I förra Dagsnoteringar (Spridda skurar, 2202-09-26) skrev jag bland annat om rabaldret kring valet av Riksdagens andre vice talman som till slut ändå blev sverigedemokraten Julia Kronlid.
Vad jag givetvis borde ha kommit ihåg, a propå Kronlids bristande tilltro till ventenskapen och evolutionen, ja helt knäppgökigt, inget snack om saken, vad jag hade glömt, var att knäppgökeri i den högre politiken inte alls är extremt ovanligt.

Jag nämnde då förra talmannen Birgitta Dahls tidigare villfarelser om vissa ostasiatiska folkmördare, men glömde en viss vice statsminister för några år sen, Åsa Romson som ansåg att människor som säger sig vara elallergiker bör tas på stort allvar. Detta efter att först i en intervju ha sagt att hon själv tror på fenomenet elallergi.

Ändå finns inga som helst vetenskapliga studier som stödjer diagnosen elallergi. Även Åsa Romson, som i andra frågor, t ex klimatet, med emfas pekar fingeroch hänvisar till vetenskapen, visade sig ha luckor i tilltron till densamma.
Ja, und hast du mir gesehen. Jorden som vi känner den gick inte under. Jorden bet ihop och gick vidare.
Verkligheten verkar tåla ett och annat knäppgökeri utan att rubbas i sina cirklar.

Ann-Charlotte Marteus skrev (den 28/9) om bland annat detta i Expressen, under rubriken SD och MP har liknande tomtar på loftet, en text som jag gärna vill ge en större spridning. *

DS


Ann-Charlotte Marteus i Expressen: https://t.co/G6xwJzedwG