Post scriptum
Det blev i praktiken inte ens en tummetott av påföljd för Jamal E-Haj, efter att han trotsat s-ledningens uppmaning att inte delta i det famösa Palestinamötet, på grund av Hamaskopplingen till minst en av deltagarna.


Att fram till åtminstone årsskiftet (”sen får vi se”) inte få utöva ett suppleantuppdrag, som han hittills i praktiken ändå inte utövat särskilt ivrigt, kan ju knappast beskrivas som hårda tag.
Mer lågaffektivt bemötande, typ saft och bullar.


Men vägen till bullarna har tydligen ändå varit påfrestande för Jamal El-Haj, för så här kommenterade han själv sitt så kallade Hamasgate:

- Jag beklagar att mitt parti satte mig i en position som tvingade mig att välja mellan partiet, mitt folk och min familj.


Ergo
Jamal El-Haj valde Palestina före Sverige, Hamas (som vill driva Israel med befolkning och allt ut i Medelhavet, med våld om så skulle behövas) före PLO och slutligen sin familj före sitt parti.

Och, måste man väl konstatera, Magdalena Andersson och (s) valde Jamal före politisk anständighet.


Så då så. El-Haj har alltså (inte) fått sitt straff, och han har som sig bör fått gråta i medierna.

Klappat och klart.

Lack och sigill.


Tack SVT med flera, för att ni inte gjorde misstaget att blåsa upp Hamasgate till några som helst proportioner. Ni gjorde en helt korrekt analys.

Det blev ju inte ens en tummetott.
Det bidde ingenting.


Självbiografiskt
Yassir Arafat och jag
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag