Oppositionen skramlar med misstroende mot justitieministern, och statsministern hotar vredgat att avgå. Stor teater från båda hållen. Vi är på upploppet i valrörelsemaraton. 


Det märks att det är bara 100 dagar till valdagen i september. Styrkorna samlas på slagfältets bägge sidor.

Sköldar och svärd höjs. Bågar spänns. Spjutspetsar filas.

Högsta befäl rider utmed linjerna på båda sidor och stridsropen börjar mullra över heden.
Nu är det allvar. Och det är om Morgan Johansson striden står.


Bägaren rann över

Ja, det är regeringens justitieminister (och twitterkrigare) som har utlöst de förpostfäktningar som håller på att utvecklas till ett krig där inga fångar tas. 

Undanflykterna och skyllandet på andra, på kommuner och på de partier som regerade för nu snart åtta år sen, kombinerat med mindre sanna uttalanden här och där, blev till slut för mycket för oppositionen.

Jag har viss förståelse för det. Morgan Johansson har jobbat ihop till minst en knäpp på näsan.

Hade politik varit fotboll, hade han fått sitt andra gula kort, och därmed rött för länge sen.


Men

Nu är politik inte fotboll, så kanske borde högersidan ha nöjt sig med den kritik som Morgan Johansson redan fått av Riksdagen. Det hade varit bättre om SD fått stå ensam med sitt krav på Justitieministerns avgång.


Inte för att Magdalena Andersson imponerade, när hon frustande högröd i ansiktet hotade med att hon, och därmed hela regeringen skulle packa ihop och gå hem.

Det var bara fradgan som saknades.


Utan för att en sån här politisk cirkus, så tätt inpå valet, sannolikt inte kommer att ge oppositionen, och främst moderaterna den skjuts i opinionen den behöver för att i höst erövra Rosenbad.

Många kommer nog, rätt eller fel, att i denna fråga uppfatta (m), (kd) och (lib) som Sverigedemokraternas svans i stället för tvärtom.


DN ledare

”Hela situationen påminner om en skolpjäs som spårat ur. Inte undra på om väljarna blir utmattade”, skriver Dagens Nyheter om saken och jag måste dessvärre hålla med.


Det räcker nämligen inte att som ridande befäl hetsa de egna fotsoldaterna inför stridens hetta. Efter bataljen kommer en fredligare vardag och då måste man ha allmogen med sig.


Med andra ord

Det räcker inte att ha rätt. Man måste också få rätt. Och det är en annan femma.

Det gäller att gå ut ur en strid starkare än när man gick in.

Har man inte allmogen med sig, har man förlorat. Det gäller såväl Jerringpriset som i politiken.

Och ingen kommer undan politiken.