Senaste inlägg

Visar inlägg från december 2022

Tillbaka till bloggens startsida

Alla mina bilar


En gång på 70-talet, när jag för första gången körde en bil med automatväxel,  lovade jag till mig själv, att innan jag dör, ska jag ha haft en egen bil med automatväxel. Så blev det också, och det blev faktiskt två bilar med automatväxel, bägge av märket Renualt.
Den andra av dem syns på bilden ovan, en svart Clio.
Den blev också den förmodligen sista bilen i mitt liv, men mer om det sen ...

Bilen före Clion, också den med automatväxel, var en Renault Captur med orange kaross och gräddvitt tak.
Capturen var nog totalt sett den bästa bilen i vårt liv. Men vi har haft charmigare automobiler.
Häng med!

Ja, tänk att vi den senare delen av våra liv skulle fastna för Renaultbilar! Före den orangea Capturen hade vi en röd Clio av tidigare modell, och dessförinnan en stålgrå Clio av ännu tidigare modell.

Men sen, eller rättare dessförinnan, var det under flera år Fordar som gällde.
Och i backordning först tre modeller av Ford Focus, och en av dem en så kallad miljöbil, som förutom bensin gick att köra på etanol, ett koncept jag inte rekommenderar, för jisses vad törstig den bilen var.

Och före focusarna, en vinröd Ford Escort och en vit Ford Siesta. Minnet sviker om vilken av dem som var den första eller senare, men jag tror Siestan var sist (det hörs ju nästan på modellnamnet).

Och där lämnar vi fordarna. För innan de kom in i våra liv, hade vi ett par Volkswagen. Det här var för drygt 40 år sen och backar vi, blir den första av våra folkvagnar denna, ljust rödlila skönhet, en VW 1300.
Den ljusa skönheten till höger är ingen mindre än min kära hustru sen drygt 50 år.


Kärran, inte kära hustrun förstås, var inte ljust rödlila i färgen när vi köpte den. Då var den grå, i en trist tjänstemannanyans. Den var inte alls kul, så vi tittade på färgprover, bestämde oss och lämnade in den på en billackeringsfirma i Jakobsberg.
Lackjobbet kostade 4.000:- och var värt varenda krona, även om det var rätt mycket pengar då.
Bilden är förresten tagen på Gotland under en semestervecka med hela familjen i Lickershamn. Jag hade ett sommarvick på Ekot då, men slapp ifrån några dagar.

Bubblan var vår första gemensamma bil och den första av två gemensamma VW-modeller.
Den andra var en Golf, ett totalt charmlöst fordon. Inget kul alls att ha. Den rullade, men inte mycket mer än så. Inga vibbar där.

Annat var det med min allra första egna bil. Där var det charm och vibbar så det räckte och blev över.

Året var 1961, jag var nästan 19 år och jag kände att en sommarbil skulle sitta fint. Men kassan var inte välfylld, så jag tog mig till en stor bilskrot som fanns på den då övergivna Ulriksdals galoppbana.
Ulriksdalsgaloppen hade flytt Ulriksdal och blivit Täby Galopp. Numera har den flytt Täby och blivit Bro Park.
Ska bli intressant att se vart den galopperar nästa gång.

Där, på galoppbilskroten hittade jag en gammal Morris Minor Convertible.
Jag har ingen bild på just den skrotbilen, men jag hittade en på pricken likadan på nätet, om än lite blankare i lacken än min.


Den lilla morrisen var inte särskilt startvillig, tredskades rent av och batteriet var slut, men bilskrotaren satte i ett nytt batteri (nåja, nytt och nytt), och bogserade igång den med hjälp av en traktor.

Den startade och puttrade på fint, och allt utom höger körriktningsvisare fungerade.
Det var en sån där gammaldags körriktningsvisare med pil som inte ville fällas upp.
- Du får den för 400 kronor, sa bilskrotmannen. Pilen fungerar inte, men man kan inte få allt, och jag slänger in det bättre batteriet också.
(Nåja, bättre och bättre.)
- Topp, sa jag och tog fram plånboken.

🚗

Det här tilldrog sig alltså långt innan man kunde betala med Apple Pay eller swisha pengar. Det var mer eller mindre tjocka plånböcker som gällde.
Eller, herrarna hade plånböcker. Damerna hade portmonnäer.
Det fanns inte ens betal- eller kreditkort. Men de mer bemedlade medborgarna hade tjocka checkhäften, som de skrev ut summor på med reservoirpennor.

🚗

- Oj, jag har alltid velat åka i en cab, sa min ömma morsa, när jag kom hem med bilen.
- Då tar vi en tur, sa jag. Kom bara ihåg att hålla ut armen, när vi ska svänga höger!
Så vi tog en tur till Vällingby, det var sommar och vackert väder och min ömma morsa höll käckt ut armen när vi svängde höger.
Fast jag såg att hon blundade lite, när hon gjorde det.
Och när vi kom hem, rodnade hon en aning, när hon höll ut armen rakt mot den närmsta grannen som kom gående på vägen.

Ja, och så fick bilen rulla en sommar mer än den hade tänkt sig, och när höstrusket kom, fick den rulla tillbaka till galoppskroten.
Och så var det med den.
Men jag glömmer den inte så länge jag lever och åh, vad jag skulle vilja ha en sån bil idag.

🚗

Epilog
Jag skrev tidigare att den svarta Clion blev den sista bilen i vårt liv, och det är nog ett rätt realistiskt konstaterande.

Vi tillhör inte dem som varje månad får fet återbäring från tidigare arbetsliv, och det senaste årets allt högre kostnader på allt från falukorv till årsservice för bilen har gjort att vi en tid funderat på att säga farväl till bilismen.

Icke planerade tandläkarräkningar, en icke planerad krockskada på bilen och behovet av nya glasögon, för att inte tala om några dyra veterinärbesök, allt inom ett par förvintermånader fick vår ekonomi att säga ifrån, vänligt men väldigt bestämt.
Så vi räknade, och fann att det kostat oss drygt 35.000 kr/år att ha en bil, värdeminskningen på bilen samt allt icke planerat oräknat.

Vi insåg, att om vi lever våra liv bara lite mer obekvämt, får vi pengar över och kan unna oss en hel del annat. Nån resa kanske, vi får se. Mat för dagen hur som helst.
Så vi gjorde slag i saken och sålde Clion. Inte till skroten dock.

Men det är klart, lite lite konstigt och ovant och obekvämt känns det förstås att inte längre ha en bil. Det kan vi inte förneka. Men så får det bli de sista ljuva åren.
Dvs, om det inte trillar in en Jack Pot nånstans ifrån.
Os
vuret är som alltid bäst.

🚗

Mer självbiografiskt
• Christer Strömholm och jag, del 1
• Christer Strömholm och jag, del 2 
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spanarspaning


Det måste tyvärr sägas. Spanarna är ett radioprogram som numera i stort sett skiter i lyssnarna. Lägg ner det!

Idag, till exempel, inleddes det med elva minuter okontrollerat skrattande. Deltagarna hade hur kul som helst, men jag förstod dessvärre aldrig riktigt vad grejen var. Vad som var så oerhört roligt.

Även normalt pratar spanarna ofta självupptaget i munnen på varandra, och så kan man ju bete sig på ett kalas med likasinnade som känner varandra mycket väl. Men här blir det som ett kalas, där de mer perifera gästerna får stå utanför och se på genom ett immigt fönster.

”Vad roligt de verkar ha därinne”, säger vi som står ute i kylan och försöker komma på vad som pågår inne i värmen.
Tills vi kommer på att vi ju faktiskt kan stänga av radion. Och gör det.

Ett radioprogram för primärt dem som pratar i studion är inget att ha. Så, Sveriges Radio, lägg ned Spanarna. Det har gått på övertid länge nog, och är numera blott en klubb för inbördes beundran.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Minnenas allé, adventspecial


En jul i början av 70-talet var vi i England, och det började snöa. Bussar och tåg ställdes in, och jag skröt så där lite svenskt:
”Va! 10 cm snö, det är väl inget att ställa in tågen för. Ja se engelsmän.”

Det var då det.
Det var långt innan nån kunde stava till feministisk snöröjning.
Det var långt innan nån uttalat ordet snösmocka.
Det var liksom alltid snösmocka på vintrarna i Sverige då, så man sa bara:
Titta, det snöar!
Sen var det inte mer med det.

Det var på den tiden då SJ hade anställda som skottade bort snön ur växlarna, och loken kördes med plogar där fram. Det var på den tiden då posten kom fram oavsett väderlek, och när varma hemstickade gråa yllesockor var en lågoddsare att få i julklapp.

Och jag minns att jag på vår engelska julafton i en förort till London gjorde en snölykta av snöbollar och tände en ljusstump i den, och alla engelsmän och engelskvinnor slog ihop sina händer och sa: oooh!
Alla sa oooh! Ooh!

Och på Annandagen, Boxing Day, spelade vi fotboll i den mer än decimetertjocka snön. För det hade de alltid gjort på Boxing Day, snö eller icke snö. Sånt ställer man inte in.
Ja se engelsmän.

🎅🏼

Och nu har hemstickat blivit årets julklapp - igen! Där ser man. Allt går igen. Fast här, idag, snackar vi kanske inte gråa pjäxsockor av grovt yllegarn.

🎅🏼

Och jag minns en gång i advent, när min mormor frågade min morfar:
- Tror du att vi får en vit jul i år?
- Det är väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, sa han.

🎅🏼

Fast det sista, det har jag hittat på. Man får skarva lite i väntans tider. För rätt mycket, faktiskt det mesta i väntans tider, och även därefter, är trots allt skarv.
Å andra sidan har jag inte träffat min mormor, hon dog redan när min mamma var mycket liten. Så rent hypotetiskt kan hon ju ha sagt så till min morfar.
Och han skulle rent hypotetiskt ha kunnat svara så.
Nästan sant alltså. Bara lite skarv.
🎅🏼

Fotnot a propå ”titta det snöar”
Povel Ramel skrev i början av 50-talet en fantastisk text som sjöngs in av Flickery Flies och som då blev en storhit: Titta det snöar-YouTube


0 kommentarer | Skriv en kommentar