Denna sannsaga tilldrog sig på den tiden då Pekka Langer av skatteskäl hade skrivit sig i, och jobbade frilans från Torremolinos. Pekka var en då mycket känd radioröst med en lätt kåserande stil. Folkkär är inte att ta i.
Året var 1961 och etta på Spanstoppen var en låt mitt i tiden, Los cañones de Navarone twist.

Jag var 19 år och satt efter några veckor i Malaga och Torremolinos i ett tåg på väg hem igen. Det var min första resa utomlands, om man undantar en vecka i tält på ett Unga Örnarläger i Norge, kan ha varit sex-åtta år tidigare, jag minns inte exakt.

Mittemot mig i tågkupèn satt en familj bestående av herr och fru Garcia*, deras två barn, en flicka i, kan ha varit sexårsåldern och en något yngre pojke, väldigt välputsade och i fina gåbortkläder, samt ytterligare en kvinna som troligen och av utseendet att döma var syster till la señora Garcia. De såg alla mycket prydliga ut.

Tåget hade inte mycket mer än rullat ut från stationen i Malaga innan familjen dukade fram sin matsäck och högg in.
Ja matsäck och matsäck. De hade en rejäl korg med duk över som innehöll rejäla mängder mat och de åt med rejäl aptit, trots att det inte var mycket mer än tidig morgon.
"De har väl inte hunnit äta frukost än,” tänkte jag och vidare, ”väl bekomme!"


Efter en halv timma eller så, for plötsligt fru Garcia upp som en stålfjäder, sprang fram till och drog ned kupefönstret intill mig och spydde ut morgonens frukost. Tåget höll nu en rätt höghastighet, och jag tänkte att, hoppas de längre bak i tåget inte har fönstren öppna.

Efter att ha lättat på lasten, gick fru Garcia tillbaka till sin plats och återupptog inmundigandet av bröd, oliver, goda korvar, klunkar av vin (barnen drack Coca Cola) och dadlar och drog emellanåt in djupa andetag av cigarettrök, precis som sin make och syster. Det var en riktig brakfest tidigt på dagen.

Sen var det dags igen. Fram till fönstret igen och ut med, ja ni vet.
En gång är ingen gång, men två gånger är två gånger för mycket, sägs det, och det tänkte jag också där och då.
Så jag tog mitt bagage och gick för att hitta en ny kupe. De flesta var rätt fullsatta
, och det åts friskt i flera av dem, men längst bak i vagnen var alla platser utom en lediga. Jag steg in i kupen och satte mig vid fönstret.

Mitt emot mig satt en distingerad herre i 50- till 60-årsåldern och rökte cigarr. Snygg gråblå, lätt randig sidenkostym, med bred matchande, lite mörkare blå slips.

"Buenos dias", sa jag och han besvarade hälsningen genom att le och bocka lätt på huvudet.
Mannen mittemot var en vad man brukar kalla lätt svartmuskig man. Tänk en något grovhuggen George Clooney med välrakade men ändå mörka kinder och en välansad men kraftig, lätt grånad mustasch.
På hyllan ovanför honom låg en hatt med ett brett, 
kanske åtta cm brett sidenband.

Vi sa inte så mycket mer. Tåget for vidare norrut, medan han ägnade sig åt sin cigarr och läste sin tidning. Och jag såg ut i det förbiilande landskapet med höga bergskedjor i fjärran.

Efter ett tag, en timme kanske, reste han sig och tog av sig sin kavaj.
"Hace calor", sa han och hängde sin kavaj på en krok på väggen intill fönstret.
"Si", sa jag som under min korta tid på sydkusten ändå hade lärt mig att det betydde att det var varmt, men inte kunde säga så mycket mer än några få spanska ord.
Men även om jag inte var så slängd i spanska, så var det inga fel på mina ögon.
Och under en tiondels sekund eller mindre, när han hängde upp sin kavaj på en krok på väggen intill hans sida av fönstret, såg jag att det i kavajens innerficka fanns en pistol, en liten svart pistol i ett läderhölster.
Jag uppfattade i alla fall den som svart, det gick så snabbt.
Ytterligare en tiondels sekund senare ins
åg jag också att han på mitt ansiktsuttryck hde de förstått att jag hde sett pistolen.

Mannen mittemot mig log inte längre emot mig. Hans min var inte ovänlig eller ihopbiten utan mer avvaktande, som han om inte riktigt visste hur han skulle hantera situationen.
Jag visste inte heller riktigt hur jag skulle hantera situationen.
Ingen av oss var för några ögonblick säkra på att vi stod på fast mark. I alla fall inte jag.

Jag förstod att han förstod att jag hade sett pistolen. Och han förstod att jag förstod att han förstod.
Nån måste bryta isen, och jag förstod att det måste bli jag.

Det var bara det där med spanskan, som jag inte kunde så många ord av. Hur bryter man is om man inte kan prata.
Men precis där, som ett pistolskott kom minnet av en gammal westernfilm fram, en B-western, där nån ställer frågan: "Pistolero?" Som betyder gun man, revolverman.

Så jag frågade mannen i sidenkostymen mittemot: "Pistolero?"
Det blev knäpptyst i en sekund eller två. Hade vi befunnit oss i en höstack, hade vi kunnat höra en knappnål falla.
Eller en fjäder.
Sen log han brett och sa: "Si señor, pistolero”.
Jag log också brett, så brett jag kunde, för vad annat kunde jag göra.

Och det verkade som att vi därmed var lite som på noll igen, och att vi bägge kunde gå vidare därifrån, och vi började tala på bruten engelska med varann.
Han, pistoleron, bröt sin engelska på spanska och jag bröt min på svenska, men isen var bruten, så resan blev riktigt trevlig till dess att vi senare skiljdes åt på stationen i Cordoba.

Mannen visade sig vara från Argentina, på besök i Spanien för att hälsa på sitt gamla släktträd, och han visade mig bilder på sin familj som var kvar i Buenos Aires.
"Very nice family", sa jag och aktade mig noga för att titta åt pistolkavajen på väggen intill honom.
Man utmanar inte sydamerikanska gangsters.
Man tittar inte på deras kavajer om man vet att de har en pistol i sig.

Så småningom rullade tånget in på stationen i Cordoba, och det blev dags för honom att stiga av. Han skulle byta tåg. Men eftersom mitt tåg skulle vänta in hans tåg, skulle mitt tåg göra en dryg halvtimmes uppehåll, och han frågade om han fick bjuda mig på en smörgås och en öl i stationens servering.

Jag tvekade lite, men gav snabbt efter, eftersom jag var hungrig och i stort sett luspank. Det kunde väl inte vara så farligt, så länge jag bara följde med till cafèet, tänkte jag. Så jag tackade ja, och satt någon minut senare med ett glas San Miguel i den ena handen och en bocadillo con queso y jamòni den andra.

Vi sa inte så mycket under den lilla måltiden, annat än salud, skål, utan iakttog mest folklivet runt omkring oss.

Sen reste han sig och önskade mig fortsatt trevlig resa, och jag bad honom hälsa så hjärtligt till sin familj, när han väl kom hem till Argentina.
Sen gick jag ombord på tåget igen och såg genom fönstret ryggen på den sydamerikanske gangstern, när han med sin resväska gick upp på en annan perrong, till sitt andra tåg mot en annan stad.

Så rullade mitt tåg igång, och jag tänkte att han var ju faktiskt väldigt snyggt klädd, som i en Hollywoodfilm, en gangsterfilm.
En Hollywoodfilm med mig i.



Fotnoter
* Garcia är ett fingerat namn. Jag har ingen aning om vad de verkligen hette. Men de kan mycket väl ha burit namnet, då det lär vara ett av de allra vanligaste spanska efternamnen.
Tåget på bilden ovan är inte samma tåg som jag och den sydamerikanske pistoleron färdades i mot Cordoba, och jag sen vidare till Madrid. Men scenerierna utanför med bergen i fjärran är som på pricken.
Bocadillo con queso y jamòn = ost- och skinksmörgås, fast utan smör.

Andra självbiografiska bloggtexter
• 
Kort resumé 
 Alla mina katter och jag 
• Göran, AIK och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag
• 
Religionen och jag