Gubbe och Hund

Jag tänker ibland på hur de har det, Frassekatten och Toffeedoggen. Ja, hur de egentligen har det. Jag tänker bland annat på hur de tänker, när de funderar. Om de funderar. Och i så fall, vad funderar de på?

Att våra små kompisar mår fysiskt bra, råder det ingen tvekan om. Eller om de inte mår bra fysiskt, så ser vi det på deras beteende. Det går att mäta, om man säger så.
Men under ytan, vad händer där?

Det brukar sägas att hundar uppnår en medvetande- och kunskapsnivå motsvarande ett fyraårigt barn.

Att en fyraårigt barn inte skulle fundera på tillvaron runt omkring sig, och ha ett känsloliv, skulle nog ingen som vill bli tagen på allvar vilja påstå.
Givetvis tänker barnet ännu inte på samma sätt som en vuxen, utan utifrån barnets egna referensramar.

Och att närhet och behov av andra, som främst mamman den första tiden, är ett livsviktigt behov hos barn, lika väl som hos valpar och kattungar, tvistar väl heller inga om.

Men hur är det sen?

Alla känner till den sorg och saknad som drabbar människor, när deras föräldrar går ur tiden. Det är förstås värst för de små som inte riktigt kan greppa vad som hänt, men ränderna går aldrig ur helt vad gäller sorg och saknad.
Så tänker jag, nu 80-årig, ofta på mina föräldrar, trots att många år har gått sen de fysiskt försvann ur mitt liv.

Hur är det med våra husdjur?

Undrar de fortfarande vad som hände, när deras mammor försvann ifrån dem, ja hela deras värld och trygghet försvann ifrån dem, så där Poff bara, och de utan att själva ha valt det befann sig nån helt annanstans?

Det är klart att det var förvirrande och svårt för dem då, och inte alls konstigt att de, de första dagarna gick runt i de nya rummen och letade efter sin mamma.
Men letar de fortfarande, om än mindre intensivt, flera år senare?
Sörjer de fortfarande sin första flock och flockledare?
Vilka minnen finns kvar av mammans omsorg och spenar? Av syskonens lek och stoj?

Hoppas de fortfarande, flera år senare, att de nån gång får återförenas med sitt livs ursprung och med sin ursprungliga flock?

Medvetande och känslor finns hos djur. Varför skulle de annars söka sig nära intill oss, när vi satt oss i soffan? Och medvetande och känslor är granne med sorg och saknad.

Jag vet. Man ska inte förmänskliga sina husdjur. Alla som vet nåt säger så.
Men hur kan man inte göra det.


Forts följer ...