Utbildningen på Fotoskolan var inte alls som jag hade tänkt mig, frågan är om det var nån utbildning alls, i alla fall i traditionell mening. Där fanns inga kurser eller lärare i hur man gör rent praktiskt med till exempel framkallning, kopiering och så vidare. I varje fall kunde jag inte upptäcka några såna.

Grunderna förutsattes eleverna att antingen ha med sig till skolan eller så gällde att lära sig av sina misstag.

Så här var det.
Klassen, gruppen eller vad man ska kalla det, fick normalt en uppgift i veckan att jobba med. Det kunde vara vitt mot vitt, dam i glasögon, självporträtt, bilar eller nästan vad som helst som Christer kände för just då.
Mot slutet av veckan träffade man för redovisning, dvs man fick lägga upp vad man lyckats åstadkomma i bildväg.
Om Christer inte gillade en bild, framför allt om det inte var kornskärpa i kopian, kunde han riva sönder den inför klassen, medan han uttalade sin negativa kritik.
Han hade oftast rätt i sina bedömningar. Och vi visste att han hade det. Men nåt måste ju läggas fram vid genomgången, och så var det med det.
Och vi förstod snabbt det här med kornskärpan. Snart hade vi alla ett sånt där litet spegelstativ som man ställde under kopieringsapparaten för att få till en knivskarp kornskärpa.

A propå korn
Alla fotograferade enligt samma koncept: Tri-x och D-76 var vad som gällde i film- och framkallareväg.
Och naturligt ljus förstås. Inga blixtar, inga lampor. Om nödvändigt fick man lätta upp lågdagrarna med vad som fanns tills hands, en kudde eller en handduk eller nåt.

Ibland räckte ljuset inte riktigt till för de 400 ASA som Tri-ex var gjort för, och då fick man underexponera och "pressa" filmen i framkallningen, dvs lite längre tid i dosan.
Det tog sin lilla tid, men jag snappade det där med Så gör man och var snart ikapp de andra vad gäller teknik och kunde koncentrera mig på innehållet i bilderna.

Och så fortsatte det vecka efter vecka, mer som ett bildseminarium än en skola. Christer rev fortfarande sönder nån bild då och och då, men allt fler bilder passerade vartefter hans stränga ögon.

 

Jag, då.

Vi var en rätt intressant grupp elever, om jag får säga det själv, och runt omkring oss rörde sig redan kända namn, Anders Petersen, Christer Landergren, Agneta Ekman för att nämna några.
Vi försvann vartefter åt olika håll. Nån blev pressfotograf i dagspressen, som till exempel Peter Knopp, några bytte bana helt, nån började på Journalisthögskolan.

Fyra av oss gick så småningom, hösten 1970 in på det då sprillans nya Dramatiska Institutet i det sprillans nya Filmhuset. Det var jag, Jan Pehrson och Mikael Stankowski till filmfotografi och Anna Asp till scenografi.

CS var kingen.
Christer Strömholm hade på Fotoskolan ett litet hov omkring sig. Jag ingick inte i den kretsen, men Christer och jag satt ibland på motsatta sidor av bordet i ett annat sammanhang. Han som rektor och jag som elevrepresentant.
Det var slutet av 60-talet och ordet ”elevdemokrati” spreds som en löpeld över landet och svepte in på även Fotoskolan.

Christer var inte överförtjust i det där med elevdemokrati, är man kingen så är man, men Fotoskolans huvudman, Kursverksamheten vid Stockholms Universitet insisterade.
Så det var lite småbuttert i början, men efter ett tag funkade det rätt bra. Och för mig var det lärorikt. Jag lärde mig lite att argumentera, att förhandla och att ge och ta.

Efter att jag lämnat den Strömholmska Fotoskolan hade vi inte längre nån kontakt, annat än att vi stötte på varandra några gånger på stan, log mot varandra och utbytte några ord, och han frågade hur det gick för mig och vad jag gjorde just då.

Den allra sista gången vi stötte på varandra var på ett litet konstgalleri på Köpmanbrinken i Gamla Stan. Christer såg då rejält mycket äldre ut och hade lite svårt att röra sig och han stöttade sig med en käpp. Han berättade att han hade drabbats av en stroke, men att han i allt väsentligt mådde bra.

Epilog
Det har nu gått rätt många år sen vi sågs på det lilla galleriet. Christer Strömholm finns inte mer, och jag har själv, innan min höftledsoperation för ett och ett halvt år sen, gått en tid med käpp, och vet hur det är.
Det är så där.
Men det är okej, så länge man mår bra 
i allt väsentligt.

🔹 

Mer självbiografi
• Christer Strömholm och jag, del 1
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag