Tankar, dan före dan 
En av mina personliga sommarplågor (hej, hej) är att årligen bli påmind om livets förgänglighet. Jag är född nästan precis mitt i mittersta sommarmånaden juli, och vart tionde år blir denna förgänglighet, för mig som för många andra, mentalt allt tydligare. Och denna tydligare bild infinner sig för mig den 17 juli, då jag lägger 80 bast på hyllan.
Stora Påminnelsedagen.

Det är inte målet utan vägen dit som är resans mening, brukar det  sägas, och aldrig blir den sanningen sannare än när man fyller jämnt. Den dagen man går in i ett nytt personligt decennium, en ny personlig tiondedel av ett sekel, ser den med åren allt grumligare blicken för en stund, kanske några dagar, helt kristallklart att man ytterligare något närmar sig vägens slut.
Och jag lovar, vid vägens slut finns inget Shangri-La, om man säger så. 

Jag skrev tidigare om denna livets förgänglighet efter att ha tagit farväl av en kusin (*). Såna avsked suger.
Och det blir färre och färre av oss som föddes under andra världskriget eller åren efter, alltså 40-talisterna. För att inte tala om 30-talisterna, mina några år äldre kompisar, när jag gick i skolan.

Hur som helst
Jag har genom åren firats av familjen, förstås, men jag haft aldrig ett riktigt födelsedagskalas med inbjudna gäster. Det här med barnkalas på födelsedagen var inte riktigt uppfunnet, när jag var barn, i alla fall inte i mina föräldrars arbetarklass. Det enda kalaset var när jag fyllde 40, men då i form av ett gemensamt 120-årskalas för mig och två av mina arbetskollegor som också fyllde 40 den sommaren. Vi slog tre flugor i en smäll med övriga anställda på min/vår arbetsplats som gäster.
Det var i och för sig ett bra kalas, men det räknar jag inte riktigt. Det var mer ett företagsfödelsedagsevent än ett födelsedagskalas.

Jag skrev arbetskollegor, inte arbetskamrater, för vi har inte haft nån kontakt alls sen vi skingrades åt olika håll. Vi hade väl egentligen inte mycket till kontakt med varandra då heller, eller kamratskap, utom att vi träffades varje dag på jobbet.
Att träffas och att umgås är verkligen inte samma sak.
Jag undrar hur många som får riktiga vänner genom jobbet, vänner som typ livet-ut-vänner.

På söndag kommer familjen förstås, men också några av våra vänner har anmält  att de gärna intar lite champagne, tårta och kaffe och kakor, godis, ja ni vet.
Det blir trevligt.

Men oavsett hur det blir på söndag, den Stora Påminnelsedagen, vandrar jag sen vidare på den väg vi alla vandrar.

Så på måndag är det On the road again med Willie Nelson.

 


🔹

Fotnot

* Åren går och vi med dem: http://gunnarh.bloggo.nu/Aren-gar-och-vi-med-dem/