerat på nåt i trapphallen eller på smällar i husets ytterdörrar eller när det ringt på dörren eller nåt annat som han uppfattar som lite obekant. Vi hade därför anmält oss till en dörrklockekurs hos Heart of Gold Hundcenter i Veddesta.
Och det första kurstillfället sammanföll i tid med årets första svartgula rökutveckling. Mer om detta, kursen alltså, när vi hunnit träna ett tag på våra nyvunna kunskaper i ämnet. När de blivit mer erfarenhet än oj-gör-man-så.

Den andra kvällen med dörrklockekursen blir om ett par veckor, och dagen därpå startar studiecirkeln Bäst Var Dag med Järfälla Brukshundsklubb. Den enda kursen, ja studiecirkeln då, jag hittat på nätet som är gratis att delta i (förutom medlemskapet i klubben)!
Och för april har vi tänkt oss fortsättningen på den trevliga unghundkurs vi deltog i under hösten.
Fast då har redan Gnaget vunnit sin första allsvenska hemmamatch mot Östersund och Norrköping väntar borta.
Och sen lurar sjösättningen och sommaren runt hörnet. Mindre än ett halvt år till midsommar.
Det är mycket nu.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Har kampanjerna mot fyrverkeritokerierna gett resultat? Det verkar nästan så, i alla fall vid detta årsskifte. Jämfört med tidigare års kravader kändes smällarna häromdagen mest som en stilla och ljum vårvind.

Nej, det blev inte den perfekta nyårsstorm i vilken vi kunde testa Frippes sjövärdighet vad gäller bomber och ljussken, och det är vi förstås glada för. Vi hade ju annars rustat oss materiellt och mentalt inför nyårsvansinnet.

Det hade varit en och annan smäll på avstånd i mellandagarna, men dem hade han knappt noterat, bara lyft förvånad på huvet, som vad var det där nu då.
Och vi hade motionerat honom rejält extra på nyårsaftonen för att kanske få honom dämpad till kvällen, ett tips från coachen i TV4.

Först en promenad med ett av de yngre barnbarnen som tidigare varit lite småskraj för Frippe, de är ju ungefär lika stora, men som i slutet av promenaden karskt höll själv i kopplet.

Pudelpromenad

Och sen vid ca 11-snåret, dagens pudelpromenad. Det är ett evenemang som pudelklubbens stockholmsavdelning har varje nyårsafton i Ängsjö fritidsområde.
Och ett evenemang som detta år hette duga.
Jag vet ju inte hur det är för mer erfarna hundägare, men för oss var det en överväldigande upplevelse. Lite som hundmässan, fast med bara pudlar. Ja, och halvpudeln (eller nåt) Frippe.

Vi kom till en jättelik kör av pudlar och de flesta skällde till varandra, alla med olika melodier och i olika tonarter, förväntansfulla inför promenaden.
Hela 55 jyckar på en gång! Fler än vad Frippe nog sett sammanlagt under hela sitt elva månaders liv hittills.

Så. Var det förberedelserna, eller var det den uteblivna stormen av smällare och ljusgranater som gjorde att våra farhågor inte besannandes?

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

God fortsättning på julen skulle man kunna säga. Dvs om den fortfarande pågår, om den verkligen varar till påsken eller till fastan eller bara till och med annandan. Hur som helst inväntar vi nu det fasansfulla nyåret.

Vi har genom åren hört många historier om hur raketer och smällare har skrämt vettet ur hundar. Hundar som därefter aldrig har blivit sig lika.
Också katter påverkas kan vi tala om, även om de kanske återhämtar sig något lättare.

Frassekatten har, liksom tidigare katter i vårt liv, som värst krupit in under soffan eller en säng, bara för säkerhets skull, man vet ju aldrig, snart kommer kanske nån projektil genom fönstret. Men ingen av dem har tuggat fradga, skakat som asplöv eller läckt otrevligheter från alla kroppsöppningar som öppnas kan.

Världen exploderar, typ

Vi vet ju inte hur Frippedoggen kommer att reagera, när den värld han känner till om ett par dagar exploderar i ljus, färg och krutdunder, så det är med blandade känslor vi ser fram emot det kommande decennieskiftet.
Och inte blev det bättre av att TV4.s morgonprogram hade kallat in sin hundcoach Fredrik och ytterligare en expert under fanorna för att diskutera frågan.
Nej, det blev etter värre.
Vi som nästan hade förträngt vad som komma kan.

Här gäller det att förbereda sig för ett Harmageddon, för en Apokalyps, för den stora kometen.
Här gäller att bygga Arken, den skottsäkra pansarvagnen, det nya Shangri-la där inga raketgalningar finns, och där marken aldrig skälver.
Här gäller kort och gott att följa alla goda råd som finns. Och ha de dåliga i bakfickan.

Gör vad vi kan

Så vi har köpt extra goda tuggben att ta fram som distraktion, när det kommer att smälla som värst.
Vi har köpt en feromonapparat som, efter att man stuckit in den i eluttaget, sägs skicka ut samma ljuvliga doft som vovsingens mamma skickade ut när hennes valpar diade henne. Hjälper inte det, så hjälper väl inget.
I allra bästa fall bäddar den elektriska tikens feromoner in även mina och kära hustruns nu allt darrigare nerver i ett skyddande atmosfär av råmjölksdoft.

Och eftersom coacherna så tydligt påpekat det otänkbara i att gå ut med hunden över huvud taget den dagen, kvällen och natten, fick vi tacka nej till att fira denna afton hos vänner.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

2019-12-14

Idag har Frippe varit vår, eller vi hans om man säger så, ett jämnt halvår. Det har, som jag har skrivit tidigare, varit en omtumlande tid.
Det liv som på i alla fall den mörkare delen av året började bli ett soffpotatisliv har förbytts till ett i-ur-och skur-ut-och-motionera-liv.
Vilket har gjort att vi tvingats ta fram stövlar och regnkläder ur förrådet likaväl som att ha investerat i regnplagg för Frippe.
Vi har gått unghundkurs.
Vi har blivit minst topp5kund hos veterinären i Jakobsberg.
Vi har lärt oss att hoppa igenom en ring.
Vi är aldrig utvilade utan går omkring i nån slags lätt dimma.

Då och då materialiserar sig frågan, gjorde vi rätt som på gamla dagar beslutade att pricka av ännu en av de sista punkterna på vår hinklista?
Gjorde vi rätt att köpa en hund?
Det intellektuella, rationella svaret är ett definitivt Nej.
Det känslomässiga svaret är ett lika definitivt Ja.
Vi har fått upptäcka nåt som många andra har upptäckt långt före oss.
Ungefär som att ta flyget över Atlanten för att upptäcka Amerika, medan Columbus och hans besättning gjorde det under stora vedermödor redan 1492.

In i dimman

Och idag tog jag ytterligare ett steg in i hunddimman. 
Hade nån för ett år sen sagt att jag under mitt 78.de år skulle ta mig till Stockholms Hundmässa, skulle jag ha avfärdat denne som en 100 % stolle. För att inte säga idiot.
Men så blev det.

Mitt på lördagen skulle det på mässan vara bedömning av just pumihundar, och jag som bara sett pumi på bild på nätet ville gärna se en pumi IRL.
Vi, eller i alla fall jag, har ju länge funderat på hur en bedömning av Frippe skulle utfalla.

Jisses vad mycket hundar det var i Älvsjö. Redan innan jag kommit in i mässan hade jag sett fler hundar än jag normalt ser på ett år, alla de som var ute och gjorde ettan och tvåan, innan de gick in igen.
En till synes oändlig rad av hundar på väg ut för rastning eller in igen för att fortsätta vad de höll på med innan naturen kallade.

Och väl inne. Under de en till två timmar jag var på mässan, inklusive en snabb liten lunch, såg jag säkert fler hundar än jag gjort sammanlagt under hela mitt liv. 

Ja, och så var det detta med pulibedömningen.
Hela C-hallen var uppmätt i rutor, där olika hundraser kutade runt i varsin, med sina ägare hängande med i kopplet så gott de kunde. Och medan puligänget förberedde sig för showen vid ruta C 27, gick jag fram till några av ekipagen och språkade lite.

Pumi für alle

Jag hade några dagar tidigare gått in i "Pumi för alla", en FB-grupp för pumiägare och berättat lite om våra funderingar om Frippe och visat några bilder på honom.
Jag fick snabbt ett 70-tal likes och flera kommentarer. Några var övertygade om att han var en ren pumi, andra hade diametralt  motsatta uppfattningar. Men alla var positiva och vänliga.

Och de två första jag träffade utanför bedömningsringen sa direkt efter att jag börjat prata med dem:
"Är du Frippes husse?"
Det var en märklig, ja faktiskt rejält dimmig känsla, på gränsen till tjocka.
De två första jag träffade på hundmässan kände till Frippe, och en av dem hade till och med läst lite i bloggen.
Och efter att ha sett pumidoggar IRL kan jag konstatera att en i alla fall helt ren sådan är Frippe inte. Så var det med det.

Sen det andra på mässan i rask takt.
Rasmontrar.
Tillbehörsmontrar.
Shower med cirkushundar, så väl tränade att jag bara gapade. Har de gått valpkursen eller har de gått valpkursen.
Brukshundsklubben förstås liksom Kennelklubben.
Försäljning av stoppade leksakshundar.
Och så människor och hundar och ytterligare människor och hundar och människor och hundar och hundar och människor.
Och mycket mer.

Jag blev som yr i huvudet och tänkte, vad gör jag här? Med vår egen hundutställning Frippe som väntar på mig hemma.
Jag kände mig vilse i pannkakan, eller i hunddimman, och jag ville hem till flocken.

Jag kände mig som en flockledare utan flock och förstod efter detta första halvår med Frippe, tror jag, lite av vitsen med att ha hund.
Att människor är som hundar de också.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Frippe måste snart sluta växa. Annars blir vi ruinerade. Uppdateringen av utrustning till honom har blivit något av ett slukhål.

Vad gör man med all utrustning som man har köpt till sin valp, och som den snabbt växer ur? Eller med nåt som man efter en tid ångrat att man köpt?
Vi har nu några för små selar, och en rätt dyr bilsele, ett regnskydd och en för liten hundbädd. Hur blir man av med sånt?

När det gäller barnkläder finns en uppsjö av tillfällen för att sälja eller byta. Finns det nåt liknande för hundar. Jag kan tänka mig att det finns tonvis med utrustning som ligger och skräpar runt om i landet.
En second hand för doggar kanske?
Second tass?

För ett par dagar sen satte jag på Frippe hans regnskydd inför promenaden, det öste ner, och det var knappt att han fick den på sig.
När vi köpte den i augusti vägde han mindre än nio kilo och nu väger han drygt 13.
Det är ju synd kasta den i soporna!

Regnskyddet är av fabrikatet Rukka och är i mycket gott skick, använt tre gånger. Storlek 40 (mått i cm runt bröstkorgen) och med reflexränder. Cirka 40 cm från nacke/axlar till svansrot, och kragen 10.5 cm tillkommer. Bild två visar bättre mönster och färg.
150 kr om nån är intresserad.

Som sagt. Varför finns inte second hand-affärer för hundutrustning? Det görs ju affärer second hand med hundar.
Kan kanske vara nåt för driftiga hundklubbar att ta tag i.

Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Fredag 23 november blev Frippe jämnt tio månader. Vi firade med ett glas vin till kvällsmaten. Frippe hade givetvis fått smaska i sig en extra god godis. Det tog max 10 sekunder. Så mycket för att man fjäskar.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Det handlar om kulturkrockar. Såna finns det gott om här på Jorden, och förmodligen också på annat håll i universum. I stort som i smått gäller det att få till nån sorts fredlig samexistens.

I Sverige skakar vi hand när vi hälsar! Ett av statsminister Stefan Löfvens glasklara ställningstaganden, detta med anledning av ... ja ni vet.
Ett uttalande som väckte debatt. Men faktum är att långt ifrån alla gör det, och då menar jag inte bara ortodoxt religiösa medborgare, utan varelser över huvud taget.
Det är till och med så att många inte hälsar alls.

Man möter nån på promenaden, faktiskt också enstaka hundägare, som just när man ska lyfta artigt på hatten, snabbt vänder bort blicken för att undvika minsta lilla form av ögonkontakt och envetet stirrar på nåt obestämt i fjärran.
På Cheopspyramiden kanske? Kinesiska muren? Lutande tornet i Pisa? Ishotellet i Jukkasjärvi ligger kanske närmare till hands.
Alternativt kamouflerar de sig från omgivningen genom att skygglappslikt stirra ned i mobilens underbara värld.
Budskapet är dock entydigt. Jag vill absolut inte hälsa på dig!

Och det får man ju acceptera. Men man känner sig lite fånig, och hatten som nyss var på väg att lyfta till högre höjder sjunker besviket djupare ner mot öronen.

Men långt mer konstigt än så är det i djurens underbara värld. Där kan man verkligen tala om kulturkrockar.

Olika sätt att hälsa

Det lilla viskande samtal jag hade med Frassekatten om Frippe härom dagen, när jag och Frasse vilade middag tillsammans, blev som ren terapi för honom.
För igår, när jag hade varit ute och rastat Frippe, och vi hade kommit innanför dörren, möttes vi av Frasse som kom fram och strök sig mot Frippes bakben, som för att visa att så här gör man, Frippe! Så här hälsar man på en katt. Okej!
Kanske var det också en blinkning till mig. Kom inte och säg, att jag inte anstränger mig!

Sen gjorde han om hälsningsproceduren, nästan övertydligt för att understryka budskapet. Frasse har väl hört oss säga att hundar är väldigt kloka, och nu tyckte han att det var dags att lära sin hund ett och annat.
Frippe fattade förstås nada och besvarade hälsningen som han brukar genom att nosa sin kattkompis i rumpan.
Katter är mycket klokare, tänkte Frasse lite uppgivet, men han sa det inte högt.

Frasse tycker att Frippe är en mycket  konstig katt, och Frippe tycker att Frasse är en mycket konstig hund, och båda har lika rätt.

Frasse och Frippe är på sätt och vis ett pyttelitet mångkulturellt samhälle i samhället. Även om de bokstavligt kulturkrockar ibland.

Forts följer ...

Huvudnot
Om nån undrar så nej, jag har ingen hatt, jag har aldrig haft nån, och jag kan därför inte heller lyfta på nån. Det var bildlikt tänkt i huvet på en gammal gubbe.

© Gunnar Hägg