Sommar i P1

Värre än mygg och knott, mer obehagligt än fästingar, och mer undgängligt än cykel- och tältsemester i regn och rusk, är den epidemi av föräldrasvek och personligt lidande vänt till seger, som efter midsommar kommer att skölja över oss varje dag i SR/P1.


Sommarpratprogrammen  innehåller visserligen ett eller annat litet guldkorn under de nästan två månader programserien sänds, konstigt vore det väl annars, men för det mesta är det elände, elände och ännu mer elände, vänt till personlig framgång och seger.

Allt för ofta självupptaget och oempatiskt, här är jag!

Knappt  nån humor alls.

Knappt ens ett enda glatt litet danssteg utanför stegkartan eller den minsta lilla lovsång till allt det vackra i livet utanför en själv.

Mest bottenlöst elände vänt till seger.

Och om inte bottenlöst, så med näsan knappt över ytan, om prataren står på tå.

Bekännelseradio. 

Navelskåderiradio.

Terapiradio för lyssnare som inte är det minsta certifierade psykologer.

Titta-vad-jag-gråter-utradio.

Inte allt men väldigt mycket.


Så tack, men nej tack.

Om man nu inte tycker att kändisar som vänder ut och in på sig är grädden på livets mos.


Annat var det förr

Åh, vad jag saknar sommarpratare som Torsten Ehrenmark, Lars Ulvenstam, Tage Danielsson.

Såna växer tyvärr inte på träd.


Jag har inte sagt det förut, men jag säger det nu. Ingen borde få sommarprata, annat än för sig själv i hängmattan.