Dagsnoteringar

Gubbe och Hund

Frippe gillar pinnar. Vilken hund gör inte det, i alla falla i sin ungdom. Men inte vilka pinnar som helst, eller ja, jo, nästan vilka pinnar som helst. För Frippe är en pinnsamlare. 

Vad är det som gör vissa pinnar så mycket mer intressanta än andra? Som gör att Frippe hugger direkt när han finner en, men inte när han finner andra?
För mig ser de inte så olika ut, men för honom blir det nästan livsviktigt att få behålla pinne X men spottar gärna ut pinne Y, när jag säger Släpp! till honom.
Fullständigt obegripligt för mig som tycker att de inte skiljer sig från varandra på nåt särskilt sätt.

Men förstås. Det finns långa pinnar och det finns korta pinnar, och det finns smala pinnar och kraftiga pinnar.
Ibland är pinnen mer än pinne, mer en gren så kraftig att Frippe nätt och jämnt får käften runt den, men med ska den. Är den då dessutom av den längre sorten blir det knepigt.

Extra knepigt blir det ju för att alla pinnar han finner värda att ta med ska tas på ett sätt som för mig är minst sagt ologiskt.

För inte ska den bäras på mitten, så att den sticker ut ungefär lika långt åt bägge håll, som en balansstång.
Nej, det är ingen sport. Frippe vill bära pinnen, eller grenen, med ett bett i endera änden, med pinnen/grenen stickande framåt. Oftast snett till vänster framåt.
Ser livsfarligt ut, särskilt i skogen där stigen inte är jämn och bred som en autostrada utan är befolkad av stenar och stubbar och tallrötter, alla potentiella hinder som kan stoppa framfarten och köra pinnen långt ner i halsen på honom.
Alternativt få nån huggtand att gå av.

Kan en pinne se ut hur som helst?

Så finns de andra pinnarna som inte direkt kan kallas pinnar utan mer påminner om grenar med massa smågrenar på. Också de i olika storlekar. Kvistar.

Han är inte direkt petig i valet av pinnar, men låter som sagt bli vissa och blir som besatt av vissa andra. Det kan ha nåt med pinnarnas lukt att göra, men han kan fastna för färskt såväl som vällagrat virke. 
Det skulle vara kul att veta om det finns nån forskning på området.

Ibland får man dock en vink om vad en perfekt pinne skulle kunna vara.
När Frippe är tillsammans med en kompis, och denne hittar en bra pinne, och Frippe vill ha just den pinnen, fast det finns gott om andra pinnar i grannskapet, så måste det ju vara nåt särskilt med den.

Och ibland, när han hittat vad som verkar vara den perfekta pinnen, drar han iväg i full galopp, och han liksom studsar fram morrar gärna lite. Skälla går inte med en pinne i munnen.
Just då ser han ut att vara den lyckligaste jycken i världen.

Hur som helst. Galopp eller skritt.
Att stolt bära en bra pinne verkar för Frippe vara nästan som att:
- Här kommer jag, och är inte era pinnar bättre än min pinne, så vet ni vad ni kan göra med dem!
Typ.

Slutord

En av de många trevliga hundar som Frippe har hälsat på under sitt första år, Tiger, blev nyligen allvarligt sjuk och vandrar nu på de sälla tassmarkerna. Vi hoppas att det finns rikligt med bra pinnar i hundhimlen.