Senaste inlägg

28. Rallylydnad med mera

Gubbe och Hund


Som hundägare noterar man sånt som man aldrig annars skulle notera. Sånt som är fullständigt ovidkommande för andra. Det kan gälla till exempel rallylydnad och det kan till exempel gälla tandvård för husdjur.

Bland annat har jag noterat att de nya reglerna för hundsporten rallylydnad har kommit. Och bland annat noterar jag där att man inte får tävla i grenen med sin hund, om den inte är registrerad i Kennelklubben.
Klubbar som är anslutna till SKK, t ex Svenska Brukshundklubben, får alltså inte låta hundar som inte är registrerade hos SKK tävla i rallylydnad.
 


Kennelklubbens register är säkert bra på många sätt, men avgiften för att registrera en hund är 500 kronor.

Motsvarande registrering hos Jordbruksverket, vilket är en laglig skyldighet för alla hundägare, och inget man kan välja bort, kostar 40 kronor!
Och Jordbruksverkets registrering är precis lika användbar för polisen eller tullen eller andra, när det gäller att identifiera ett djur. Bara om det gäller kontakter med SKK.s systerorganisationer i andra länder kan det vara en fördel med SKK.s registrering.
Ja som sagt, om man nu inte känner sig tvungen att tävla i t ex rallylydnad.

Liknande, tvingande regler gäller visserligen på annat håll i samhället. Så får man t ex inte delta på nån nivå i Svenska Fotbollförbundets seriesystem, om man inte är registrerad som spelare hos SFF.
Men den enskilda spelaren behöver inte betala nån avgift för registreringen.

För oss har det första dryga halvåret med Frippe skurit djupare spår i vår ekonomi än vi kunde drömma om, när vi köpte vår älskade dogg.
Att i det läget lägga ytterligare 500 spänn på nåt så icke helt nödvändigt som ytterligare en registrering är otänkbart för oss.

Så inget rally för oss

Bland annat har veterinärkostnaderna blivit högre än vi kunde ana. Jag har skrivit en del om det tidigare, och den senaste utgiften blev en tandlagning nu i februari.
I början av november såg vi att en av Frippes hörntänder (huggtänder) saknade emalj på en liten del av tanden som blivit missfärgad.

Vi tog honom till Järfälla Djurklinik där vi fick r
ådet att borsta tanden väl och avvakta.
Nån veterinär som kunde titta närmare på tanden och laga den sade de sig vid besöket inte ha, trots att de på sin hemsida erbjuder tandvård (och gratis tandkontroll).

Vi borstade och borstade men fläcken blev trots det mörkare och mörkare, och i slutet av januari tog vi Frippe till Evidensia Djursjukhuset i Västerort (Spånga) som vi vet har en duktig tandveterinär.
Efter en snabbkoll fick vi tid för röntgen och åtgärder.



Ur Frippes journal

"Frippes hörntand i vänster underkäke har emaljdefekter. Det kan finnas flera underliggande orsaker men något har stört emaljutvecklingen under valpstadiet (när det permanenta anlaget bildas i käken) som gett upphov till defekterna i emaljen.
Tanden har röntgats och inga tecken på infektion eller inflammation kunde ses. Tanden har rengjorts och ett skyddande lager har applicerats för att skydda tanden mot bakterieintrång.
"Hålen
" har lagats med komposit.
Jag rekommenderar en uppföljande tandröntgen om 6 månader för att se att tanden utvecklar sig som den ska."

Allt som allt gick notan på 3.965 kr, inkluderat sövning av patienten.
Försäkringsbolaget (Folksam) avstod förstås sin möjlighet att ta en del av utgiften.
Följer vi sen rådet att söva Frippe och röntga tanden igen om sex månader, så blir det inte gratis det heller.

Men vi kom kanske ändå hyfsat billigt undan. Det var dyrare, när Frassekatten fick en tandoperation gjord där för ca ett år sen.
Och dotterns hund Valter, som också fick en tand fixad nästan samtidigt som Frippe, fick punga ut med nästan åtta tusen! Ja, inte Valter förstås, dottern.

Och det är klart. I det sammanhanget är kanske inte 500 kr för ytterligare en registrering i SKK nån stor summa.
Men många summor små ...
Och många summor små (och stora) blir det. Om inte varje dag så nästan, känns det som. Då gäller det att sålla bort vad som sållas kan.

Obs!

Jag vill gärna påpeka att vi, trots det som beskrivits ovan, har goda erfarenheter av också Järfälla Djurklinik och rekommenderar dem gärna.

Forts  följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

27. WOWenytt

Gubbe och Hund



Vi har en plan. Vi ska fanioss lära Frippe att ignorera signalen som visar att nån knackar på dörren. Eller rättare, ringer på den. Därför har vi rustat oss med hundkurs och litteratur. Och diverse attiraljer.

Det här med att Frippe blir som galen när det ringer på dörren. 
Vi gick en liten dörrklockekurs hos Heart of Gold Hundcenter i Veddesta för några veckor sen. Ett par kvällar som gav en del tips om hur man får sin vovsing att inte bete sig som en Rambo i strid, så fort det ringer på dörren.

Man kan inte säga att Frippe förändrade sitt beteende direkt efter de två kurstillfällena, för då ljuger man.
Men vi och han fick en del att tänka på.

Till exempel att få Frippe att gå till en speciell plats i bostaden, när det ringer på dörren eller hörs nåt ljud i trapphallen. Det fick vi jobba hårt på, innan han fick klart för sig att det är mattan, hans liggplats i vardagsrummet som gäller. Men vi har ännu inte lyckats få honom att göra det på eget bevåg.
Han gör det bara på vårt kommando efter att han först rusat iväg vilt skällande mot dörren.
Kursledaren Sofia Angleby gav tipset att köpa en ny dörrklocka med fjärrkontroll, vilket vi nu har gjort. Och vi har just påbörjat träningen med denna.

Efter dörrklockekursen har jag också börjat träna Frippe på en form av inkallning som utgår ifrån boken Inkallning! Så får du en lyhörd hund, av Pippa Mattinson.
Det handlar om att använda en hundvisselpipa.
Tanken som författaren för fram är att man, om man har en hund som har vant sig vid att göra på ett visst sätt, i en viss situation, måste införa en annan rutin än att ropa HIT och vifta med armarna, och koppla hundens längtan efter nåt gott att äta, till denna nya rutin.


Det gick rätt snabbt att få Frippe att förstå, att hundvisselljudet innebär att det finns nåt mumsmums att hämta hos mig, när vi är ute och går. Han reagerar riktigt bra på visselpipan och kommer som ett skott när den visslar.
Men bara när vi är ute och går. Det är viktigt, om jag förstått Pippa Mattinson rätt.

För efter att hunden fattat kopplingen mellan visselpipans ljud och en saftig belöning, ska man absolut inte använda visselpipan till något annat än inkallning. Då kan signalen komma att betyda nästan vad som helst, och hunden får svårt att förstå vad man vill, när man blåser i den.
Det är KOM HIT som gäller. Inget annat.

Hunden ska helst inte ha hört visselpipans signal, innan träningen påbörjas.
Och efter att man bestämt sig för hur signalen ska låta, så måste man blåsa exakt samma signal varje gång.

Mattisons metod är väl kanske inte direkt revolutionerande ny. Den handlar i princip om att prägla sin bästa vän på samma sätt som redan Ivan Pavlov präglade sina hundar för cirkus 100 år sen.
Och den påminner även om det vi lärde oss av Sofia Angleby.


Obs viktigt

Om vovsingen inte är en sån jycke som helst uppträder i mjukisbrallor, vadmalsjacka, näbbstövlar och öronlappkeps, så kom inte dragandes med veganmat som belöning. Eller de gamla vanliga hårdisarna.

Nej, det ska vara nåt utöver det vanliga.
Det ska drägla i jyckens käftar, när den upptäcker vad som bjuds om man skärper sig.
Härliga korvar som dryper av fett, ska det vara.
Kalvlever eller färsk blodpudding.
Fläsksida, GRRR.
Eller ta själv blodpuddingen till middag och ge jycken den allra finaste filén. Gärna lite uppvärmd, eller minst rumstempererad, då smakar det mycket mer.

Det gäller, enligt Mattinson, att ge hunden en rejäl WOW-upplevelse.
Oj, kan en pipvissling smaka så här!?
Sen, när tricket sitter som en smäck, och hunden kommer som ett skott när pipan visslar, då kan man trappa ned lite på lyxbelöningarna. Men de måste återkomma då och då. För att hålla doggen på tårna.

Pling plong

Och nu tränar vi på att ge den nya dörrklockan samma betydelse som Mattisons visselpipa.

I samma sekund som Frippe på sin matta för första gången hörde den nya digitala klockan ljuda, såg han en rejäl bit varmkorv landa precis framför nosen. Och medan han var upptagen med den läckerheten, upprepades klockans ljudsignal tills korvbiten var slut.

Efter en kort paus, medan Frippe funderade på varför korven plingat som den gjort, landade en ny korvbit framför hans nos, till samma exakt samtida musik. Och därefter ytterligare en kort paus. Sen korv/pling plong igen. Och igen.

Pling-plonget, apropå det, har ungefär samma melodi som Big Ben i London. Men klockan kunde lika gärna ha spelat Kväsarvalsen. Det skulle funka ändå.

Den här proceduren ska nu upprepas ett antal gånger, ett antal dagar och vartefter från olika håll i bostaden, och sen får vi förhoppningsvis se Frippe självmant gå till sin matta, när den nya dörrklockan ljuder. Då byter vi ut den gamla analoga klockan i dörren mot den nya digitala.
Det är planen.
Och då får förhoppningsvis också vi en rejäl WOW-upplevelse.
En WOWE-upplevelse.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

26. Muzak m m

Gubbe och Hund



Är hundar musikaliska?

Ja det är frågan det. Det beror kanske på vad man menar med musikalitet. Även så kallade tondöva människor sjunger ju numera i kör, har jag förstått, så musikalisk i meningen att man tycker om musik kanske även en hund kan vara.
I alla fall Frippe skäller gärna i kör. Rätt tondövt, om du frågar mig.
Och vi har just upptäckt att det finns hundmusik!
På Spotify, från vilken man ladda ned musik från nätet, finns ett flertal spellistor med hundmusik.
Musik f ö r hundar alltså, inte med eller av.



Spellistan på bilden ovan har vi testat ett tag. Och jag vet inte, kanske var det för att Frippe var lite trött, även om jag riktigt förstår av vad just då, men första gången han hörde tonerna, slaggade han in som nästan en fallande fura. Och det har hänt fler än en gång nu.
Ska man vara ärlig, så är det rätt trist entonig muzak på den listan med lite havsbrus här och där, men den verkar göra jobbet. Så det får man väl stå ut med om man vill ha lite lugn och ro. 

Men det finns också annan musik, minst en annan spellista på Spotify som vi har testat och som också gör jobbet, och som är betydligt roligare att lyssna på. I alla falla för hussar och mattar, tycker en gammal 40-talist som jag. Men jag vet ju inte riktigt vilken musik som Frippe sätter högst.

Den spellistan heter Coffee Table Jazz. Passar även perfekt till den lilla trevliga middagen med tända ljus och ett glas vin (med eller utan procent). Och som sagt, den gör hundjobbet den med. Funkar på Frippe i alla fall.

Och när jag ändå gör reklam för Spotify. Där finns också Hundcoachen Fredrik Steens pod, om man nån gång undrar hur man gör med jyckar.
En liten liten varning för den dock.
Podavsnitten inleds förstås med ton och lite skäll, som Frippe blev som tokig på när han hörde. Och givetvis blev det körsång, eller körskäll för att vara mer precis.


Forts följer ...

© Gunnar Hägg
 

PS.
Applevarianten iTunes har säkert också hundmusik, men det har jag inte kollat.
Och det skulle inte förvåna mig, om det nånstans på det världsvida nätet finns också musik med och av hundar.
DS.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

25. Det e mycket nu

Gubbe och Hund



Så är julen utburen och dagarna är mest vardag igen. Fast ingen vardag utan nåt nytt. En hundkurs till exempel. Några såna väntar under våren och det ska bli roligt, men mest av allt väntar vi på våren.

När Frippe kom till oss förra året var våren redan långt bortom händelsehorisonten. Det var veckan före midsommar och han vägde ca 4,5 kg. Nu väger han 15, drygt tre gånger så mycket som då och har blivit något mer hund än vi kanske hade tänkt oss.
Å andra sidan har han ett rätt trevligt format.
Man märker att man går ut med en hund, när man går ut med honom, särskilt om han blir ivrig och drar efter nån kompisdoft, eller nån som han kan bli kompis med. Då får man jobba.

Apropå kompisar

Det går allt bättre i förhållandet Frippe och Frasse. Ibland kan det förstås fnurra sig, som när Frippe blir lite för ivrig och närgången.
Men då och då är Frippes försök att få igång Frassekatten att busa och leka rätt så rörande.
Dan före nyårsafton, till exempel, kom han med en av sina bollar och lade den framför Frasse, backade några steg och lade huvudet på sned, typ ska vi leka!?
Men n
ej, det är inte riktigt Frasses tankar om hur man leker, och det är många år sen han lekte med bollar, så det blev inget.
Frasse som har drygt elva år på nacken leker numera mycket sällan. Men han är ivrig på att sova.

Häromdagen, när Frasse hade vaknat ur sin middagslur och ville ut, och jag inte hade tid att hjälpa honom med det, gick han fram till Frippe som fortfarande lurade middag på sin vardagsrumsmatta, nosade jycken i ansiktet, jamade lite och krökte svansen till en lätt krok.
En helt tydlig uppmaning till Frippe att hjälpa honom. Sen gick han mot hallen, och Frippe som verkade ha fattat i alla fall en del av galoppen lunkade efter sin kattkompis mot ytterdörren.
Vad kunde en gammal gubbe då göra annat än att
avbryta det han höll på med och lunka efter. 

Jag skrev för en tid sen att Frasse tycker att Frippe är en konstig katt, och att Frippe tycker att Frasse är en konstig hund. Det verkar nu som om de alltmer accepterar varandra som de är.

Allt börjar om

Efter 13-dan är det som att allt tar ett djupt andetag och sträcker på sig.
Vardagarna är inte längre mellandagar.
Julljusstakarna läggs undan.
Aladdinaskarna gapar tomma och livet återgår  till det mer eller mindre normala.

Det var den 9.e januari och AIK hade sin första träning inför publik (jodå, med fanor, och bengaler och allt), och i alla fall ett av våra barnbarn var där. Det kanske också en gammal gubbe som jag hade varit, om det inte varit så att samma kväll började inte bara fotbollssäsongen utan också hundkurssäsongen. 

Vi har ju haft vissa problem med överdrivet skällande, när Frippe reagerat på nåt i trapphallen eller på smällar i husets ytterdörrar eller när det ringt på dörren eller nåt annat som han uppfattar som lite obekant. Vi hade därför anmält oss till en dörrklockekurs hos Heart of Gold Hundcenter i Veddesta.
Och det första kurstillfället sammanföll i tid med årets första svartgula rökutveckling. Mer om detta, kursen alltså, när vi hunnit träna ett tag på våra nyvunna kunskaper i ämnet. När de blivit mer erfarenhet än oj-gör-man-så.

Den andra kvällen med dörrklockekursen blir om ett par veckor, och dagen därpå startar studiecirkeln Bäst Var Dag med Järfälla Brukshundsklubb. Den enda kursen, ja studiecirkeln då, jag hittat på nätet som är gratis att delta i (förutom medlemskapet i klubben)!
Och för april har vi tänkt oss fortsättningen på den trevliga unghundkurs vi deltog i under hösten.
Fast då har redan Gnaget vunnit sin första allsvenska hemmamatch mot Östersund och Norrköping väntar borta.
Och sen lurar sjösättningen och sommaren runt hörnet. Mindre än ett halvt år till midsommar.
Det är mycket nu.


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

24. ... och en god forts.

Gubbe och Hund



Har kampanjerna mot fyrverkeritokerierna gett resultat? Det verkar nästan så, i alla fall vid detta årsskifte. Jämfört med tidigare års kravader kändes smällarna häromdagen mest som en stilla och ljum vårvind.

Nej, det blev inte den perfekta nyårsstorm i vilken vi kunde testa Frippes sjövärdighet vad gäller bomber och ljussken, och det är vi förstås glada för. Vi hade ju annars rustat oss materiellt och mentalt inför nyårsvansinnet.

Det hade varit en och annan smäll på avstånd i mellandagarna, men dem hade han knappt noterat, bara lyft förvånad på huvet, som vad var det där nu då.
Och vi hade motionerat honom rejält extra på nyårsaftonen för att kanske få honom dämpad till kvällen, ett tips från coachen i TV4.

Först en promenad med ett av de yngre barnbarnen som tidigare varit lite småskraj för Frippe, de är ju ungefär lika stora, men som i slutet av promenaden karskt höll själv i kopplet.

Pudelpromenad

Och sen vid ca 11-snåret, dagens pudelpromenad. Det är ett evenemang som pudelklubbens stockholmsavdelning har varje nyårsafton i Ängsjö fritidsområde.
Och ett evenemang som detta år hette duga.
Jag vet ju inte hur det är för mer erfarna hundägare, men för oss var det en överväldigande upplevelse. Lite som hundmässan, fast med bara pudlar. Ja, och halvpudeln (eller nåt) Frippe.

Vi kom till en jättelik kör av pudlar och de flesta skällde till varandra, alla med olika melodier och i olika tonarter, förväntansfulla inför promenaden.
Hela 55 jyckar på en gång! Fler än vad Frippe nog sett sammanlagt under hela sitt elva månaders liv hittills.

När så promenaden väl kom igång, dämpades den blandade kören och alla nosar gick ned i marken för den en halvmil långa turen i skogen. Somliga hundar var kopplade och andra sprang fria fram och tillbaka längs den långa kön.
Och när det var dags för gruppfoto i en skogsglänta, var vi så många att alla inte kom med på bilderna.
Som sagt en överväldigande upplevelse, och vi åkte hem igen med en Frippe som var så smutsig av äventyret att det blev raka vägen in i duschen. Vi var inte så snygga om skorna vi heller. Det var lerigt och vått här och var längs promenadstråket.

Antiklimax, nästan

Nu kunde vi inte göra mer för att Frippe skulle kunna komma ur Nyåret som om nästan inget hade hänt.
Och så blev det nästan som om inget hade hänt! I alla fall där vi bor.

Förra årsskiftet, där vi bor, färgades himlen i alla möjliga kulörer och det smällde och brakade som om slutet var här.
Detta årsskifte var det som om den nya lagen om försäljningsförbud för fyrverkerier på pinne hade lagt sordin på även övriga fyrverk.
En och annan smällare nånstans i fjärran bara, och då och då nån ynklig projektil från Trappeberg mot månen, men inte alls som vi minns det från de senaste åren.
Och Frippe tog det lugnt. Vis av erfarenheterna från mellandagarna tog han ingen notis om nån eller nåt, upptagen som han var med det stora tuggben vi försett honom med som nyårssuppé.


Så. Var det förberedelserna, eller var det den uteblivna stormen av smällare och ljusgranater som gjorde att våra farhågor inte besannandes?
Eller är han en av de jyckar som helt enkelt tar sånt med knusende ro?
Vi vet inte riktigt.
Men vi vet att det här nyåret blev i alla fall ett riktigt Gott Nytt År!
En God fortsättning hoppas vi förstås också på, för oss och alla!

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

23. Gott slut ...

Gubbe och Hund



God fortsättning på julen skulle man kunna säga. Dvs om den fortfarande pågår, om den verkligen varar till påsken eller till fastan eller bara till och med annandan. Hur som helst inväntar vi nu det fasansfulla nyåret.

Vi har genom åren hört många historier om hur raketer och smällare har skrämt vettet ur hundar. Hundar som därefter aldrig har blivit sig lika.
Också katter påverkas kan vi tala om, även om de kanske återhämtar sig något lättare.

Frassekatten har, liksom tidigare katter i vårt liv, som värst krupit in under soffan eller en säng, bara för säkerhets skull, man vet ju aldrig, snart kommer kanske nån projektil genom fönstret. Men ingen av dem har tuggat fradga, skakat som asplöv eller läckt otrevligheter från alla kroppsöppningar som öppnas kan.

Världen exploderar, typ

Vi vet ju inte hur Frippedoggen kommer att reagera, när den värld han känner till om ett par dagar exploderar i ljus, färg och krutdunder, så det är med
blandade känslor vi ser fram emot det kommande decennieskiftet.
Och inte blev det bättre av att TV4.s morgonprogram hade kallat in sin hundcoach Fredrik och ytterligare en expert under fanorna för att diskutera frågan.
Nej, det blev etter värre.
Vi som nästan hade förträngt vad som komma kan.



Här gäller det att förbereda sig för ett Harmageddon, för en Apokalyps, för den stora kometen.
Här gäller att bygga Arken, den skottsäkra pansarvagnen, det nya Shangri-la där inga raketgalningar finns, och där marken aldrig skälver.
Här gäller kort och gott att följa alla goda råd som finns. Och ha de dåliga i bakfickan.

Gör vad vi kan

Så vi har köpt extra goda tuggben att ta fram som distraktion, när det kommer att smälla som värst.
Vi har köpt en feromonapparat som, efter att man stuckit in den i eluttaget, sägs skicka ut samma ljuvliga doft som vovsingens mamma skickade ut när hennes valpar diade henne. Hjälper inte det, så hjälper väl inget.
I allra bästa fall bäddar den elektriska tikens feromoner in även mina och kära hustruns nu allt darrigare nerver i ett skyddande atmosfär av råmjölksdoft.

Och eftersom coacherna så tydligt påpekat det otänkbara i att gå ut med hunden över huvud taget den dagen, kvällen och natten, fick vi tacka nej till att fira denna afton hos vänner.

Dessbättre har riktigt goda och förstående vänner den egenheten att de, "men i så fall kommer vi förstås till er, med mat och gott humör, det fixar vi. Ni fixar champagnen".

Skumpa och rullband

Ja, så nu är vi rustade inför de stundande kvalen. Ingen ska säga att vi inte kämpat väl.

Frågan är bara hur vi ska motionera Frippe den dagen, och kvällen och natten. Kanske blir det att köpa ett rullband a la Friskis och Svettis?
Vi får se, till årsskiftet 20-21 kanske, om vi inte kan lösa det på annat sätt.

Ett Gott slut och ett Gott Nytt År hoppas vi, för oss och alla!


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

22. Vilse i hunddimman

Gubbe och Hund



2019-12-14

Idag har Frippe varit vår, eller vi hans om man säger så, ett jämnt halvår. Det har, som jag har skrivit tidigare, varit en omtumlande tid.
Det liv som på i alla fall den mörkare delen av året började bli ett soffpotatisliv har förbytts till ett i-ur-och skur-ut-och-motionera-liv.
Vilket har gjort att vi tvingats ta fram stövlar och regnkläder ur förrådet likaväl som att ha investerat i regnplagg för Frippe.
Vi har gått unghundkurs.
Vi har blivit minst topp5kund hos veterinären i Jakobsberg.
Vi har lärt oss att hoppa igenom en ring.
Vi är aldrig utvilade utan går omkring i nån slags lätt dimma.

Då och då materialiserar sig frågan, gjorde vi rätt som på gamla dagar beslutade att pricka av ännu en av de sista punkterna på vår hinklista?
Gjorde vi rätt att köpa en hund?
Det intellektuella, rationella svaret är ett definitivt Nej.
Det känslomässiga svaret är ett lika definitivt Ja.
Vi har fått upptäcka nåt som många andra har upptäckt långt före oss.
Ungefär som att ta flyget över Atlanten för att upptäcka Amerika, medan Columbus och hans besättning gjorde det under stora vedermödor redan 1492.

In i dimman

Och idag tog jag ytterligare ett steg in i hunddimman. 
Hade nån för ett år sen sagt att jag under mitt 78.de år skulle ta mig till Stockholms Hundmässa, skulle jag ha avfärdat denne som en 100 % stolle. För att inte säga idiot.
Men så blev det.

Mitt på lördagen skulle det på mässan vara bedömning av just pumihundar, och jag som bara sett pumi på bild på nätet ville gärna se en pumi IRL.
Vi, eller i alla fall jag, har ju länge funderat på hur en bedömning av Frippe skulle utfalla.

Hundfrossa

Jisses vad mycket hundar det var i Älvsjö. Redan innan jag kommit in i mässan hade jag sett fler hundar än jag normalt ser på ett år, alla de som var ute och gjorde ettan och tvåan, innan de gick in igen.
En till synes oändlig rad av hundar på väg ut för rastning eller in igen för att fortsätta vad de höll på med innan naturen kallade.

Och väl inne. Under de en till två timmar jag var på mässan, inklusive en snabb liten lunch, såg jag säkert fler hundar än jag gjort sammanlagt under hela mitt liv. 

Ja, och så var det detta med pulibedömningen.
Hela C-hallen var uppmätt i rutor, där olika hundraser kutade runt i varsin, med sina ägare hängande med i kopplet så gott de kunde. Och medan puligänget förberedde sig för showen vid ruta C 27, gick jag fram till några av ekipagen och språkade lite.

Pumi für alle

Jag hade några dagar tidigare gått in i "Pumi för alla", en FB-grupp för pumiägare och berättat lite om våra funderingar om Frippe och visat några bilder på honom.
Jag fick snabbt ett 70-tal likes och flera kommentarer. Några var övertygade om att han var en ren pumi, andra hade diametralt  motsatta uppfattningar. Men alla var positiva och vänliga.

Och de två första jag träffade utanför bedömningsringen sa direkt efter att jag börjat prata med dem:
"Är du Frippes husse?"
Det var en märklig, ja faktiskt rejält dimmig känsla, på gränsen till tjocka.
De två första jag träffade på hundmässan kände till Frippe, och en av dem hade till och med läst lite i bloggen.
Och efter att ha sett pumidoggar IRL kan jag konstatera att en i alla fall helt ren sådan är Frippe inte. Så var det med det.

Sen det andra på mässan i rask takt.
Rasmontrar.
Tillbehörsmontrar.
Shower med cirkushundar, så väl tränade att jag bara gapade. Har de gått valpkursen eller har de gått valpkursen.
Brukshundsklubben förstås liksom Kennelklubben.
Försäljning av stoppade leksakshundar.
Och så människor och hundar och ytterligare människor och hundar och människor och hundar och hundar och människor.
Och mycket mer.

Jag blev som yr i huvudet och tänkte, vad gör jag här? Med vår egen hundutställning Frippe som väntar på mig hemma.
Jag kände mig vilse i pannkakan, eller i hunddimman, och jag ville hem till flocken.

Jag kände mig som en flockledare utan flock och förstod efter detta första halvår med Frippe, tror jag, lite av vitsen med att ha hund.
Att människor är som hundar de också.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

21. Second tass

Gubbe och Hund



Frippe måste snart sluta växa. Annars blir vi ruinerade. Uppdateringen av utrustning till honom har blivit något av ett slukhål.

Vad gör man med all utrustning som man har köpt till sin valp, och som den snabbt växer ur? Eller med nåt som man efter en tid ångrat att man köpt?
Vi har nu några för små selar, och en rätt dyr bilsele, ett regnskydd och en för liten hundbädd. Hur blir man av med sånt?

När det gäller barnkläder finns en uppsjö av tillfällen för att sälja eller byta. Finns det nåt liknande för hundar. Jag kan tänka mig att det finns tonvis med utrustning som ligger och skräpar runt om i landet.
En second hand för doggar kanske?
Second tass?




F
ör ett par dagar sen satte jag på Frippe hans regnskydd inför promenaden, det öste ner, och det var knappt att han fick den på sig.
När vi köpte den i augusti vägde han mindre än nio kilo och nu väger han drygt 13.
Det är ju synd kasta den i soporna!

Regnskyddet är av fabrikatet Rukka och är i mycket gott skick, använt tre gånger. Storlek 40 (mått i cm runt bröstkorgen) och med reflexränder. Cirka 40 cm från nacke/axlar till svansrot, och kragen 10.5 cm tillkommer. Bild två visar bättre mönster och färg.
150 kr om nån är intresserad.

Som sagt. Varför finns inte second hand-affärer för hundutrustning? Det görs ju affärer second hand med hundar.
Kan kanske vara nåt för driftiga hundklubbar att ta tag i.

Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

20. Bra taktik, Frippe

Gubbe och Hund


Fredag 23 november blev Frippe jämnt tio månader. Vi firade med ett glas vin till kvällsmaten. Frippe hade givetvis fått smaska i sig en extra god godis. Det tog max 10 sekunder. Så mycket för att man fjäskar.

Det hade varit min tur att gå upp tidigt och rasta honom den morgonen, och jisses Amalia, han sov ända till 05.14!  
Det är inte varje dag vi får sova så länge. Vanligen vaknar han, eller snarare väcks han av Frassekatten minst en timme tidigare. Ibland ännu tidigare.
Då och då lyckas vi, efter att ha gett Frasse sina morgonhårdisar, få Frippe att somna om, men ibland, när jag möter andra hundekipage som är ute på sin första promenad för dagen, har vi redan innan varit ute en eller kanske till och med två gånger.
Så den här dagen kändes det lite som att det var vi som fick en present på hans födelsedag.

Det är klart jobbigt med så morgonpigga hundar och katter, men å andra sidan är de som slagna framåt kvällskvisten. En får ta det onda med det goda.

Larmar och gör sig till

Ett ont som inte alls har nåt gott med sig är detta att Frippe blir så i gasen och skäller och har sig, när det ringer på dörren.
Eller när det hörs steg i trapphuset.
Eller när en port öppnas eller stängs.
Eller om när det hörs högklackade steg utanför huset.
Eller när det är hundar i radio eller teve.
Eller vad som helst inne som pockar att skällas på.

Skällandet vid hundmöten går numera för det mesta mycket bra. Det vill säga, om vi inte möter nån annan hund som inte kan hålla käften, för då går Frippe igång.
Enligt principen skäller du, så skäller jag.

Som sagt, för det mesta går det bra, och han vet vad som i sammanhanget menas med bra. För när det har gått  bra, sätter han sig fint på min vänstra sida där godispåsen väntar i min vänstra jackficka.
För har det gått bra, vill han ha sin belöning. Detta enligt principen "Tror du jag håller käft för ingenting!?"
Jag vet bättre än att ta inte debatten i såna lägen. Han är väldigt principfast och kan ju lika gärna få en del av sin dagliga matranson på promenaden som hemma.

Skall och antidito

Men detta med hemmaskället, och rusandet mot dörren, är jobbigt. Det är en liten tröst är att flera nickar igenkännande, vi har var med om det, men det går över.
Det hoppas vi verkligen att det gör. Vi vill inte sätta ett antiskällhalsband på honom för natten, den tid på dygnet som vi har bestämt ska vara halsbandsfri. Dessutom är ett sånt inte direkt gratis.
Inget är förresten gratis, när det gäller djur. Att ha hund kostar skjortan.

Om jag var politiker och brottades med usla och dalande opinionssiffror, så skulle jag satsa på en helt ny välfärdsreform som ingen hittills har tänkt på.

Avd snilleblixtar

Göran Persson(s) stora grej för att få behålla regeringsskutans styråra var ju maxtaxa på dagis, och Stefan Löfven försökte göra om tricket och lanserade familjeveckan.
Själv skulle jag ha utlovat högkostnadsskydd i veterinärvården för husdjur och  därmed ensam kunnat bilda regering. Tänk  på väljarpotentialen!

En kostsam reform?
Javisst, men det går bra för Sverige. Det säger alla som är i regeringsställning, och det skulle jag också säga. Alla som är i opposition har förstås en motsatt uppfattning.
Och tänk så många jobb det skulle bli i djurvården, och hur mycket alla husdjursägande garantipensionärer skulle tjäna på det!
Nästa steg i reformarbetet blir förstås att avskaffa matmomsen. Djurmaten alltså.
Vad sägs om Djuralliansen - Alltisvansen som partinamn? Loggan är given.
Jag skulle till och med överväga att rösta på mig själv.


Skämt åsido

Nej, vi skulle nog inte köpa antiskallhalsband, även om det var kraftigt subventionerat med skattemedel.
Och att bilda ett politiskt parti? Hur skulle  jag då hinna uppfylla min del av avtalet om hundpromenader? Det skulle inte tas väl upp av avtalets motpart, dvs Frippe.

Oväntad försmak smakar bäst

Det finns ett ljus nånstans där borta i slutet av tunneln, har vi nu förstått. Från i söndags kväll, hela den natten och hela måndag morgon, inte ett skall, endast ett par pipande gnyenden. Så kan livet också te sig, om det vill te sig från sin bästa sida.
Vi förstår att det bara var ett litet smakprov.
Vi är inte helt där än.
Men vi hoppas att Frippe också tyckte det var skönt att han inte hetsa upp sig i onödan, och att han en natt slapp få våra skarpa hyschanden, att han .....

Jaha. Längre än så hann jag inte, förrän Frippe rusade mot dörren och gav ett par rejäla skall mot nåt i trappan.
Men när jag sa till, kom han direkt tillbaka och lade sig på den matta som jag riktade fingret emot.
Frippe vet väl när han har gjort fel, att det då lönar sig föga att sitta vackert vid min vänstra sida, och han följer då pekfingret lydigt och utan kommentarer.

"Ligger jag stilla på mattan en stund och låtsas sova, så har de snart glömt att jag klantade mig."
Bra taktik, Frippe. Lite ögontjäneri är aldrig fel.


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

19. Lite multikulti

Gubbe och Hund


Det handlar om kulturkrockar. Såna finns det gott om här på Jorden, och förmodligen också på annat håll i universum. I stort som i smått gäller det att få till nån sorts fredlig samexistens.

I Sverige skakar vi hand när vi hälsar! Ett av statsminister Stefan Löfvens glasklara ställningstaganden, detta med anledning av ... ja ni vet.
Ett uttalande som väckte debatt. Men faktum är att långt ifrån alla gör det, och då menar jag inte bara ortodoxt religiösa medborgare, utan varelser över huvud taget.
Det är till och med så att många inte hälsar alls.

Man möter nån på promenaden, faktiskt också enstaka hundägare, som just när man ska lyfta artigt på hatten, snabbt vänder bort blicken för att undvika minsta lilla form av ögonkontakt och envetet stirrar på nåt obestämt i fjärran.
På Cheopspyramiden kanske? Kinesiska muren? Lutande tornet i Pisa? Ishotellet i Jukkasjärvi ligger kanske närmare till hands.
Alternativt kamouflerar de sig från omgivningen genom att skygglappslikt stirra ned i mobilens underbara värld.
Budskapet är dock entydigt. Jag vill absolut inte hälsa på dig!

Och det får man ju acceptera. Men man känner sig lite fånig, och hatten som nyss var på väg att lyfta till högre höjder sjunker besviket djupare ner mot öronen.

Men långt mer konstigt än så är det i djurens underbara värld. Där kan man verkligen tala om kulturkrockar.

Olika sätt att hälsa

Det lilla viskande samtal jag hade med Frassekatten om Frippe härom dagen, när jag och Frasse vilade middag tillsammans, blev som ren terapi för honom.
För igår, när jag hade varit ute och rastat Frippe, och vi hade kommit innanför dörren, möttes vi av Frasse som kom fram och strök sig mot Frippes bakben, som för att visa att så här gör man, Frippe! Så här hälsar man på en katt. Okej!
Kanske var det också en blinkning till mig. Kom inte och säg, att jag inte anstränger mig!

Sen gjorde han om hälsningsproceduren, nästan övertydligt för att understryka budskapet. Frasse har väl hört oss säga att hundar är väldigt kloka, och nu tyckte han att det var dags att lära sin hund ett och annat.
Frippe fattade förstås nada och besvarade hälsningen som han brukar genom att nosa sin kattkompis i rumpan.
Katter är mycket klokare, tänkte Frasse lite uppgivet, men han sa det inte högt.

Frasse tycker att Frippe är en mycket  konstig katt, och Frippe tycker att Frasse är en mycket konstig hund, och båda har lika rätt.



Frasse och Frippe är på sätt och vis ett pyttelitet mångkulturellt samhälle i samhället. Även om de bokstavligt kulturkrockar ibland.


Forts följer ...

Huvudnot
Om nån undrar så nej, jag har ingen hatt, jag har aldrig haft nån, och jag kan därför inte heller lyfta på nån. Det var bildlikt tänkt i huvet på en gammal gubbe.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

18. Frasse special

Gubbe och Hund



Det känns som att jag en längre tid har försummat Frassekatten. Det kan bli så när det kommer en ny medlem till flocken. Kanske är det därför som Frasse inte har gillat eller delat nåt av mina blogginlägg. Hög tid för lite gottgörelse. Han var ju faktiskt först på plan.


Frasse var redan två år gammal när han kom till oss. Han kom inte via Blocket som Frippe utan  på alldeles egen hand.
Sina första år bodde han inte långt ifrån vår tidigare bostad, hos en ung kvinna som inte riktigt hade tid för honom. Så efter sin andra vinter, då han ofta hade suttit ute i kylan och länge väntat på att få komma in i stugvärmen, bestämde han sig för att, nej inte en sån vinter till.
Frasse började göra små visiter i husen runt omkring och fick en matbit här och en liten godis där. Han prövade sig fram under sin andra sommar hos än den ene, än den andre i grannskapet, och i augusti, han var två år då, hittade vi honom i djup sömn i vårt sovrum.




"Han kan väl få sova färdigt", sa kära hustrun. "Han går säkert hem sen".
"Visst får han det", sa jag.
Det var bara det att det tog väldigt lång tid för honom att sova färdigt i vår säng. Framåt kvällen, när det var dags för oss att själva knoppa in, sov han fortfarande sin sötaste sömn.
"Man ska absolut inte väcka en katt som sover", sa kära hustrun som vet en hel del om katter.

Jag vet också en hel del om katter, och har faktiskt längre, om än kanske inte större och djupare kunskap om kissemissar än kära hustrun, och jag har väckt en och annan katt i mitt liv utan några allvarliga följder, om jag säger så. Men jag förstod att det inte var läge att hävda just detta, just då.
Så Frasse fick sova vidare, och vi fick en något mer obekväm natt med tre i sängen. Fast samtidigt kändes den också mer bekväm.
Vi fick ett uppdaterat känslominne från tidigare katter i sängen.

Tidigt dagen efter var Frasse pigg som en mört. Det var inte vi. Vi hade mest leget och tittat på honom, och lyssnat, när han andades tungt och tryggt. Det var som om han aldrig hade sovit nån annanstans.
Och efter en stadig frukost var det väl dags för Frasse att gå hem, sa vi. Men han höll inte med. Han vägrade blankt att gå ut, trots att det var underbart fint augustiväder, och han spjärnade emot allt vad han kunde.
"Nåja, han kan väl få stanna till lunch."
" Ja, jo, det är klart. Lunch kan han ju få, innan han går hem".




Det var bara det att han inte alls gick hem, och efter några dagar började vi undra om vi inte borde kontakta Frasses ägare.
Jag gick dit och knackade på dörren både två och tre gånger, och sen skrev vi ett brev i brunt kuvert som vi lade i brevlådan hos ägaren, men ingen hörde av sig.
Några dagar blev en vecka, de blev två veckor, och jag skrev ett nytt brev, denna gång i vitt kuvert, och sen ringde Frasses ägare på dörren.

Efter att ha pratat en stund kom vi överens om att Frasse också juridiskt skulle få flytta hem till oss. Och efter att ha hämtat kattlåda, en påse kattsand, lite kattmat och lite till var vi åter med katt. Det kändes bra på nåt sätt. Vi hoppades nu bara att Frasse inte skulle ångra sig och i stället flytta vidare till nån annan granne.
Känslominnet ville ha mer.
Men han flyttade inte vidare utan blev kvar hos oss, och nu har det gått mer än åtta år sen dess. Nu är han drygt 10 år gammal.

Kära namnbyten

Frasse förresten. Innan han kom till oss hette han Felix.
Men det kan han ju inte heta, sa vi som har ett barnbarn som heter Felix. Det kändes inte helt rätt.
Eftersom jag tidigare benämnt honom som en tokfrans som flyttar in till folk han inte känner, så blev han omdöpt till Frasse.

Ja tänk. Hade dottersonen inte hetat Felix, så hade kanske Frasse inte fått byta namn till Frasse, och Frippe hade då kanske  fått ett annat namn den där dagen för ett drygt halvår sen, då vi hämtade hem pudeln som inte är en pudel.
Frippe har Frasse en del att tacka för. Sitt namn till exempel.

Frasse har också en hel del att tacka Frippe för.
Jag skrev tidigare, i avsnitt 16, att Frasse då och då skadat sig, ibland rejält, i kattslagsmål. Han är rätt liten för att vara hankatt, men konceptet bättre fly än illa fäkta ligger inte för honom.
Frasse livsfilosofi påminner mer om soldaten Sven Dufvas i Fänrik Ståls sägner. Sven Dufva, till vilken General Sandels i stridens hetta ropar:
   
"Bra, bra, håll ut, min käcka gosse du!
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Ja, det är därifrån uttrycket "släpp ingen djävel över bron" kommer.
Liksom generalens ord om Sven Dufva i diktens sista rad, "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Undrar förresten om detta diktepos finns kvar i den svenska skolans läroplan, eller har Skolverket redan för länge sen gjort rent hus med rimmad 1800-talslyrik?
Nå. Vi läste i alla fall Fänrik Ståls sägner, av den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, i skolan, och jag hade stort nöje av dem.

Slaget vid Jutas

Det kunde ha varit värre för Frasse, om inte Frippe gripit in som en annan von Döbeln i slaget vid Jutas den 13 september 1809.
Ett par riktigt stora och aggressiva katter stryker då och då förbi huset där vi bor, och de gånger Frasse har stått på pass, har han fått ta emot en del och kommit hem med revor och hugg.
Men ett par gånger har Frippe, då han och jag varit på promenad strax intill, rusat rakt in i bataljerna, visat blanka vapen och fått fienden att retirera från Frasses territorium.
Och gett sin kattkompis en möjlighet att smita hem oskadd, med högburet huvud och utan att ha svansen mellan benen.

Lika bra gick det inte för Sverige i det krig mot Ryssland som Fänrik Ståls sägner besjunger.
I freden förlorades hela den östra delen av det svenska riket, dvs Finland och Åland till den ryske tsaren och Sveriges fornstora dar var definitivt över.
Men Fänrik Ståls sägner lever kvar i Finlands nationalsång, som består av den första och sista versen av den inledande dikten, Vårt land.
Och i Sverige har bland annat Lottakåren hämtat sitt namn från Fänrik Ståls sägner. Marketenterskan Lotta Svärd är en av bokens centralgestalter.

Men om detta har förstås varken Frasse eller Frippe den blekaste aning. Så har de heller inte gått i den gamla skolan.





Och även om de har en del att tacka varandra för, så anförtrodde sig Frasse viskande till mig, när vi igår vilade middag tillsammans bakom stängd dörr:

- Alltså, sammantaget betraktat, debet och kredit och balansräkning och allt sånt. Om jag måste säga det, och det känns väl som att jag måste, så var det lite bättre förr, innan Frippe gjorde entré.
- Det förstår jag. Men nu är det som det är, och jag tycker att du har hanterat det hyfsat bra.
- En får gilla läget, sa Frasse. Fast säg inget till Frippe om det här, det är onödigt!
- Jag lovar. Det är emellan oss.


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

17. Ettan och tvåan

Gubbe och Hund


Det har varit en jobbig period i vårt liv. Skördesäsongen med äpplen, bär och svamp har tagit hårt på Frippes matsmältning. Tvåan har inte varit den roligaste siffran att räkna med.

Vi bor i ett område som är fullt med planterade träd och buskar. Häckar kantar gångvägar och gräsplättar. Här finns vildhasselsnår och mäktiga ekar. Det är grönt och skönt och livgivande för humöret. Saven stiger i kroppen, och allra vackrast är det förstås på våren, när knoppar brustit och hela naturen står i blom.
Men så var det detta med den del av året som brukar kallas skördetid.

När Frippe kom till jorden, eller rättare till oss, då var maj när göken gol redan med råge över och så var vårblomningen. Det var i veckan före midsommar och naturen var grön ut till fingerspetsarna och sju blommor att lägga under kudden på midsommarnatten var ingen större utmaning att få ihop.

Ett sista farväl

När vi hämtade Frippe, just innan vi skulle lämna säljarens bostad, gjorde han en sista bajshög på deras marmorgolv, som ett sista farväl till de två kompisar som han nu aldrig mer skulle få busa och sova hög med, och som ett avskedsord till dem som hämtat honom från hans mor och syskon i Ungern till ett liv nånstans i det kalla, avlånga Sverige.
Detta lilla avskedsord gav oss en hint om hur ett liv, i alla fall en icke oväsentlig del av det, med en ung hund kan vara.
Men det var inga hårda ord. Tvärtom.

Den första tiden med Frippe innehöll lösandet av en hel del problem. Några av dem har jag avhandlat tidigare i bloggen, bland annat i avsnitt 4. Hos Veterinären.

Men vid sidan av dessa fanns också ett, ja hur ska jag säga ... vardagsproblem.
Frippe hade en orolig mage. Han hade svårt att smälta maten på rätt sätt, och det som kom ut i slutändan var, ja ni vet.
Ettan fungerade perfekt, tvåan inte alls.
Ni har säkert också varit med om det. 

Aldrig, aldrig ger vi upp

Det tog ett bra tag innan vi fick bukt med problemet.
Vi konsulterade veterinärer och prövade olika dieter.
Vi gav Frippe kosttillägg i form av odlad magbakteriekultur, alltså laboratorieframställd hundskit med ett kilopris på drygt två tusen kronor.
Vi blundade om han på promenaden slök nån korv av bra kvalitet.
Vi korsade våra fingrar och spottade över axeln, när vi gick ut för att rasta honom.

Vi åkallade makter och väsen som vi inte tror på.



En av våra första bilder på Frippevalpen. Det var inte lika rofyllt i andra änden.

Vilken av dessa kurer som till slut fick honom att göra tvåan som hundar ska göra den, vet jag inte. Kanske var det en mixtur av alla, men lyckan blev som fullständig, när det väl hände nån gång i slutet av juli. Vår strävan gav resultat.

Att plocka upp efter honom blev ett sant nöje, och vi rapporterade glatt till varandra, när vi kom hem igen, hur väl promenaden fungerat på den fronten.

Så gick några veckor av lugn och ro, innan himlen ramlade ner i huvudet på oss.
Det kändes i alla fall så, men det var de första paradisäpplena som ramlade från sina grenar, äppelkart som inte hann bli vuxna.
Små prydnadsäpplen föll för vinden och blev ett lockande fält av sursöta godisar för en godissugen valp. Och som gjorde att den kamp vi fört för att få ordning på hans mage började vändas i ett svidande nederlag.

Sen påbörjade rönnbären samma resa som paradisäpplena.
Sen oxelbären och sen alla bär från häckar och buskar och sen ekollon, och sen hasselnötter, och så här höll det på.
Sisten ut av alla kom även päronen på att det var dags att släppa taget om moderträdet för att ge sig ut i världen och pröva lyckan på egen hand, det vill säga plask ned i asfalten.
För oss blev det åter att undvika vissa stigar och vägar, eller göra kringgående manövrer där vi visste att ansamlingen av lösningsmedel var större än normalt.
Vi navigerade med karta och kompass för att inte gå på grund och därmed läck. Och vi blandade åter vår kurmixtur.

Ser ljuset i denna mörka tid

Nu är det andra veckan i november, och Frippes mage har börjat stabilisera sig igen. Det är åter ett nöje att plocka upp efter honom. Vi får nästan inte nog av det, och vi berömmer och smickrar honom, när han med bravur gör det han ska. 
"Bra Frippe!"
"Så ska en slipsten dras."
"Du är killen, Frippe. High five!"

Allt är frid och fröjd igen. Men för hur länge? Ja, det vet nog bara de gudar som vi inte tror på. Förhoppningsvis till i alla fall nästa skördetid. Livet ut är väl för mycket att hoppas på.

Men som sagt, ni kan allt det här.


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

16. Frippe sover hos kompis

Gubbe och Hund

 


Vi blir nog aldrig hedersmedlemmar i Miljöpartiet. Därtill kör vi fossildriven bil lite för mycket mer än nödvändigt. Knappast Frippe heller som inte har nån som helst bilskam i kroppen. Tur att det inte är han som kör, för han somnar nästan direkt han kommit in i bilen.

Torsdagen den 31 oktober och Halloween står för dörren. När Frippe och jag gick eftermiddagspromenaden, kom vi förbi ett hus där väggen pryddes av ett stort svart tygspöke.
Jisses vad Frippe gick igång på väggspöket. Han skällde som en furie och drog i kopplet, och jag hade inget val annat än att hålla emot. Annars hade han rivit huset, kändes det som.
 
Och jag som kvällen innan hade lyssnat på Madde Daleo som hos Järfälla Brukshundklubb föreläste om God Relation.
Enligt Madde ska man alltid ha löst koppel, när man är ute och går tillsammans, och det hade vi haft tills vi kom fram till spökhuset. Och efter också, men just då gick inte allt enligt plan, om man säger så. 
Jag har då och då fått höra att en hund som är cirka nio månader gammal befinner sig i "
spökåldern”. Den här gången befann Frippe sig där i dubbel bemärkelse.

Frippe åker till landet

På eftermiddagen hämtades Frippe av Valter, vår dotter och svärsonen för att följa med dem till deras landställe för ett par nätter.
För första gången, efter att Frippe för drygt fyra månader sen kom in i vårt liv, skulle vi få en riktig sovmorgon, ja två till och med.
Frippe och Valter känner varandra väl, så det blev inget större spökskäll där. Efter ett par glada hälsningsskall hoppade Frippe in i baksätet på deras bil, fick sin packning lastad, och så for de iväg.
No problems. Men så har ju Frippe åkte bil förut. Till samma landställe till och med. Fast då med oss.

Tyst som ett knyst

Det verkar som om Frippe gillar skarpt att åka bil. För när vi går mot garaget, ökar han på stegen, hoppar villigt upp i bilen och lägger sig i baksätet. Han låter sig villigt krokas fast i säkerhetsbältet och ger inte ifrån sig ett endaste pip under bilfärden.
Han somnar oftast direkt, när vi åker iväg.
Inte heller hörs nåt, om vi  nån gång låter honom sitta kvar i bilen kort stund, medan vi uträttar nåt snabbt ärende. 
Ja, det är klart, om det inte börjar skällas i nån bil i närheten förstås. Då stämmer han villigt in, för han gillar att skälla i kör.

Så tyst är han för det mesta i bilen, att jag häromdagen glömde honom efter att ha parkerat den i garaget.
När jag kom hem. frågade förstås kära hustrun, som nästan alltid har bättre koll än jag på viktiga saker och ting: ”Jaha, och var är Frippe?”

Det var inte mitt livs stoltaste ögonblick.
Bara att skamsen gå ner i garaget igen, och där låg han tyst som ett knyst i baksätet. Och han viftade lika ivrigt som vanligt på den krumma svansen, när jag släppte ut honom.

Skämskudde

Det är givetvis ingen ursäkt, men jag hade varit lite stressad av att ha skyndat till apoteket efter mediciner till stackars Frassekatten som hade blivit illa sargad av nån (förmodligen) annan katt och haltade svårt. Plus diverse andra riv- och bettskador.

Sånt är dess värre livet för en liten kissemisse.
Kissemissar har sin egen hederskultur, och den kulturen förbjuder kissemissar att backa ur en tvist om reviret.
Så många gånger som vi har önskat att Frasse, som är rätt liten för att vara hankatt, hade backat i stället för att sargas.

Veterinärbesök, en dyr historia

Innan jag åkte till apoteket för Frasses skull och med Frippe i baksätet, hade jag varit med Frasse hos veterinären för att se över hans skador.
Undersökning av först djurskötare och sen veterinär, lugnande spruta samt röntgen för att se om hugget i hans armbåge skadat leden gick på drygt 5000 kr.
Bara den lilla struten som ska hindra Frasse från att slicka sina sår kostade 80 kr. Och då är det ändå ingen plastskatt på strutar.
Det är f-n inte billigt att ha husdjur.
Man får vara glad att försäkringsbolaget tog en del av kostnaden. 
En annan dyr, om än inte lika dyr, kostnad gäller säkerhetssele för Frippe i bilen. 600 spänn.
Nej, 
det är f-n inte billigt att ha husdjur.

Frassekatten tycker däremot inte alls om att åka bil. Han gnäller oupphörligt i sin bur. Men det kunde vara värre.
En tidigare liten kissemiss i vårt liv, Sigrid, kaskadspydde om vi var tvungna att forsla henne nånstans i vår dåvarande bil, en rödlila VW-bubbla.
Om det var åkandet i sig, eller färgen på bilen som orsakade illamåendet blev aldrig klarlagt.
Vi kunde ju inte låta lacka om bubblan ännu en gång bara för att se om det hjälpte. Nånstans måste man dra gränsen.

Det kändes genast tomt efter Frippe. Också Frasse tyckte det var konstigt. Gick omkring och nosade efter sin lite busiga kompis. Men han kompenserades genom att för första gången på fyra månader få sin matskål på golvet.
Vi får försöka överleva de närmste två dagarna utan vår senaste flockmedlem.
Sova oss igenom dem för att utvilade ta emot Frippe, när han kommer tillbaka, och återuppta vår Goda Relation.

För säkerhets skull

För att det inte ska uppstå nåt missförstånd.
Vi lämnar givetvis aldrig Frippe ensam i bilen varma sommardagar.
I skrivande stund är detta dock inget större problem. Snart är det snöstorm, halka och drivis som gäller. Vinterdäcken är redan på.
Och första omgången lutfisk ligger redan i kylskåpet och väntar. Innan helgen ska den vara slukad, med de tillbehör som traditionen kräver.


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

15. Flox News

Gubbe och Hund

Det har varit en lång dag och halva flocken pustar ut tillsammans. Nästan så att jag och kära hustrun får tårar i ögonen.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

14. Vita tänder

Gubbe och Hund



Att komma åt Frippes tänder med tandborsten är inte det lättaste. Det blir nån gadd då och då, men det där med att villigt öppna munnen av tandhygieniska skäl är inte riktigt hans bästa gren. Samtidigt spelar min hjärna mig ett spratt när jag skådar in i hans mun.

Ni har kanske läst den, romanen Vita tänder av den engelska författaren Zadie Smith. Och om inte, så gör det. En riktigt bra bok som publicerades för nästan 20 år sen.
En var nästan gubbe redan då. Jisses, vad åren går.

Titeln på boken har av nån anledning satt sig i huvudet mer än själva storyn, och varje jag gång jag ser ett riktigt vitt bett, må så vara Donald Trumps eller Chers, två gamlingar som bägge har rejält uppdaterade garnityr, så är det namnet Zadie Smith som kommer för mig.
Vissa intryck har den egenskapen att de triggar fram minnen, tankar eller bilder på nåt helt annat som ofta  inget alls har med saken att göra.
Hjärnan är en konstig manick.


Samma sak händer när jag tittar på Frassekattens eller Frippedoggens tänder. Gnistrande vita, (**Zadie Smith**), och man vill ju gärna att de ska så förbli, och inte missfärgas med stigande ålder.

Nu dricker varken Frasse eller Frippe te och kaffe, så den förändringen kan man ju räkna bort. Men om man ska följa alla (förmodligen) goda råd, så ska man borsta deras tänder med jämna mellanrum, helst varje dag.
På just den punkten ska man alltså avvika från principen att ge sina pälsklingar ett liv så nära deras naturliga som möjligt. 
Annars väntar plack och tandtroll och tandlossning och fan och hans mormor runt hörnet.

En högst ovetenskaplig undersökning

Hur gör andra hundägare? Jag kastade ut frågan på Facebookgruppen Hund i Järfälla.
"Det skulle vara kul att veta hur många som borstar sin hunds tänder! Och hur ofta? Vi har rejäla problem med att få Frippe att delta i borstandet."





Rätt snabbt kom flera svar, så det är tydligt att frågan engagerar.
Här är några av dem:
"Varje kväll"
"Är lyckligt lottad med en hund som sällan får någon plack eller tandsten, men hon tuggar en del ben och annat så det håller det i schack."
"Borstar min hunds tänder varje kväll i samband med att jag borstar mina egna!"
"Icke en enda gång."
"Vår kille är 11 år och vi har aldrig borstat hans tänder, har en skrapa som jag tagit lite tandsten med ca 2ggr/år."
"Borstar ett par gånger i veckan vilket är rena kriget."
"Vi borstar varje kväll det är inga problem vovven öppnar munnen när han ser en tandborste."
"Var annan vecka i samband med kloklippning och övrig SPA-behandling."

Och här en rekommendation till oss som har svårt att få våra jyckar att medverka vid tandrengöringen.
"Bara att träna på. Ofta och korta stunder. Godis, godis."

Bara att träna på alltså. Men vad jag förstår, finns det ett litet problem i slutet av kommentaren.
Vad gäller i alla fall människor ska man ju absolut inte stoppa nåt i munnen efter tandborstningen. Det borde väl gälla också hundar?

Det skiljer sig

Det varierar alltså i hur hundägare gör, och det finns förstås mer grundliga undersökningar än min på hur hundars tänder hålls rena och fina.
I en sån som jag hittade på nätet, uppger 36 procent av svenska hundägare, att de aldrig borstar tänderna på sina hundar.
Endast nio procent gör det varje dag.
Och det varierar också beroende på var i landet man bor.
Bäst i Sverige på att borsta hundens tänder vareviga dag är man i Värmland där cirka 20 procent gör det. Alltså drygt dubbelt så många som i riket i övrigt.

Dessa siffror bör dock nog tas med en ett par nypor salt.
I undersökningar som omfattar människors beteende, brukar de som gör "rätt" enligt rådande uppfattning i större omfattning redovisa hur de gör, medan de som gör mer eller mindre "fel", dvs här de som inte borstar hundens tänder alls eller lite, är mer ovilliga att medge detta.
Den senare gruppen brukar, medvetet eller omedvetet, bre på lite.

Så ett mer korrekt svaret borde därför vara minst 36 % gör det aldrig, respektive maximalt nio % gör det varje dag.
I gruppen mitt emellan, cirka 54 procent, finns då allt från "nån eller några gånger gång i veckan”,
till ”ytterst sällan, men kanske när samvetet plågar en för mycket".

Det skulle vara intressant att få veta hur Sverige står sig på världsrankningen vad gäller hundmunhygien.
Är kanske Värmland rent av världsbäst i klassen?

Tuggpinnar

Att få hunden att helt själv sköta sin munhygien, skulle förstås vara drömmen. Och den drömmen kan man tjäna mycket pengar på. Därför finns ett stort antal varianter av tuggpinnar som ska få hunden att gnaga bort plack med.

Ett av de största märkena är Pedigree som givetvis hänvisar till forskare i sin marknadsföring.
"Det är vetenskapligt bevisat att Pedigree Dentastix kan reducera uppkomsten av plack och tandsten med upp till 80% vid daglig användning."
80 % är ju rätt mycket, det mesta faktiskt. Så man tycker att det vore bra om här hade angetts vilka vetenskapliga studier somsyftas på, men där sviker Pedigree oss. 

Påståendet kan ändå möjligen ha ett visst fog för sig Många anser ju att torrfoder också har en renande effekt på tänderna, i alla fall för hundar som tuggar maten omsorgsfullt, och inte som vår Frippe sväljer den så fort det bara går. 

Även så kallade tuggpinnar, alltså rullar av torkade ko- eller hjorthudar, med eller utan lite tunnskivad skinka kring sig, anses ha en rensande effekt.
P
roblemet med dessa pinnar, som i vissa fall snarare ser som stockar, är att de ju tyvärr har en äckligt nedgrisande effekt på såväl möbler och mattor som på hundpälsen. Ett gris som inte är helt lätt att få bort.

Ett alternativ till ko- eller hjorthudar är tuggben av hårdgummi (med köttsmak). Jag köpte en sån på prov, men efter en kvart hade Frippe tuggat sönder ena änden. Så snabbt bort bort med den. Man vill ju inte att ens jycke ska svälja små bitar av gummi. Med eller utan köttsmak.

Oilpulling 

Så finns förstås, som i all vård för människor som för djur, de alternativa metoderna.
En sån trend som kokar just nu är oilpulling.
Det handlar om att gnida in garnityret med kokosolja och låta det sitta ett tag.

Sen spottar man ut, enligt de som har lite bakterieskräck, eller sväljer enligt dem som anser att kokosolja uppblandat med bakterier från tänderna inte är värre att svälja än blåmögelost eller surströmming.
Funkar det på människor, så borde det funka också för hundar.
Om jycken spottar ut direkt, eller när behandlingen är klar, är förstås individuellt. Men min gissning är att jycken sväljer. Direkt. Det skulle i alla fall Frippe göra.

"Bara att träna på. Ofta och korta stunder".
Tandkräm med köttsmak, kanske. Godis, godis.

Ack ja. Det var lite om hundar och vita tänder. (** Zadie Smith **).

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

13. Till beslut

Gubbe och Hund



Hur viktigt är det att veta sitt ursprung, eller sin hunds? Och hur viktigt är det ställa andra till svars för sina gärningar? Två frågor som har skavt, sen vi förstått att Frippe inte är det han utmålades att vara när vi köpte honom. Dags för  beslut.
Och hur skaver det i en valp att förlora sin första flock?

Alla har läst  eller sett på teve om adopterade som försöker utforska sitt ursprung. Inte sällan finns tråkiga, ja hemska historier till varför barnen bortadopterats. Eller rent av stulits.
Det finns också många fall, där de som sökt sitt ursprung lyckats och har funnit vad de sökt efter, sitt biologiska ursprung, sin historia. Var de kommer ifrån.
Och man berörs av berättelserna. Vårt ursprung verkar vara viktigt för oss.

Våra hundar

Undrar också vår fyrbenta vänner över, och saknar de sitt ursprung? Hur är det för en valp, eller en kattunge, att lämna sin mamma och sina syskon för att bo på ett helt nytt ställe?
Att de inte är helt oberörda, det vet vi. Det är därför som vi gärna vill att de får med sig en filt, eller annat, med doft från det gamla hemmet, så att det ska bli lättare att växa in i den nya familjen, eller flocken.



Frippe chillar med sin flock, kära hustrun, Frasse och jag själv bakom kameran.

Jag tänker på sånt här ibland, och det gör nog de flesta. I alla fall när vi betraktar våra fortfarande valpar, eller unghundar som ännu inte helt bytt valpens päls mot den vuxnes, eller kanske har nån mjölktand kvar.
Hur länge minns de och saknar sin allra första flock?

Till beslut

Även om Frippe kanske inte längre saknar sin första flock eller ursprung, har ju i alla fall vi undrat vad hans bakgrund är, sen vi fick klart för oss att han inte är vad han sades vara och vad som dokumenten visade, när vi köpte honom.

När vi gick på pudelpromenaden i början av september gissade ett par damer att Frippe är en Pumi. Söker man efter bilder på pumihundar. så kan man inte annat än hålla med.
Öronen stämmer bra. Nosen, pälsen, svansens krökning och kroppshållningen likaså.
Sen dess har vi också fått gissningar på annat. 
”Nosen påminner om en terriers", eller att han har Lagotto i sig (italiensk vattenhund).
”Kanske lite schnauzer?”har också varit på tapeten.

Häromdagen mötte jag och Frippe en yngre kvinna med en äldre man som bägge lyste upp, när de såg oss, och sa, "Vilken fin pumi!".
De hade tidigare i livet haft en granne som ägt ett par pumihundar och var mycket förtjusta i rasen. Även om de själva inte hade haft någon.
En av kursledarna på unghundkursen nyligen sa sig också tro att det finns pumi i Frippe, "de är ju lite skälliga".
Så det ligger nog närmast.

Vid nåt tillfälle såg vi att man kan göra ett DNA-test på sin hund och få veta vilken ras den tillhör, ja till och med vilka hundens föräldrar och far- och morföräldrar har varit.
Jag måste erkänna att jag har funderat på att göra en sådan test, en rätt enkel procedur, där man topsar hundens saliv och skickar provet till ett laboratorium. Efter ett några veckor får man resultatet.





Men. Frippe har sitt ursprung i Ungern, ett av de länder som är svårt att få ett bra resultat ifrån. De flesta av dessa länder ligger i det gamla östblocket, Ryssland, Ukraina osv.
Och att betala en tusenlapp för ett osäkert, för att inte säga värdelöst svar på en DNA-test, nej så viktigt är det inte.
Det är inte viktigt alls faktiskt.
Vi har en blandis, en pumiblandis kanske, och som vi fick veta på pudelpromenaden senast, en vinstlott. Spelar ingen roll i vilket lotteri.
Så vi stannar där. Case closed.
Finito.

Hundskojare

Den andra frågan som har skavt lite, är om vi har ett ansvar att agera mot den eller dem som har tagit Frippe till Sverige under falsk varudeklaration? Bland de inblandade måste det ju finnas minst en bedragare, minst en hundskojare som tjänar pengar på sitt skojeri.
Alltså inte agera för vår egen skull, utan för att stämma i bäcken.

Men att agera juridiskt skulle sannolikt kosta oss såväl tid som pengar, och ärendet skulle lika sannolikt läggas ned i brist på bevis, ord mot ord, och så vidare, etc.
Så även på den punkten lägger vi ned.
Vårt ansvar och vår tid är i det här fallet först och främst, och endast, mot vinstlotten Frippe.
Så finito där med.
Dags att gå vidare.

Forts följer ...


Alla bloggens texter finns samlade på en Facebooksidan Doggenbloggen.

© Gunnar Hägg


0 kommentarer | Skriv en kommentar

12. Unghundsexamen

Gubbe och Hund



Vad gör man när hunden plötsligt får knäck i lurarna, och inte längre fixar det som han klarade galant helt nyligen. När han bara stirrar fånigt vid Sitt! eller Ligg! Eller när han vägrar att göra ens de enklaste cirkuskonster.

Det har hunnit bli mitten av oktober, och om en vecka blir Frippe nio månader gammal. Han var nästan exakt fem månader, när han kom hem till oss och de fyra som förflutit har försvunnit som i ett nafs.
Väldigt mycket har hänt, som vi inte hade en aning om då, i veckan före midsommar. Och ja, vi börjar bli lite trötta, rent fysiskt. Det tar på krafterna att aldrig få sova en hel natt och vakna av sig själv.


Frasse inte så oskyldig som han vill se ut


Allt är förstås inte Frippes fel. Också
Frassekatten får skriva upp en del på sitt konto över vår uteblivna sömn.
Vi lever lite som när vi fick barn för snart 50 år sen. En av oss går upp tidigt och sköter djurfarmen. En sover vidare en timme eller två. Det går, men en avlösning på ett par dagar skulle sitta fint.
Lika fint som Frippe kan sitta. När han vill.

Just detta, När  Han Vill, har varit ett bekymmer några dagar.
I går kväll var det sjätte och sista gången för den unghundkurs som vi och Frippe har deltagit i.
Examen, om man säger så, med examensprov och allt.
Vi hade ju fått som läxa inför sista kurskvällen att lära våra hundar ett trick av något slag, och jag och kära hustrun hade bestämt oss för att lära Frippe att på kommando hoppa igenom en rockring.

Det tog inte så värst länge, innan han hoppade igenom ringen efter det godis, eller den leksak som vi kastat igenom och snart flera gånger i rad innan belöningen utdelades.
Men det gick åt en hel del belöningsgodis på den resan.
Så kommando och kommando ...

Tisdagen före sista kurskvällen visade han sina konster för ett par vänner till oss. Klockrent, fyra gånger i följd genom ringen före belöning, och vi kände att det här kommer att bli lätt som en plätt.

Mer platt plätt än lätt

Men så ska man inte känna och framför allt aldrig säga. Vi har gjort den tavlan förr, alltså ropat lite för mycket Hej, innan vi har kommit över bäcken.
För några dagar senare, när det var bara tre dagar kvar till det stora framträdande som vi övat inför, var det inte lika lätt som en plätt längre.




Det var som om han plötsligt hade fått en hel billast knäck i lurarna.
Det blev mer som, men snälla, KOM AN DÅ! än att hoppa på kommando.
Vi fick i stort sett börja om från början.

Måndag förmiddag, bara åtta timmar till examenskvällen, började Frippe hoppa igen, men lite tveksamt, inte som han gjorde en vecka tidigare.

Nåja, det är inte hela världen, rent förnuftsmässigt. Det är ju bara en ploj.
Så resonerar man med sig själv och vill gärna låta lite vuxen, 77 bast som man är.
Men innerst inne vill man förstås att Frippe ska briljera. Att han ska bli den där jycken som alla talar om.
"Titta, där går den där Frippe som är en sån fena på att hoppa igenom ringar." Typ.

Det var alltså lite nervöst. Men går det, så går det, och visst gick det. Med viss marginal dessutom.
Frippe kom in, visade inga nerver alls och uppträdde som om han gick på rutin, trots att det var galapremiär.
Och vi kunde andas ut. Vilken pärs.

Ja, och efter lite genomgång av vad som hänt de senaste sju veckorna var unghundkursen slut. Den blev nästan vad vi hade hoppats på, fast mycket bättre!

Ett stort tack till de hundnördiga (deras egna ord) kursledarna, Agneta och Elisabeth!
Ni äger.

Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

Alla bloggens texter finns nu samlade på en Facebooksidan Doggenbloggen.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

11. När det tar emot

Gubbe och Hund



Vinter på G och något mindre lustfyllt att gå ut med hunden. Och tänk om hunden som gemensamt projekt inte längre är så gemensamt. Det handlar om när det börjar ta emot.

Dagarna blir allt kortare och på i alla fall de tidiga promenaderna börjar det bita lite i kinderna. Nu är det är friskt, som min salig mor brukade säga, medan hon  fortfarande var frisk.
Ja så friskt är det nu,
att det är hatt och mössa på som gäller.
Man skulle nästan hellre stanna inne i den goa värmen än att gå ut och rasta bästa vännen.
Det tar emot lite.
Men man går ut ändå, för det är nåt som man ska och vill göra, och framför allt nåt som Frippe vill och behöver göra.

Och årstiden till trots viftar Frippe lika ivrigt på svansen som i somras, när han ser oss ta på skor och jacka, och han noterar nogsamt, om vi stoppar ned godispåse och kastboll i fickorna. Det kan ju vara bra att veta vad den kommande promenaden kommer att ha för inslag på programmet.

Ett inslag på programmet från i somras  har dock försvunnit, nämligen att sitta tillsammans på en bänk vid strandpromenaden och titta på solnedgången.
Det går inte längre, när denna krockar med middagsbestyren. Och snart med trekaffebestyren.
Som sagt, det börjar ta emot lite, men man går ut i regn och rusk och om snöstormar så viner. För det kräver relationen till bästa vännen.

När det biter i kärlekens kinder

Frågan är vad relationen mellan två människor kräver. När övergår en förälskelse till att bli trofast kärlek, och vad innebär det för hunden, när glöden falnat och den trofasta kärleken svalnat och i stället kväver?
När minst en av parterna bara vill bort.

Jag kan inte släppa det här med Blocket och hundar till salu.
Av de som är till salu på Blocket, finns rätt många som av ett eller annat skäl behöver ett nytt hem. Omplaceras.

Där finns många av raser som är förbjudna i t ex Danmark, s k kamphundar som inte alltid är så lätta att hantera, de flesta av dem av rasen Amstaff, men där finns också små älsklingar som behöver ett nytt hem på grund av "ändrade familjeförhållanden".

För det mesta förklaras inte hur familjens förhållande ändrats, men ibland händer det. Jag minns tydligt ett av dem från tidigare i år.
Så här ungefär.
"Jag och min sambo har separerat, och därför behöver lilla Trixie, en fransk bulldog, ett nytt hem.”

Fallet lilla Trixie är, enligt min enkla mening, bara ett av många exempel på att unga par bör tänka sig noga för, innan de köper en hund tillsammans.
Det kan annars bli så att man skaffar sig ett gemensamt projekt, ett kitt för att täta och befästa sitt parförhållande, nåt lite gulligt tillsammans, javisst, men ett kitt som ingen av parterna egentligen är riktigt redo att ta ett eget personligt ansvar för.

Och sen, när förälskelsen blåst över, och det inte längre är så jättegulligt tillsammans, och minst en har flytt till det grönare gräset på andra sidan staketet, finns hunden kvar och ingen vill ha den vid bodelningen.


Slit och slänghund


Trixie skulle ju bara vara i vägen. Trixie skulle bli en komplicerande faktor när nya äventyr och romanser ska sökas.
Och dessutom skulle hon påminna om det som man helst vill glömma så fort som möjligt.
Exet.
Hunden blir på så sätt ett Ex den med. En ExTrixie som man dessutom måste gå ut med i regn och rusk. 
Och snart viner nöstormarna.
För att inte tala om kostnaden för hunddagis.

Ja, och hur var det nu igen?
Var det inte den andra, exet som helst ville ha hunden från början?
Sån tur då att Blocket finns. Där kan man bli av med sånt man inte längre vill ha.
Som man slitit på och nu vill slänga, men gärna först få lite pengar för.

Såna här annonser får mig att må illa.
Och inte mår jag bättre av att inte vem som helst ska få ta över lilla Trixie.
För det ställs ofta höga krav på den som vill ta hand om Den som ingen längre vill ha.

Salighetens ängder

Helst ska det vara en gård på landet, där lilla Trixie kan få springa fritt med andra hundar och får och hästar, så att Trixie får utlopp för sin energi. Eller åtminstone en villa med stor tomt, trots att man själv bor i en brf på Södermalm i Stockholm.
Och inte gärna till ett hem med små barn, där Den som ingen längre vill ha skulle få konkurrens om uppmärksamheten.

För om Trixie får det bra, kanske till och med lite av salighetens ängder för resten av livet, så får man ju själv lite bättre samvete för att man ville dumpa henne.

Var och en till sitt och hunden till nåt annat.
När det tar emot.


(OBS. Trixie är ett fingerat namn, då hunden inte vill framträda med sitt riktiga namn.)


Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

10. Meningen med livet 2

Gubbe och Hund



Enligt vetenskapen är själva livet meningen med livet. Fortplantningen. Att medverka till att den djurart man tillhör inte dör ut. Det är därför inte konstigt att kirurgiska ingrepp som kastrering väcker känslor och diskussion. 

Att köpa en hund är att ta ansvar för ett liv och helst hela hundlivet ut.
Har man därmed skyldighet att se till att ens hunds gener förs vidare  till en eller flera valpkullar? Eller i alla fall möjligheten till detta finns kvar. Det verkar nästan så, när man pratar med vissa hundägare.
Eller bör vi bara göra vårt bästa för att, som i vårt fall, Frippes och vårt gemensamma liv blir så lugnt och harmoniskt som möjligt?
Så att Frippe slipper det biologiska tvånget att springa efter kjolar.

Kastrering eller ej

Att ingripa i och kirugiskt påverka annan varelses sexliv är en fråga som väcker känslor. Inte minst när det gäller människans bästa vän.
Det märks när frågan kommer upp i olika sammanhang, bland annat när jag vid ett samtal på unghundkursen sa att vår hund var kastrerad.
Atmosfären i rummet blev genast något lite tätare.

Vid promenader med Frippe har jag bland annat hört att "Jag har haft många hundar i mitt liv, men INGEN har varit kastrerad”.
Eller har jag läst i en diskussionsgrupp på nätet. "Jag lät kastrera min hund, och därefter har pälsen tappat sin glans!"

Alla kommentarer i bästa välmening förstås, och vem vill inte att ens jycke ska han glansig päls.
Det finns absolut ingen anledning för mig att ta illa upp, och det gör jag inte.
Men jag undrar varför frågan om kastrering är så känslig.

Rasrenhet ett fundament i hundvärlden

Nästan varje gång vi är ute och går och möter en främmande person, så kommer frågan, "vilken fin hund, Vad är det för sort?"
Mitt svar, "ja, det undrar jag med", möts för det mesta av en frågande min. För vilken ras ens hund tillhör, eller vilken blandning, är det givet att man har koll på.

Utan det fundamentet skulle vi inte ha någon Svenska Kennelklubben, inga hundutställningar med dithörande rosetter och inga jättehöga priser för ätteläggar till föräldrar med dubbelchampionat i bagaget. Ja, kanske inte ens några  kennlar.
I alla fall inga rashundklubbar. Den saken är säker.
Kastrering (eller sterilisering för tikar) som förhindrar rasens fortlevnad är ett hot mot allt detta.

Ändå är ju alla hundraser blandraser på ett eller annat sätt, avlade och korsade för att få fram vissa egenskaper som storlek, utseende, jakt- eller vallningsinstinkt och -förmåga, för att avvika från den ursprungliga rasen, eller raserna.
Den rena urhunden finns inte längre, om den nånsin har funnits.

Bästa vännen

Till detta kommer att vi gärna förmänskligar våra älsklingar.
Handen på hjärtat. Den matte som aldrig har sagt, "kom till mamma!" till sin hund räcker upp en hand!
Okej. Rätt många händer, men långt ifrån alla. Och det är inte så underligt. Den som är människans bästa vän, kan lätt bli  n ä s t a n  en människa.

"Få frågor inom hundvärlden väcker så mycket känslor som frågan om kastrering av hunden eller inte. Varför är det så känsligt? Mycket beror på att vi förmänskligar hunden och inte vill vara elaka och beröva dem ett sexliv", Glanna.se.

Att frågan delar hundvärlden är inte så konstigt. Det finns få andra områden i samhället, där ras och ursprung spelar så stor roll, utan att det brunmålas och kastas hårda ord.
Delvis kan det också bero på att kastrering och sterilisering av annat än medicinska skäl är en rätt ny företeelse i Sverige.

"Nästan alla hundar i USA har varit med om det, det är förbjudet i Norge och har varit förbjudet i Sverige fram till 1989".
Från en avhandling av Linn Teimert vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Kastrering - hur påverkas hundens beteende.
Det har också länge varit mycket vanligt i t ex Storbritannien.

Lugn och ro

Vi kände ingen entusiasm för att att i cirka 13 år bli tvungna att gå i cirklar för att undvika möten med andra hanhundar, eller tikar som löper, eller ha en Frippe som juckar mot gäster som kommer hem på middag eller en kopp kaffe.
Så vi dök ned i litteraturen igen, och på nätet, konsulterade en veterinär och fann, att om man inte tänker ha sin hund till avel eller ställa ut (och vi saknar ju som sagt stamtavla) så är det bättre att man kastrerar sin hund.

Så skriver t ex Sophie Collins i Hundägarens handbok (något av ett standardverk) att "kastrering och sterilisering är ingrepp som är omgärdade av historier och myter som inte alla är sanna".
Hon skriver också att "det allmänna rådet brukar vara att man, om man inte ska avla på sin hund, bör kastrera den vid tidig ålder".
Veterinärer som instämmer i detta brukar ange sex månader som lämplig ålder.

Att kastrera eller sterilisera sin hund gör dessutom att de förmodligen får ett längre liv med mindre risk att få t ex vissa former av cancer.
Och man behöver alltså inte, som man tidigare trott, vänta tills hunden ifråga har parat sig minst en gång.
Den missuppfattningen gällde tidigare även katter, men där har i stort sett alla sen länge ändrat sig.




Epilog
 
Jag är förstås själv inte helt fri från att överföra känslor, farhågor och förhoppningar på våra djur, Frasse och Frippe, även om jag försöker låta bli. 
För det är ju t ex jag och kära hustrun som vill att han ska hoppa igenom en ring eller på utegymmet. Frippe skulle själv aldrig komma på tanken att göra nåt sånt.

Och kanske är det därför som jag skrivler dessa rader. För att  få lite bättre samvete för att vi har låtit snöpa honom, som man sa förr i tiden.


Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Xtra. Frippe på utegymmet

Gubbe och Hund



Videon med Frippe på utegymmet i Kallhäll har hittills visats på Facebookgruppen "Hund i Järfälla" , min FB-sida och YouTube.
Det blev drygt 600 visningar och 39 reaktioner, de flesta åt glad gubbe-hållet. Men också en röd arg sådan, dock utan kommentar, så jag vet inte varför.
Jag borde förstås ha lagt ut den som blogginlägg först, men bättre sent än aldrig.


För den som inte vet. Utegymmet ligger intill strandpromenaden mellan Kallhäll station och Stäket.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

9. Meningen med livet 1

Gubbe och Hund



Meningen med
livet är livet självt, sägs det, att se till att den art man tillhör inte dör ut. Men meningen med livet kan också vara att gå ut med sin hund  i skogen och spåra.

I lördags, den 28/9 och med höstdagjämningen redan en vecka bakom oss, var det näst sista omgången av unghundkursen, en fem timmar lång uppföljning av det nosework vi provat på tidigare. Denna gång skulle vi spåra i skogen på olika sätt.

Först gick vi var och en, på var sitt håll en bit in i skogen och placerade föremål som våra respektive hundare kände igen utmed det spår som uppstod av att, som kursledaren Agneta Noren uttryckte det, "det ramlar massor med grejer från oss när vi går".
En stund senare, när "grejerna" lagt sig i spåret, fick hundarna leta sig fram till de utplacerade föremålen.



Några av kursdeltagarna i skogen med Agneta Noren i spetsen.

Sen blev det några andra övningar, och bland annat fick våra hundar leta efter sina respektive hussar eller mattor skogen. Jisses vilken glädje när de fann oss under en gran eller bakom nåt annat. Hundarna blev också glada.

En riktigt kul grej var att se hur snabbt och utan åthävor hundarna bildade en flock som var tysta och lugna tillsammans men som skällde gemensamt mot på skogsstigen förbipasserade hundekipage. Och som tystnade när de förbipasserande hundarna försvunnit ur syn.

Det stora hundtricket

Nästa gång blir det examensprov och vi ska visa de trick vi har lärt våra skyddslingar. Det ska bli spännande att se vad de andra har satsat på.
Vi försöker ju få Frippe att på kommando hoppa igenom en ring. Det börjar arta sig. Men vi är inte riktigt där ännu.

A propå det har jag lånat boken nedan på bibblan i Jakobsberg. Riktigt kul med tips på olika trick man kan göra med sin hund. Bra illustrerat med gör-så-här-beskrivningar.

Finns också att köpa på nätet om man så vill.


Forts följer ...

Nästa inlägg på DoggenBloggen kommer också att handla om Meningen med livet, fast mer om det biologiskt fundamentala. Om rasrenhet och kastrering. Obs känsligt!

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

8. Hundmöten inte alltid jätteroliga

Gubbe och Hund



När vi kom hem med Frippe visste vi inte vad som väntade. Hos säljaren hade valpen rusat rakt emot oss, viftat på svansen och slickat oss där han kom åt. Inte ett skall eller morr. Bara ren glädje. Det här blir lätt som en plätt, tänkte vi.

Dåtid.  Resan hem i bilen gick som vi trodde, lätt som en plätt, och Frippe installerade sig i lugn och ro. Frassekatten och Frippehunden accepterade varandra och Frippe somnade mätt och belåten i den lilla hundbädd som jag hastat att köpa åt honom.

Ungefär där tog pannkaksmeten slut. För sen, när han vaknat, skedde det första mötet i Frippes liv med en hund som han inte kände igen.
Han såg sig själv i spegeln.
Det blev ett oherrans liv. Han skällde och skällde och larmade tills, ja det tog ett bra tag innan han lugnade sig. Och därefter skällde han på alla hundar vi mötte på promenaderna.

På allt och alla ovanliga

Människor fick sig också en utskällning, om de stack ut på nåt sätt. Bland andra fick en muslimsk kvinna i heltäckande niqab sig en rejäl omgång i Kallhälls centrum.
Men Frippe är självklart inte islamofob. Detsamma hände en katolsk nunna på strandpromenaden nära Bonäsbadet i Kallhäll. Liksom män i lycra på racercyklar. Med flera.

Han inte bara skällde. Han drog som en liten furie i kopplet för att komma fram till de mötande hundarna (och nunnorna), men inte aggressivt. Inget morr. Inga tänder.

Vi förstod att han inte skällde av ilska, eller för att demoner härjade i hans pannlob, utan av glädje och iver att få träffa och leka med varje hundsjäl i världen. Om så i nunnedok eller lycra.

En och halv månads mardröm

Oavsett skälet till att han hetsade upp sig, var han var icke kontaktbar och det var det inte roligt för nån av oss. Inte för Frippe, inte för mig och inte för kära hustrun. Också Frassekatten, när han deltog i nån promenad, tyckte det var skämmigt.

Andra hundägare i Kallhäll, grannar såväl som obekanta, tittade på oss med frågande, ja nästan förebrående min, eller med medlidsam sådan. Och de gick lite vid sidan av, när vårt ekipage syntes. Kändes det som i alla fall. Deras bästa vänner uppförde sig minsann perfekt.
Kära hustrun och jag insåg att så här kan vi ju inte ha det i resten av vårt liv.

Det blev att dyka ner i hundlitteraturens och webbens hundexpertis för att finna råd och hjälp. Oj vad vi dök, men så värst mycket Hjälp med stort H fick vi inte. Men vi fick väldigt många råd.

Råden kan grovt räknas in i fyra grupper

1. Gör absolut ingenting! Visa hunden att du är oberörd av situationen, att du har full kontroll och att det inte finns nån anledning att hetsa upp sig.
Det var bara det att vi inte hade nån som helst kontroll över nånting, och var det nåt vi var av situationen, var det snarare panikslagna än oberörda.

2. Vänta till hunden tystnar och säg då omedelbart "Tyst" och ge hunden en godis. Efter ett antal gånger kommer hunden att förstå att "Tyst" är det som gäller och inget annat.
Ett antal gånger, hur många är det? Det gick åt en hel del godis där, kan jag tala om. Men nåt "Tyst" blev det inte.

3. Lär först hunden att skälla på kommando och sen att sluta skälla. Det visar att det är du som bestämmer över skällandet, enligt TV4.s Hundcoachen.
Hundcoachen är en trevlig kille, men det första kunde Frippe redan som ett rinnande vatten. Vi kunde väcka honom mitt i natten och säga skäll, och han skällde. Det var det andra som vi inte fick till. Frippe bestämde över skällandet och hör sen.

4. I den fjärde gruppen är vi inne i Barbro Börjessons härad som hon visat i SVT.s Gokväll, alltså kasta en påse med skramlande innehåll på marken för att distrahera hunden så man får kontakt med den. Eller kasta hundkoppel eller nåt annat.
Distraktionsmetoden.
Att  springa omkring på byn med skramlande påsar är inte riktigt vår grej. Men själva ide'n verkade handfast bra på nåt sätt.




Så jag googlade lite mer och på en amerikansk You Tube-kanal dök sprayflaskan upp. Om inget annat fungerar, sades det, fungerar det att spraya lite vatten på hunden, som ett moln bara, direkt om han har börjat skälla. Det var mycket pedagogiskt förklarat.
Distraktionsmetoden, fast på ett annat sätt.

Varför inte pröva, tänkte jag och köpte en sprayflaska, fyllde den med lite vatten och gick ut på byn med Frippe.

Och dra mig baklänges

Efter endast tre hundmöten, där jag sprayat lite lätt på Frippe, var problemet i stort borta med vinden!

Därefter uppförde han sig som om han aldrig gjort annat än varit lugn vid hundmöten, och jag kunde få honom att sätta sig ned inför ett sånt möte och tänka på hur vi bäst skulle bete oss.

Nutid.  I flera veckor har Frippe varit kolugn och ett närmast exemplariskt föredöme på promenaden för andra skällande hundar.
Han har fått några små återfall, framför allt om han blir snabbt överraskad av hundmötet. Men jag har ibland sprayflaskan i fickan, och blotta åsynen av den får honom oftast att sätta sig ned och tänka efter före.

Jag är varken hundcoach eller hundpsykolog, bara en färsking till husse, och jag rekommenderar ingen att göra si eller så.
Jag redovisar bara hur vi tog tag i skälleriet. Det finns säkert andra metoder, 
och kanske passar till och med nåt av de fyra ovan nämnda just dig och din hund bättre.

Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

7. Veckodagbok i september

Gubbe och Hund 


Vi har ju sen i lördags inte längre en pudel. Någonstans på vägen från Ungern finns det uppenbarligen minst en hundskojare. Nån eller några som under falsk flagg tjänar pengar på att exportera ”ras”hundar. Ett problem som skaver lite.


Fråga 1: Är det är värt att ta tag i problemet på nåt juridiskt sätt, eller bör det få vara som det är.

Tills vidare uppmanar vi i ett VMA, Viktigt Meddelande till Allmänheten att inte köpa hundar av icke SKK-registrerade uppfödare i Rimbo.

Fråga 2: Är det är värt en tusenlapp för att med DNA-test få veta vad för sorts jycke som världens bästa Frippe är.


Medan vi  funderar på detta har jag fört dagbok för vecka 38


Måndag   

Unghundkurskväll med prova på nosework. Gick sådär inomhus med luktburkar, men mycket bra dessförinnan med doftrutorna på gräsplanen utomhus. Jisses, vad de kan när de vill, doggarna.


Frippe var också ovanligt lugn och avslappnad, till skillnad från förra måndagen, då han tog varje chans att skälla och ha sig. Denna kväll låg han på golvet och nästan somnade med andra hundar några meter ifrån sig. Jag trillade nästan av stolen.


Tidigare på dagen hade han fångat kastboll i lyror, som om han aldrig hade gjort annat. Flera gånger i rad också, så det kan inte ha varit bara tur. Kan bli cirkus ändå, icke pudel till trots.



Frippe på Brukshundklubbens övningsfält i Jakobsberg.En sån där magisk månbelyst kväll i september med  dimma, rå luft och en varm och go hund (bilden från veckan innan).


Tisdag

Stor fanfar! Frippe lyfte för allra första gången på benet mot en stolpe efter att ha nosat på den!  Lite halvt om halvt så där, som om han sett nån annan hund göra det och måste prova utan att egentligen veta varför.

Lilla gubben börjar bli stor.


Själv lyfte jag på hatten (eller rättare, kepsen), när han följde min anvisning att i flytande följd hoppa upp och ner på tre step-up-pallar och tillbaka till utgångspallen, på utegymmet vid strandpromenaden i Kallhäll. Han verkade tycka det var kul, för han gjorde om det flera gånger. Den högsta av de tre pallarna skulle jag inte ha kunnat hoppa upp på själv. Men så är jag också en gammal gubbstrutt.

Lite agilitysmak där. Ser lovande ut. Bör utvecklas på nåt sätt.

(Kan ses på YouTube)




Hundfoder en veritabel djungel


Onsdag

Det började bli tomt i hundmatlagret, och jag tog en bild på den aktuella påsen och slank förbi först Arken Zoo och sen XL Zoo för att fylla på. I bägge affärerna möttes jag av skakande huvuden, trots att de hade många andra olika påsar från samma tillverkare.


Detta med mat till våra älsklingar är verkligen en djungel. I bägge affärerna, liksom i andra, finns flera hyllkilometer med påsar och burkar med glada jyckar, katter och kakaduor på förpackningen. Och ett stort antal fabrikanter.

Försöker man läsa innehållsförteckningarna blir man inte klokare, bara tokigare, ja smått galen. De är mycket svåra att jämföra, och de kan innehålla råvaror av nästan vad som helst utom glada jyckar, katter och kakaduor.


I en burk med så kallat belöningsgodis för hundar som jag tittade på fanns t o m propylenglykol!

Som bindmedel, enligt expediten.

Ja, jag vet, inget man dör av knall och fall, men ett ämne som man bland annat använder, utblandat med vatten, för att något så när miljövänligt vinterkonservera båtmotorer. Och absolut inget man bör dumpa i Mälaren.

Kolla innehållsförteckningen, när du handlar! Som sagt, inte enkelt, men ...!

Sen kan man ju också undra över innehållet i övrigt.




Innehållsförteckning, Trick & Treat, Training Treats.

Torsdag

Kantarellhundar har man ju hört talas om, men brun flugsvamphund! Idag fick jag slita en sån ur käften på honom.

Jag försöker ha örnkoll på promenaderna, men hinner inte se allt. Hur lär man en unghund att inte glufsa i sig svampar? Och jag menar nolltolerans.


Fredag

Utbrott a’ la 9 på Richterskalan på nåt i skogen utanför porten. Jag ser inget alls. Och det tar aldrig slut. Skäller och skäller och det är cirka sju på morgonen och det är mig han skäller på. Mitt fel. Eller försöker han berätta för mig han sett, hört eller känt lukten av.

Han kunde i så fall gärna berätta med lite mindre bokstäver.


Det finns rådjur i backarna omkring där vi bor och det kan ha varit dem han fick vittring på. Hur jobbigt som helst för både mig och Frippe.

Och jag hade inte sprayflaskan med mig. Jag återkommer vad det lider till detta.


Lördag

Ända sen vi beslutade oss för att ha en hund har jag kollat lite då och då på Blocket. Också efter att vi köpte Frippe. Det är en fascinerande värld.

När jag kollar just denna dag som idag är, finns 1.348 annonser om hundar till salu. Och de har varit ungefär lika många hela tiden. Där finns några få annonser som inte gäller hundar, som har kommit på fel plats, så låt oss runda av till åtminstone 1.250 annonser. De flesta av dem är om valpar, och de flesta av valpannonserna gäller fler än två valpar.

Låt oss säga ett snitt på minst två hundar per annons. Alltså ca 2.500 jyckar till salu (lågt räknat).

 

Hur många annonser som tillkommer varje dag året runt? Svårt att säga men låt oss räkna i mycket låg underkant, med fyra gånger antalet ovan under ett helt år. Många av annonserna ligger ju kvar flera dagar, kanske flera veckor. Och det finns nog såväl låg- som högsäsong också i den här branschen.

Det skulle i så fall göra minst ca 10.000 hundar till salu varje år. På bara Blocket alltså. Men som sagt, det handlar nog om betydligt fler.


Men låt oss utgå från de 10.000. Vad kostar en av dem?

Priserna varierar rejält från 1.000 kr för en omplacering till 30.000 - 40.000 för en ren och åtråvärd rasvalp med champions i flera led i släktträdet.

Säg 10.000 i snitt, en inte för hög siffra, snarare tvärtom.

10.000 x 10.000 = 100 miljoner kronor. Igen, minst. Varje år.


En hundannons på Blocket kostar 70 kr/st. Ni kan räkna själva ut vad Blocket minst tjänar på det hela.


Det säljs ju också många hundar via andra kanaler.

Och totalt lär det finns så där 880.000 jyckar i landet! 


Vi betalade 13.000 för Frippe, om nån undrar.


Söndag

... gör vi ingenting, ingenting särskilt i alla fall, annat än det vanliga. Jagar boll, dvs jag kastar och Frippe jagar, tränar med rockringen, hoppar på utegymmet.

Och jisses, Frippe hoppade från golvet rakt upp på matbordet! Han som nyss var ett litet nystan.

Och så lyfte han på ett bakben igen, för andra gången.


Nej, vi har ännu inget svar på frågorna överst.


Forts följer ...

Nya avsnitt då och då, när andan faller  på.

Gillar du DoggenBloggen?
Dela den gärna på Facebook eller Twitter.
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

6. Rapport från en pudelpromenad

Gubbe och Hund


Gå aldrig på en pudelpromenad för man vet inte vad man kommer hem med. Frippe är kanske inte alls en riktig pudel. Alla på promenaden tyckte ändå att vi ändå dragit en vinstlott, när vi köpte honom.

Jag skrev senast, a propå att vi ska försöka träna Frippe att hoppa igenom en ring, att "en pudel är en pudel är en pudel". Jag är inte längre så säker på det.

I lördags deltog vi i en pudelpromenad i skogen kring Ängsjö friluftsgård i Järfälla. Den arrangerades av Pudelklubbens stockholmssektion. Det var mycket trevligt. Frippe, kära hustrun och jag promenerade tillsammans med 11 andra pudlar i olika färger och storlekar samt deras hussar och mattar (eller heter mattor i pluralis?).

Det var inte så många deltagare som det brukar vara, vilket antogs ha att göra med att hundägare nu är skraja för den norska hundsjukan och undviker hundsamlingar. Som mest har det varit fler än 50 pudlar på dessa promenader och 30 - 40 är inte ovanligt, fick vi veta.

Vi fick också veta, om än fint, att Frippe nog inte är en helt äkta pudel, en renrasig mellanpudel. Om pudel över huvud taget. En av de trevliga promenadledarna från Pudelklubben tyckte att Frippe var rejält stor för att vara en åtta månaders mellanpudel och att nosen var lite väl kraftig, och framför allt att öronen inte ser ut som pudlars. Pudlars öron hänger rakt ned. Frippes öron ser ut lite hur som helst.

Öron som ett par knäckta måsvingar

Vi tog inte alls illa upp. Vi hade själva en tid haft vissa funderingar. Förutom det ovan nämnda, har Frippe också ovanligt stora trampdynor. Riktiga björntassar, som vår hundägande dotter sagt.

En numera icke rasifierad Frippe på pudelpromenad

Frågan är bara vad Frippe är, om han inte är en äkta pudel. Halväkta pudel kanske, dvs nån sorts blandis. Eller kanske en helt annan ras?

Efter promenaden satt vi en stund med ett par trevliga damer, med förstås helt äkta jyckar. Vi berättade för dem om Frippes ungerska ursprung, och en av dem gissade på pumi som är en just ungersk ras. Hon googlade fram bilder på pumihundar och där fanns Frippes öron på pricken. Det var lite som att poletten trillade ner.




Det är om dessa öron det handlar ...


"Karaktäristiskt för rasen Pumi är de mycket rörliga öronen! De skall vara högt ansatta, upprättstående med vikta, pälsbeklädda tippar,” enligt Svenska klubben för ungerska rashundars hemsida.

 

... och de här tassarna.


Hur som helst var alla vi pratade med på promenaden eniga om att Frippe var en fantastisk hund, så  lugn och trevlig. Vi hade med Frippe dragit en vinstlott, fick vi veta. Men det visste vi redan.
Vi är bara inte så säkra på i vilket lotteri.

”Livet är en tombola”, sjöng den spanska barnstjärnan Marisol på 60-talet. Det gäller fortfarande. Fast hon är förstås inte fortfarande barnstjärna.

En pudel är en pudel är en pumi?

Frågan är i vilken mån som Frippes icke rasrenhet (i alla fall som pudel) har på hans möjligheter att lära sig att på kommando hoppa igenom en rockring som vi beslutat att träna honom till. Hundtricket till kursavslutningen. Hans möjligheter att bli en av alla pudlar på världens cirkusar har i alla fall minskat drastiskt.

Från att ha haft en apporterande vattenhund har vi nu, om gissningarna stämmer, i stället en "ungersk herdehund, med vallhundens känsliga sinnelag och ett visst mått av terrierns skärpa". Det låter inte så illa det heller. Men fortfarande inte säkert.
Hur som helst har jag ändrat till blandras i Jordbruksverkets register. 

Men det lutar åt blandis

Frågan är hur vi ska göra med Frippes ungerska EU-pass. Där står att han är en Toy Pudel. Rasmässigt alltså inte en enda siffra rätt.
Så småningom får vi nog fixa ett nytt pass. Inte för att vi planerar nån utlandsresa, men ändå. Ska det i så fall stå pumi eller blandras i det nya passet. Det får vi fundera på. Det lutar nog åt det senare.

Sensmoral: Gå aldrig på pudelpromenad! Man vet aldrig vad man kommer hem med.

Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den i så fall gärna på Facebook eller Twitter med knapparna nedan! Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

5. Hundtrix och det allra allra värsta

Gubbe och Hund

 

Vi måste lära Frippe ett rejält hundtrick. Vi fick en månad på oss och är tacksamma för att det är en pudel som ska tricktränas.

Nutid  En av alla nyheter som ett liv med jycke innebär är att man bör gå på kurs. Dels för att lära jycken hur man beter sig, men också för att ägare/hundförare ska lära sig hundvett. Eftersom Frippe var för gammal för valpkurs fick han i stället gå direkt på unghundkurs. Vi anmälde oss till en sån kurs på Brukshundklubben i Järfälla.

(Fast nånstans känner jag att jag och kära hustrun nog ändå först borde ha gått valpkursen. Mentalt är vi nog på det stadiet, i alla fall jag.)

Men nu är Frippe emellertid en unghund, så vi har bara att hänga honom i svansen så gått det går, och vid den tredje kurskvällen i måndags fick vi ett hundtrick i hemläxa. Ett hundtrick efter eget skön.
Exempel på trickisar som kursledare Agneta Norén visade med sin kelpie var att sätta nosen mot en hand, backa, markera mot ett papper på golvet o s v. Vi har funderat och diskuterat fram och tillbaka, och nu kommit fram till att hopp igenom en ring skulle vara en kul grej att visa på examensdagen.
Obs, förstås, en ring som inte brinner.

En pudel är en pudel är en pudel

Det är säkert ingen tillfällighet att de flesta hundar som uppträder på cirkusar är just pudlar.  De flesta av dem är förstås vita, ljusgråa eller beige/rosa och har rosetter i håret, eller lustiga hattar och västar, medan Frippe ser kolsvart ut och inte tillhör de tofsprydda. Men jag tror inte att färgen och tillbehören är helt avgörande för om en nybörjartränare kan få sin pudel att tricksa.
Det borde gå att på fyra veckor få Frippe att hoppa igenom en ring. Men vi har ännu inte berättat för honom om vad som är på gång




Kan man hoppa upp i en fåtölj, kan man hoppa igenom en ring.


Men så har redan flera dagar gått, och de fyra veckor vi fick på oss att jobba på tricket, det vill säga fram till sista kursdagen, smälter snabbt ihop. Snart är det måndag igen och därmed tre veckor. Nu måste fixa en ring och köra igång. Det börjar brinna i alla fall knutarna.
Jag tror i och för sig att han redan klarar att hoppa igenom ringar. Tricket är väl snarare hur han ska få oss att tro att vi har lärt honom det.

Dåtid  Dagarna gick i väntan på det viktiga besked som skulle utesluta det allra värsta. Som skulle bota farhågan om Cancer hos vår nya kompis  som i sin tur kämpade med den strut som skulle avhålla honom från att klia de små ihopsydda såren efter biopsierna. Att ta vävnadsprover sätter nämligen sina spår.
Av hänsyn till Frippes integritet publiceras inga bilder på honom med strut.

Och när dagarna hade gått och struten förpassats till grovsoporna, en strut räknas inte som förpackning, kom beskedet.
Det allra allra värsta hade uteslutits! Proverna visade: ingen C, och livet kunde trippa vidare på nätta pudeltassar.

Nästan i alla fall.

Proverna hade visat att Frippe hade allvarliga svampinfektioner på några ställen, framför allt på, som sagt, huvudet, i vänstra mungipan och i högra örat, som måste behandlas i några veckor.
Dess bättre kunde vi göra det själva hemma, och vi fick ett specialmedel utskrivet, ett schampo med klorhexedrin, som han skulle badas med två gånger efter varandra, två gånger i veckan i tre veckor.

Och efter de  tre veckorna kunde vi och veterinären utesluta också den svåra svampinfektionen. Vi kunde pusta helt ut. Vi som ju tidigare hade fruktat det allra allra värsta. Det kändes nästan lite snopet.
Skönt  snopet förstås.

PS
”Frippe  ser kolsvart ut” skrev jag ovan.
Jag har läst nånstans att svart, dvs svart = helt utan färg, inte finns i naturen. Och det stämmer i varje fall på Frippe. I visst ljus ser man, om man tittar noga, en brun nyans i svärtan.
Brunkolsvart, alltså.

Forts följer ...

Nya avsnitt då och då, när andan faller  på.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna på nätet! 

© Gunnar Hägg

Taggat med: 

, , , , ,

4. Hos veterinären

Gubbe och Hund



En jycke kan vara  viktigare än utrikespolitiken. Jag förstod det, när medierna var bräddfyllda av Margot Wallströms längtan hem till Värmland.  I samma veva hade Frippe lärt sig att sitta och vänta på att matskålen ska hinna ställas på golvet och jag säga "var så god", innan han likt en furie kastar sig över den. Det kallar jag en nyhet.

Men åter till den dagen i veckan före midsommar, då Frippe sovit första gången i sin nya, snabbt införskaffade säng. Det hade gått bra, bortsett ifrån att vi hade gått ut med honom en gång i timmen natten lång, ja rastat honom, och knappt sovit så värst mycket själva denna första natt. Vi hade alla fått frukost, och vi hade kontaktat veterinären om de konstigheter vi hittat i Frippes vänstra mungipa och på hans huvud.
Det såg inte så kul ut.

Vi fick snabbt komma till mottagningen hos Järfälla djurklinik i Jakobsberg och satt där med vår nya familjemedlem. Det var förstås lite nervöst, men heder åt de som jobbar där. Deras lugn, eller vad det nu är, smittar av sig.
Vi blev tilldelade ett rum och efter en liten stund kom veterinären in. Vi förklarade och visade vad vi kallade "utslagen" i mungipan och på huvudet. Frippe såg också lite konstig ut i högra örat.

Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt säga vad det var, men tyckte att det nog var bäst att ta några biopsier och kolla noggrannare på labb.
Biopsier?

- Ja, vävnadsprover, för att kunna utesluta det värsta, sa veterinären.

- Det värsta? Du menar ... CANCER?

- Jag tror inte att det är det. Han är ju fortfarande valp, det är mycket ovanligt för valpar, men för säkerhets skull. För att utesluta det.

Där stod vi med en valp som var helt ny för oss, och nu skulle vi utesluta cancer. Det kändes sisådär. Hur gör man? Ber man om en second opinion från annan och fristående veterinär?
Bryter man ihop?
Klart man inte gör. Man frågar kliniklugnt hur det ska gå till och vad det kommer att kosta.
Det kommer att kosta skjortan, får vi veta.

Infektioner, feromoner, injektioner, operationer

Frippe måste sövas, och sen ska man skära i honom här och där för att ta vävnadsprover som sen ska analyseras på ett utomstående laboratorium.
Därefter, det tar väl nån vecka, får vi veta om vi kan utesluta det allra allra värsta. Och medan vi väntar på detta, får Frippe lov att ha en strut på huvudet medan operationssåren läker.

I runda slängar sju tusen kronor kommer kalaset att kosta. Inklusive dagens besök och återbesöket så småningom. Inte så mycket för ett liv, men ändå rätt mycket för ett par pensionärer som inte gått på Handelshögskolan eller gjort karriär inom juridiken. Politiken har heller inte lockat över hövan.

Frippe kommer att bli världens dyraste valp, om man lägger till vad vi betalat för honom, tänkte jag nästan. Det kändes lite så i alla fall, in i såväl märgen som i plånboken. Men så får man ju inte tänka, så det gör vi absolut inte. I alla fall inte högt. Och bara nästan.


Frippe före premiärklippningen 

Jo, detta lugn man känner på djurkliniker. Visst, personalen är lugn och trygg, men det måste vara nåt mer, nåt med själva atmosfären på just djursjukhus, och en del djurägare som kommer dit är förstås mer känslomässigt berörda än andra. De kära djuren kommer ju dit av olika graverande skäl. Några för att vaccineras. Andra för att uteslutas från det allra värsta.
Och vissa av djuren som kommer dit, kommer ut bakvägen, om man säger så.

Vi har tidigare liknande erfarenhet med Frassekatten som några gånger besökt Västerorts djursjukhus i Spånga. Man blir liksom avslappnat lugn, nästan dåsig så fort man satt sig ned i väntrummet.
Feromoner?
Det finns ju för katter små elektriska prylar som man sticker in i väggurtaget och som sprider en feromondimma som får den oroligaste katt att sova sin sötaste sömn.
Kanske finns såna också för människor, i alla fall på djursjukhus?
Kastar bara ut frågan.

Från lurvigt garnnystan till senaste frillan

Medan vi väntade på att dagen skulle komma då Frippe skulle läggas in och sövas etc, beslutade vi att ge honom en snygg sommarsnagg. Eller, ja inte snagg a la amerikanske marinkåren, men en skön sommarfrilla.

 


För om man ska bli biopserad, så kan man lika gärna se snygg ut, när man blir det. Den som fick äran att första gången sätta saxen i Frippes päls var Anne Hellerup. Hon är en hejare på att frilla pudlar och bor i Häggeby, inte långt från Skokloster. En liten bit att åka, men man får sig en trevlig titt på landet vid sidan av motorvägen. Häggeby kyrka, till exempel, mitt i byn.
Rekommenderas!

Dagen O som i operation

Så kom dagen, eller rättare morgonen då Frippe, nu en av våra ögonstenar, skulle avlämnas till kliniken för att, ja ni vet, kunna uteslutas från det det allra värsta.
Feromonlugnet på kliniken jobbade på så gott det kunde, men vi kände ändå att det skulle bli långa och nervösa fem - sex timmar, innan vi fick hämta honom.
Och sen skulle det bli nervösa veckor innan vi fick analysen på vävnadsproverna. Men låt oss ta en sak i taget.

Det hade varit intensiva dagar med en ny valp, en helt ny värld för oss, med onormalt lite sömn. Vi åkte hem, och i stället för nervös på stället marsch satte vi klockan på ringning, och sov oss igenom de fem - sex timmarna. Några av dem i alla fall.

Forts följer ...

Nya avsnitt då och då, när andan faller på.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna på nätet!

© Gunnar Hägg

3. Hook, line and sinker

 Gubbe och Hund


Det var lite som att första gången dyka på djupt vatten. Vi sa inte så mycket under färden dit. Det första mötet, den allra första kontakten skulle få tala för sig självt. Och det gjorde den.

Det var några dagar före midsommar. Vi hade egentligen tänkt att segla ut i skärgården, men nu snabbt bestämt att göra nå annat. Vi förstod att livet aldrig mer skulle bli som det varit. Inte heller de kommande midsommarhelgerna. Och när jag säger aldrig, bör det tolkas bokstavligt. En hund blir så där 12 till 15 år, och det året som en valp född år 2019 fyller 13, blir jag 90! Tänk!

Men. Marsch pannkaka

Det vi fått veta per telefon om mellanpudelvalpen var att den var importerad från Ungern av den person i Rimbo som vi nu var på väg till. Den hade ungerskt eu-pass, var id-chippad och hade vaccinerats mot rabies innan färden till Sverige. Och den hette Blacky.

Det fanns också, visade det senare, en del vi inte fick veta, och som varken säljaren eller veterinären i Norrtälje känt till (fast de borde kanske ha gjort det).

 

Allra första bilden på då fortfarande Blacky.


Vår dotter Anna hade noga förmanat oss inför mötet. ”Verkar valpen rädd eller aggressiv, köp honom inte!” hade vi fått veta. ”Kolla om den har rinniga ögon eller luktar illa i munnen!”

De föreföll oss som vettiga råd, med tanke på att det gällde en valp i andra hand. som dessutom importerats från Ungern. Och lite konstigt var det ju att det stod toy poodle i passet, trots att han redan var betydligt större än en sådan. Men chip-idet stämde, och humöret var det inget fel på.

Tvärtom. Ur en grupp om tre valpar, varav två pudlar, den tredje av nån helt annan ras, kom den större av de två pudlarna frimodigt emot oss och svansen gick som en helikopterrotor. Så ivrig att lära känna oss, så det kändes nästan som en scen ur Luffaren och Rasmus. Barnhemmet där alla barnen helst av allt vill bli adopterade.

"Ta mig! Jag vill ha er! Köp mig!

Första, andra och tredje på en halv sekund.

Vi insåg förstås att den som ville sälja valpen sannolikt hade köpt de tre hundarna billigt från Ungern och nu cashade in. Det är absolut inte så här man ska köpa hund, om man får tro Kennelklubben med flera. Man ska ha långvarig kontakt med en uppfödare som nådigt avgör om man är lämplig att för väldigt dyra pengar köpa deras valpar. Inget annat duger. Helst ska man bo på landet med flera hundar och kor och hästar och vida skogar, så att hunden får utlopp för innehållet i alla sina gener och lite till.

Men de här tre småttingarna var hundar de också, med samma stora behov av en trygg och skyddande flock. Om än utan stamtavlor som sträcker sig hela vägen till Kung Sigismund. Men, som sagt, med läkarintyg från Norrtälje, id-chip i nacken och eu-pass.

En stor fördel med valpen var att den redan var fem månader. Om en månad, ungefär, eller lite drygt, skulle han vara rumsren. Vi fick en valp som fortfarande var något av ett oskrivet blad som vi kunde forma och få se bli vuxen, samtidigt som vi själva formades, utan flera månader av våta kladdiga golv.

Vi tittade på varandra, kära hustrun och jag. Det fanns ingen tvekan. Vi var sålda. Blacky skulle med hem.

Och så blev det. Vi fick sele, koppel, en liten filt med välkänd doft och en burk mat som han var van vid, och så åkte vi hem. Redan under hemfärden var vi överens om att döpa om jycken. Blacky kändes inte helt rätt. Och så blev det. Till slut kom vi fram till att Frippe låg bra i munnen och att det funkar bra med kattens namn.  Frasse och Frippe.

Frasse & Frippe

Vi följde här inte riktigt den rådande trenden att ge hundar vanliga människonamn. Förutom Valter, vår dotters hund, har jag på kort tid lärt känna hundar som heter Harry, Betty, Lennox (Annie Lennox, Lennox Lewis), Nisse, Holger, Bosse och Tore, för att nämna några. 

Det finns på webben listor på de populäraste hundnamnen. De fem vanligaste 2019 är Molly, Bella, Charlie, Ludde och Doris.

Förr hade hundar namn som Karo, Trofast, Juno och Hero. Visst, flera såna gamla hundnamn kan väl också sägas vara människonamn, eller kanske mer från antika gudar eller hjältar.

Juno (Blom) heter, a propå det, Liberalernas nya partisekreterare. Förvisso en sorts gårdvarsjobb det med.

Och ännu längre tillbaka hade Karl XII minst en hund med namnet Pompe. En av dem är begravd med sten och allt vid Karlbergs slott. Vår nuvarande kungliga Calle hade tidigare en labrador som fick namnet Ali, men efter protester från muslimskt håll fick jycken i stället lystra till namnet Charlie. Ja precis, som trean på årets topplista. 

Raka vägen till veterinären

Vi kom också fram till, när vi senare gjorde en mer grundlig okulär besiktning av den nye familjemedlemmen, att Frippe hade  nåt konstigt i ena mungipan och en inte mindre konstig utväxt på huvudet. 

Vi kontaktade redan dagen därpå Järfälla veterinärmottagning.

Forts följer ...


Nya avsnitt kommer då och då, när andan faller  på.

Gillar du min blogg? Dela den gärna på nätet!

© Gunnar Hägg

 

 

Taggat med: 

, , , , ,

2. Nu kör vi!

Gubbe och Hund

   

Beslutet var fattat, men ännu fanns ingen hund. Vilken sorts hund skulle vi ta oss an? Så långt hade vi ännu inte tänkt eller pratat om. Vi hade faktiskt ingen aning. Här började äventyret.

- En liten hund, föreslog kära hustrun.

- Du menar knähund? 

- Nåt sånt.

- Gärna nåt lite större, sa jag. En jycke som man känner att man är ute och går med, när man är ute och går med den. 

- Men inte en stor hund väl?

- En mittemellan, föreslog jag. Kanske en aning större än Annas.

Anna, den äldre av våra två döttrar, har en trevlig liten svart och vit blandrashund vid namn Valter. 



Valter ska vara en mix av  Bichon Havanaise (den kubanska bichon-varianten) och Bolonka (som är den ryska varianten). Men han ser inte alls som som sina syskon. Valters mamma måste ha gjort minst ett litet snedsprång när hon ändå var ute och löpte. Sånt som händer. 

Det var nåt sånt som kära hustrun hade haft i tankarna. Själv lutade jag, i den mån jag hade lutat huvud taget, kanske mer åt en med något längre ben än Valters. Men, varför inte. Han funkar ju hyfsat bra med katter och hade träffat Frassekatten några gånger utan att det uppstått något blodbad.

Det fanns hakar

För det var en av hakarna i upplägget. Vi har en rödstrimmig hankatt som för åtta år sen, efter att ha tröttnat på sin tidigare ägare, tog sitt pick och pack och flyttade in hos oss. Det var ingen helt enkel situation, men för att göra en lång historia kort; vi fick kontakt med kattens förra hyresvärd och kom överens om villkoren för flytten. 

Katten var då två år gammal och hette Felix. Men det kan han ju inte heta, sa vi bägge två. Ett av våra barnbarn heter nämligen just Felix. Så eftersom katten tycktes oss vara en riktig tokfrans, fick han sitt namn ändrat till Frasse.

Vi måste alltså hitta en hund som kan komma så pass bra överens med Frasse, så att katten inte behöver känna sig tvungen att åter hitta ett nytt hem. Därmed sjönk tankarna på en äldre hund något i prioritet. Det skulle nog bli lite lättare att få en valp att bli accepterad av Frasse, och tvärtom.

Den andra haken

Lisa, vår andra dotter är allergisk mot pälsdjur. Men även detta kan nog hanteras, bestämde vi. Frasse blev tidigare ett test på att det går hyfsat. Ska vi ses, får vi lämna djuren hemma några timmar.

Vi hade hört att det fanns hundar som år ”allergivänligare” och började undersöka saken. Detta sägs bero på att deras päls inte släpper sina hårstrån som andra hundars. De flesta av dem är så kallade apporterande vattenhundar. Hundar som har använts vid sjöfågeljakt, för att simma ut och hämta hem bytet.

Den vanligaste av dessa är pudeln, men det finns fler, till exempel Portugisisk Vattenhund, Spansk Vattenhund och den italienska varianten Lagotto Romagnolo. Alla dessa ser rätt lika ut med krullig päls, om än lite olika stora.

Sen finns också korsningar med pudel, som inte heller släpper päls, de vanligaste i Sverige är väl Cockerpoo (cockerspaniel och pudel) och labradoodle  (labrador och pudel).

Tänk vad man lär sig, när man börjar googla!

Men som sagt, pudeln är vanligast. Och vanligast av de fyra olika stora pudelsorterna är väl Dvärgpudeln, som jag också hört benämnas minipudel. I alla fall vanligast i Kallhäll enl vad jag sett.

Lite i minsta laget, tyckte jag. För att inte tala om den allra minsta varianten, Toy Pudeln, en jycke som i storlek skulle kunna bo i en damhandväska. Trevliga hundar de med, men nej,

Storpudeln, eller Kungspudeln, en riktigt stor och ståtlig hund föll också bort. Mer än en handfull, om jag säger så.

Så finns den där Mellanpudeln som enligt vad vi kunde se blir upp till 45 cm hög. En hanterbar men ändå riktig jycke. En hund att promenera med.

Jaha, och vad är det för fel på en liten hund då?

Inget alls. Här känner jag behovet av att sticka in en kommentar som egentligen inte har med vårt hundäventyr att göra.

När jag beskriver hur vi resonerade om ras eller storlek, handlar det inte om att den ena eller andra hunden är bättre eller sämre, liten eller stor, hane eller tik. Inget är svart eller vitt... ja möjligen Valter då (fast han har ju faktiskt ljusbruna ögonbryn).

Vi är alla olika, och har olika behov och mål i livet. Och olika hundar som betyder olika, såväl som lika mycket för oss som individer. Eller för att citera Lilla My i Mumingtrollet:

"Det som är sant uti Kina, är alls inte sant i Peru. Och det som är fel för en fröken, är alls inte fel för en fru."

(Ni som fick barn i slutet av 60-talet - början av 70-talet minns säkert den fantastiska barnprogramserien om Mumindalen, med bl a Lasse Pöysti som Muminpappan, Birgitta Ulfsson som Muminmamman och Gösta Ekman som Kungen. Oöverträffad i genren, enligt min enkla mening.)

Nå. Vårt hundäventyr.

Det tog inte alltför länge innan vi på Blocket hittade ett objekt i Rimbo som vi beslutade att ta en närmare titt på. En fem månader gammal mellanpudelkille, svart.

Huvudregel 1. Åk aldrig och titta på en valp om du tror dig kunna åka hem igen utan valpen. Det går nämligen inte.

"Hook Line and Sinker", som de säger over there i amerikat.


Forts följer ...

Nya avsnitt då och då, när andan faller på.

Gillar du min blogg? Dela den gärna på nätet!

© Gunnar Hägg


 

Taggat med: 

, , , , , ,

1. DoggenBloggen

Gubbe och Hund


Det sägs att mänskligheten består av såna som gillar hundar och såna som 
gillar katter, och att sällan mötas de två. I mitt 77-åriga liv har jag alltid räknat mig till de senare. Under rätt många av de åren har jag haft sällskap av minst en katt.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att ha hund. Osjälvständiga djur som måste gås ut med flera gånger om dagen, så de kan göra ettan och tvåan. Läras att gå i koppel och att sitta och ligga och inte tigga vid matbordet, helst inte skälla på folk och fä och brevbäraren och cyklar, bilar, tåg, och ja vad som helst.

En nära granne, när jag var barn, hade en cocker spaniel som jag promenerade med några gånger, men min inre kattmänniska förändrades ändå inte.

Hundbajset som man i bästa fall fick den att släppa i en dikeskant eller liknande. Svarta små plastpåsar för ändamålet fanns inte att köpa, i alla fall inte i vanliga butiker. Plastpåsar var över huvud taget mycket ovanliga då, på 50-talet (och världshaven renare, ack ja).

Ja. och de gula fläckarna i snön som vi varnades för. 

- Gör Aldrig snöbollar där snön är Gul!

- Ät Aldrig nån Gul snö!

- Livsfarligt! Man kan Dö!

 Annat är det med katter. De gräver gropar när de behöver, och man ser sällan några spår.

Till detta bör också sägas att jag har haft en viss respekt för i alla fall större bestar med dreglande käftar och stora huggtänder, viss rädsla måste jag erkänna. En respekt, ja viss rädsla då, byggd på  empirisk grund.

Som vattnet urholkar stenen

Kära hustrun Eija har då och då de senaste åren, så där lite en passant, i förbifarten, sagt att:

- Det skulle vara kul med en liten hund".

- Va!  reagerade jag. Hur skulle det gå. Med Frassekatten och allt. Och segelbåten, när ska vi då komma ut på sjön igen?

- Det ordnar sig.

 Så har saken fallit i glömska tills ...

- Det skulle vara trevligt att ha en hund att gå ut med.

Och så vidare då och då, och jag gav förstås upp och sa i början av sommaren:

- Ok. Jag har fått segelbåt och i stort sett vad jag pekat på genom åren. Vill du ha en hund, så vill jag det med.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Nya avsnitt av DoggenBloggen publiceras då och då, när andan faller på. 

Nyare inlägg