Senaste inlägg

Visar inlägg från november 2022

Tillbaka till bloggens startsida

Till Frassekatten ❤️

”Frasse, du kom som en virvelvind med ditt pick och pack och flyttade oombedd, men väkomnad in hos oss. Och du kom med en sån självklarhet, att hade vi bott på Kymmendö, hade du kommit med ett höganäskrus i ett snöre runt halsen.”


Så skrev jag bland annat om dig i slutet av september i Alla mina katter *.

Jag förstod redan då, att allt inte stod helt rätt till med dig. Tidiga morgnar har du sen nån gång i somras väckt oss med högljudda jamanden, och på den allra sista tiden har du knappt velat gå ut. I förra veckan tog vi dig därför till veterinären för seniorkontroll.

Veterinären märkte att du har ont i bakkroppen och att du ser mycket dåligt med ena ögat, men det visste du ju redan. Det var bara nyheter för oss.
Och igår fick vi svaren på blodproven. De visar att sköldkörteln inte fungerar som den ska.

Det var därför som vi idag åkte till veterinären igen, en sista gång. Din sjukdom går inte att bota, och även om symtomen kan lindras, kommer du vartefter att må sämre och sämre.

Därför är det bättre för dig att få komma till de sälla kattmarkerna, där du i evighet och med knivskarp blick och frisk ung kropp får jaga och fånga så många möss du vill.

Älskade Frasse, du gjorde världen rikare i mer än 14 år. Vi kommer alltid att minnas dig och sakna dig.

❤️

Tassnot
Alla mina katter 

Christer Strömholm och jag, 2



Utbildningen på Fotoskolan var inte alls som jag hade tänkt mig, frågan är om det var nån utbildning alls, i alla fall i traditionell mening. Där fanns inga kurser eller lärare i hur man gör rent praktiskt med till exempel framkallning, kopiering och så vidare. I varje fall kunde jag inte upptäcka några såna.

Grunderna förutsattes eleverna att antingen ha med sig till skolan eller så gällde att lära sig av sina misstag.

Så här var det.
Klassen, gruppen eller vad man ska kalla det, fick normalt en uppgift i veckan att jobba med. Det kunde vara vitt mot vitt, dam i glasögon, självporträtt, bilar eller nästan vad som helst som Christer kände för just då.
Mot slutet av veckan träffade man för redovisning, dvs man fick lägga upp vad man lyckats åstadkomma i bildväg.
Om Christer inte gillade en bild, framför allt om det inte var kornskärpa i kopian, kunde han riva sönder den inför klassen, medan han uttalade sin negativa kritik.
Han hade oftast rätt i sina bedömningar. Och vi visste att han hade det. Men nåt måste ju läggas fram vid genomgången, och så var det med det.
Och vi förstod snabbt det här med kornskärpan. Snart hade vi alla ett sånt där litet spegelstativ som man ställde under kopieringsapparaten för att få till en knivskarp kornskärpa.

A propå korn
Alla fotograferade enligt samma koncept: Tri-x och D-76 var vad som gällde i film- och framkallareväg.
Och naturligt ljus förstås. Inga blixtar, inga lampor. Om nödvändigt fick man lätta upp lågdagrarna med vad som fanns tills hands, en kudde eller en handduk eller nåt.

Ibland räckte ljuset inte riktigt till för de 400 ASA som Tri-ex var gjort för, och då fick man underexponera och "pressa" filmen i framkallningen, dvs lite längre tid i dosan.
Det tog sin lilla tid, men jag snappade det där med Så gör man och var snart ikapp de andra vad gäller teknik och kunde koncentrera mig på innehållet i bilderna.

Och så fortsatte det vecka efter vecka, mer som ett bildseminarium än en skola. Christer rev fortfarande sönder nån bild då och och då, men allt fler bilder passerade vartefter hans stränga ögon.

 

Jag, då.

Vi var en rätt intressant grupp elever, om jag får säga det själv, och runt omkring oss rörde sig redan kända namn, Anders Petersen, Christer Landergren, Agneta Ekman för att nämna några.
Vi försvann vartefter åt olika håll. Nån blev pressfotograf i dagspressen, som till exempel Peter Knopp, några bytte bana helt, nån började på Journalisthögskolan.

Fyra av oss gick så småningom, hösten 1970 in på det då sprillans nya Dramatiska Institutet i det sprillans nya Filmhuset. Det var jag, Jan Pehrson och Mikael Stankowski till filmfotografi och Anna Asp till scenografi.

CS var kingen.
Christer Strömholm hade på Fotoskolan ett litet hov omkring sig. Jag ingick inte i den kretsen, men Christer och jag satt ibland på motsatta sidor av bordet i ett annat sammanhang. Han som rektor och jag som elevrepresentant.
Det var slutet av 60-talet och ordet ”elevdemokrati” spreds som en löpeld över landet och svepte in på även Fotoskolan.

Christer var inte överförtjust i det där med elevdemokrati, är man kingen så är man, men Fotoskolans huvudman, Kursverksamheten vid Stockholms Universitet insisterade.
Så det var lite småbuttert i början, men efter ett tag funkade det rätt bra. Och för mig var det lärorikt. Jag lärde mig lite att argumentera, att förhandla och att ge och ta.

Efter att jag lämnat den Strömholmska Fotoskolan hade vi inte längre nån kontakt, annat än att vi stötte på varandra några gånger på stan, log mot varandra och utbytte några ord, och han frågade hur det gick för mig och vad jag gjorde just då.

Den allra sista gången vi stötte på varandra var på ett litet konstgalleri på Köpmanbrinken i Gamla Stan. Christer såg då rejält mycket äldre ut och hade lite svårt att röra sig och han stöttade sig med en käpp. Han berättade att han hade drabbats av en stroke, men att han i allt väsentligt mådde bra.

Epilog
Det har nu gått rätt många år sen vi sågs på det lilla galleriet. Christer Strömholm finns inte mer, och jag har själv, innan min höftledsoperation för ett och ett halvt år sen, gått en tid med käpp, och vet hur det är.
Det är så där.
Men det är okej, så länge man mår bra 
i allt väsentligt.

🔹 

Mer självbiografi
• Christer Strömholm och jag, del 1
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Christer Strömholm och jag

  


På Nationalmuseum visas i dagarna en utställning med bilder från en ung
Christer Strömholms tid i Paris, en tid då han lämnat konstnärskapet som karriär bakom sig och försörjde sig genom att ta bilder på kulturpersoner till tidningsartiklar.
Vid sidan av fotograferade han transsexuella prostituerade och skuggsidans Paris, bilder som så småningom gav honom världsrykte som dokumentärfotograf.

Gröngöling som jag var
Jag var en late bloomer, och om detta hans rykte visst jag inte så mycket, nästan ingenting faktiskt, när jag en tidig höstdag 1967, 25 år gammal klev in på Fotoskolan på Klippgatan på söder, den fotoskola som han var rektor för.
Jag hade i många år fotograferat för mitt höga nöjes skull, men jag hade aldrig utbildat mig och var tekniskt, och bildmässigt på en mycket låg nivå.

Min avsikt var att sen gå vidare och bli dokumentärfilmare, men jag behövde först grunderna i fotografi.
Jag behövde lära mig att bättre framkalla och kopiera samt att se och läsa bilder. Jag var ödmjuk inför detta, och visste att jag var en gröngöling i sammanhanget.

Jag hade för inför detta köpt en sprillans ny kamera, en rysk Zenith 3, vilket väckte viss munterhet i ett klassrum där var och varannan elev satt med Nikon F eller Leica M2. Nån hade en Pentax. En del hade små väskor med tillbehör, objektiv etc.
Alla var gravallvarliga inför terminen. Jag var, ja något nervös.

Första dagen var det upprop och genomgång av elevernas bakgrunder och kunskaper. Jag hade dåligt med fotokunskaper, vilket jag inte stack under stol med.

Men jag berättade, bland annat, att jag några månader tidigare kommit hem från Berlin, där jag var med vid demonstrationerna mot Shahen av Iran utanför Deutscher Oper, och där hade stått mitt i de kravaller där polisen sköt ihjäl en av demonstranterna, en student från Västtyskland vid namn Benno Ohnesorg. Googla gärna! Det är en häftig historia.
Man kan säga att jag, och många andra förstås, var åsyna vittnen till den västtyska 70-talsterrorismens födelse.*
Och jag sa, att det var där och då som jag där bestämde mig för att lära mig att fotografera på allvar.

Zenithskit
Efter den första inledande samlingen, och efter att vi fått våra första uppgifter till nästa gång, bad Christer mig att komma in på hans lilla kontor.
- Gunnar, sa han. Du får ursäkta, men jag höll på att skratta på mig, när jag såg din kamera. Du kan fan inte gå omkring med sån skit. Ska du gå den här kursen, måste du ha riktiga grejer.
- Jaha, sa jag, som hade betalat hela 295 kronor för kameran. Vad är riktiga grejer, menar du.
- Själv har jag en Leica, sa Christer, men det finns flera bra japanska kameror, till exempel Nikon, Pentax, Canon. Vilken modell av dem du väljer spelar inte så stor roll, det är optiken som är viktig. Och de har alla bra gluggar.

Det var första gången i mitt liv som jag hörde ordet "glugg". Men jag bytte upp mig vad gäller kamera, och dagen efter inställde jag mig med en Canon FX för 695 kronor. Jag hade fått låna några hundra av mina föräldrar för att få råd med den. 

På Klippgatan började resten av mitt liv.
Det är verkligen ingen överdrift. Hade det inte varit för Christer Strömholm och hans Fotoskolan hade jag förmodligen aldrig träffat min fru, ett par år senare börjat studera filmfotografi på Dramatiska Institutet eller blivit journalist i slutet av 70-talet, bland annat ett par mandatperioder som riksdagsreporter.
Jag hade förmodligen heller inte skrivit denna blogg, Dagsnoteringar. Men dessa är andra historier. Liksom den om mina äventyr i Berlin.
Återkommer kanske till dem. Vi får se.

🔹

FortsättningChrister Strömholm och jag, del 2

Fotnot
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen. Men om det visste vi förstås ännu inget då.
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen.

Men om det visste vi förstås ännu inget då.

De fick senare, i slutet av 70-talet en liten utlöpare i Sverige i den så kallade Kröcher-ligan som misslyckades med sin plan att kidnappa Anna-Greta Leijon.

Och jag kom att som journalist bevaka rättegången mot Kröcher-ligan för Götaborgs-Postens räkning.

Man kan därför på sätt och vis säga att jag var plats vid såväl den tyska vänsterterrorns födelse som vid dess absoluta sista andetag.


Mer självbiografi
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
•  Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förbehåll hit och dit

  


En minst sagt märklig debatt har några dagar pågått om Sveriges medlemskap i Nato. Vissa har plötsligt fått för sig att Sverige som natoland per automatik skulle få kärnvapenbaser inom gränserna.

Eller plötsligt och plötsligt. Dessa vanföreställningar har funnits även tidigare, men blossade upp igen, tack vare att ÖB trampade lätt i klaveret, då han sa att Sverige inte skulle försöka få med några förbehåll i natoförhandlingarna.

En nyhet för många kanske, och tydligen och konstigt nog även för ÖB verkar det som, är att förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato är avslutade sen flera månader och att Sverige redan deltar i Natos inre arbete.

Sverige har godkänts provisoriskt av medlemsländernas statsledningar, men deltar ännu i Natos möten utan rösträtt, i väntan på att också de respektive parlamenten ska godkänna avtalet.


Debattens huvudfrågor

1. Vad gäller kärnvapen, så varken har eller förfogar Nato över sådana.
Tre av Natos medlemsländer, Frankrike, Storbritannien och USA har däremot kärnvapen. USA har sen bilaterala avtal med några andra Natoländer om stationering av kärnvapen.
Skulle Sverige mot förmodan vilja ta del av de tre ländernas kärnvapenarsenal, blir det en fråga mellan Sverige och sannolikt USA.


2. Vad gäller stationering av natotrupper på svensk mark, så är väl ändå själva meningen med att vara med i Nato just den att öva med andra natoländers försvarsmakter, för att vid behov bättre kunna bistå varandra militärt. Och att vapensystemen samordnas för att bättre fungera med varandra.

I den mån natotrupper ska placeras mer eller mindre permanent i nåt medlemsland sker detta med det aktuella landets medgivande.

Så finns idag så kallade avskräckningsstyrkor i Baltikum och Polen för att bättre säkra gränserna mot Ryssland.


Sverige har ju också sen flera år samövat med andra natoländer på svenskt territorium samt har ett så kallat värdlandsavtal som tillåter andra stater att vid en kris använda svenskt luftrum och flygplatser.
Detta värdlandsavtal har a propå det undertecknats av en socialdemokratisk regering.


Oförskämt
Jag undviker här att nämna namn, alla vet ju ändå vilka, men en viss SSU-förening publicerade inför statsministerns, Ulf Kristersson, besök hos den turkiske presidenten en teckning där Kristersson suger Erdogans, ja jag vägrar att ens ta ordet i min mun, men ni förstår.

Ändå har varken Kristersson eller utrikesministern, Tobias Billström i sammanhanget sagt nåt annat än vad tidigare sagts av deras företrädare Magdalena Andersson respektive Anne Linde.

Tänk om nån MUF-klubb tidigare hade publicerat en liknande bild på Erdogan och Linde!


Natofrågan har blivit utrikes inrikespolitik på ett sätt som gagnar varken det politiska samtalet, Sverige eller världsfreden.


Ergo
Diskussionen om svenska förbehåll i natomedlemskapet är helt snurrigt okunnig, hur nyvaket ivrig den än är från mer eller mindre natomotståndare, inom och utom massmediernas redaktioner.
Man får givetvis ogilla att nationen Sverige vill gå med i Nato.
Men erfarna politiker och journalister får fan inte låtsas att de inte kan läsa officiella och lättgooglade dokument.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kort resumé, 1942

Samma kväll som Gunder Hägg sprang 1500 meter på 3.45,8 på Stadion i Stockholm, föddes jag på Norra BB strax intill.
Nytt världsrekord förstås.

Elektrifieringen av stambanan genom övre Norrland blev klar det året.
Vad övrigt var, var mest världskrig och ofattbart lidande.
Bland annat började tågen rulla mot Auschwitz.

Årsbarn med mig, för att nämna några: Brian Jones, Lou Reed, Muhammed Ali, Grynet Molvig, Stephen Hawking, Clarence Clemons, Kim Jong il, John Irving, Ratko Mladić, Ulf Elfving, Marie Göransson, Billy Bremner.

En som dog av annat än krigets fasor det året var Wilhelm Petterson Berger.

Fun fact
När årsbarnet Marie Göransson gjorde sin Dramatendebut efter scenskolan, arbetade jag på Dramaten som belysningstekniker.
Så man säga att jag bokstavligen var en av de första som riktade ljuset på Dramatens nu Grand Dame.
 


80 år senare
Jag är tacksamt begåvad vad ättelägg beträffar. Äldsta  barnbarnet blir 23 år gammal. Det yngsta och sjätte i raden, nio.

Jag har också begåvats med höftprotes, för ett drygt år sen, och jag lider lätt av ischias samt rygg- och prostatabesvär.
Som gamla gubbar gör. Snackar krämpor med varann.
Hängslen underlättar.

Fyra (4) olika piller varje kväll, utan vilka livet skulle vara lite mindre lätt att leva.
Åldern tar ut sin rätt, brukar man säga. Men rätt, jag vet inte …

Ja, och så består en bit av min skalle av Plastic Padding.
Eller, ”typ Plastic Padding”, som neurokirurgen berättade för mig, när det begav sig på sextiotalet.
Neurokirurgen hette Gerhard Böhmer och var en bensågare av den gamla stammen, med kärv humor.

När min mor ringde dr Böhmer efter operationen och frågade hur det gått, sa han att det var ett knepigt ingrepp, ett av de svårare av den sorten som han hade gjort. Och att det tog sin rediga tid.
- Oj, oj, oj, sa min ömma mor, men hur är det med honom då, hur mår Gunnar nu då?
- Jaså han, sa Böhmer. Ja för honom var det väl inget, han sov ju hela tiden.

🔹

Fotnot
• Denna text är en pendang till en tidigare bloggtext, Stora påminnelsedagen, som jag skrev dagen innan min 80-årsdag.

🔹

Andra självbiografiska bloggtexter 
 Alla mina katter och jag 
• Göran, AIK och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag
• 
Religionen och jag

0 kommentarer | Skriv en kommentar