Dagsnoteringar

Gubbe och Hund

Fredag 23 november blev Frippe jämnt tio månader. Vi firade med ett glas vin till kvällsmaten. Frippe hade givetvis fått smaska i sig en extra god godis. Det tog max 10 sekunder. Så mycket för att man fjäskar.

Inget är förresten gratis, när det gäller djur. Att ha hund kostar skjortan.

Om jag var politiker och brottades med usla och dalande opinionssiffror, så skulle jag satsa på en helt ny välfärdsreform som ingen hittills har tänkt på.

Avd snilleblixtar

Göran Persson(s) stora grej för att få behålla regeringsskutans styråra var ju maxtaxa på dagis, och Stefan Löfven försökte göra om tricket och lanserade familjeveckan.

Själv skulle jag ha utlovat högkostnadsskydd i veterinärvården för husdjur och  därmed ensam kunnat bilda regering. Tänk  på väljarpotentialen!

En kostsam reform?

Javisst, men det går bra för Sverige. Det säger alla som är i regeringsställning, och det skulle jag också säga. Alla som är i opposition har förstås en motsatt uppfattning.

Och tänk så många jobb det skulle bli i djurvården, och hur mycket alla husdjursägande garantipensionärer skulle tjäna på det!

Nästa steg i reformarbetet blir förstås att avskaffa matmomsen. Djurmaten alltså.

Vad sägs om Djuralliansen - Alltisvansen som partinamn? Loggan är given.

Jag skulle till och med överväga att rösta på mig själv.

Skämt åsido

Nej, vi skulle nog inte köpa antiskallhalsband, även om det var kraftigt subventionerat med skattemedel.

Och att bilda ett politiskt parti? Hur skulle  jag då hinna uppfylla min del av avtalet om hundpromenader? Det skulle inte tas väl upp av avtalets motpart, dvs Frippe.

Oväntad försmak smakar bäst

Det finns ett ljus nånstans där borta i slutet av tunneln, har vi nu förstått. Från i söndags kväll, hela den natten och hela måndag morgon, inte ett skall, endast ett par pipande gnyenden. Så kan livet också te sig, om det vill te sig från sin bästa sida.

Vi förstår att det bara var ett litet smakprov.

Vi är inte helt där än.

Men vi hoppas att Frippe också tyckte det var skönt att han inte hetsa upp sig i onödan, och att han en natt slapp få våra skarpa hyschanden, att han .....

Jaha. Längre än så hann jag inte, förrän Frippe rusade mot dörren och gav ett par rejäla skall mot nåt i trappan.

Men när jag sa till, kom han direkt tillbaka och lade sig på den matta som jag riktade fingret emot.

Frippe vet väl när han har gjort fel, att det då lönar sig föga att sitta vackert vid min vänstra sida, och han följer då pekfingret lydigt och utan kommentarer.

"Ligger jag stilla på mattan en stund och låtsas sova, så har de snart glömt att jag klantade mig."

Bra taktik, Frippe. Lite ögontjäneri är aldrig fel.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Det handlar om kulturkrockar. Såna finns det gott om här på Jorden, och förmodligen också på annat håll i universum. I stort som i smått gäller det att få till nån sorts fredlig samexistens.

I Sverige skakar vi hand när vi hälsar! Ett av statsminister Stefan Löfvens glasklara ställningstaganden, detta med anledning av ... ja ni vet.
Ett uttalande som väckte debatt. Men faktum är att långt ifrån alla gör det, och då menar jag inte bara ortodoxt religiösa medborgare, utan varelser över huvud taget.
Det är till och med så att många inte hälsar alls.

Man möter nån på promenaden, faktiskt också enstaka hundägare, som just när man ska lyfta artigt på hatten, snabbt vänder bort blicken för att undvika minsta lilla form av ögonkontakt och envetet stirrar på nåt obestämt i fjärran.
På Cheopspyramiden kanske? Kinesiska muren? Lutande tornet i Pisa? Ishotellet i Jukkasjärvi ligger kanske närmare till hands.
Alternativt kamouflerar de sig från omgivningen genom att skygglappslikt stirra ned i mobilens underbara värld.
Budskapet är dock entydigt. Jag vill absolut inte hälsa på dig!

Och det får man ju acceptera. Men man känner sig lite fånig, och hatten som nyss var på väg att lyfta till högre höjder sjunker besviket djupare ner mot öronen.

Men långt mer konstigt än så är det i djurens underbara värld. Där kan man verkligen tala om kulturkrockar.

Olika sätt att hälsa

Det lilla viskande samtal jag hade med Frassekatten om Frippe härom dagen, när jag och Frasse vilade middag tillsammans, blev som ren terapi för honom.
För igår, när jag hade varit ute och rastat Frippe, och vi hade kommit innanför dörren, möttes vi av Frasse som kom fram och strök sig mot Frippes bakben, som för att visa att så här gör man, Frippe! Så här hälsar man på en katt. Okej!
Kanske var det också en blinkning till mig. Kom inte och säg, att jag inte anstränger mig!

Sen gjorde han om hälsningsproceduren, nästan övertydligt för att understryka budskapet. Frasse har väl hört oss säga att hundar är väldigt kloka, och nu tyckte han att det var dags att lära sin hund ett och annat.
Frippe fattade förstås nada och besvarade hälsningen som han brukar genom att nosa sin kattkompis i rumpan.
Katter är mycket klokare, tänkte Frasse lite uppgivet, men han sa det inte högt.

Frasse tycker att Frippe är en mycket  konstig katt, och Frippe tycker att Frasse är en mycket konstig hund, och båda har lika rätt.

Frasse och Frippe är på sätt och vis ett pyttelitet mångkulturellt samhälle i samhället. Även om de bokstavligt kulturkrockar ibland.

Forts följer ...

Huvudnot
Om nån undrar så nej, jag har ingen hatt, jag har aldrig haft nån, och jag kan därför inte heller lyfta på nån. Det var bildlikt tänkt i huvet på en gammal gubbe.

© Gunnar Hägg

Det känns som att jag en längre tid har försummat Frassekatten. Det kan bli så när det kommer en ny medlem till flocken. Kanske är det därför som Frasse inte har gillat eller delat nåt av mina blogginlägg. Hög tid för lite gottgörelse. Han var ju faktiskt först på plan.

"Han kan väl få sova färdigt", sa kära hustrun. "Han går säkert hem sen".

Det var bara det att han inte alls gick hem, och efter några dagar började vi undra om vi inte borde kontakta Frasses ägare.

Jag gick dit och knackade på dörren både två och tre gånger, och sen skrev vi ett brev i brunt kuvert som vi lade i brevlådan hos ägaren, men ingen hörde av sig.

Några dagar blev en vecka, de blev två veckor, och jag skrev ett nytt brev, denna gång i vitt kuvert, och sen ringde Frasses ägare på dörren.

Efter att ha pratat en stund kom vi överens om att Frasse också juridiskt skulle få flytta hem till oss. Och efter att ha hämtat kattlåda, en påse kattsand, lite kattmat och lite till var vi åter med katt. Det kändes bra på nåt sätt. Vi hoppades nu bara att Frasse inte skulle ångra sig och i stället flytta vidare till nån annan granne.

Känslominnet ville ha mer.

Men han flyttade inte vidare utan blev kvar hos oss, och nu har det gått mer än åtta år sen dess. Nu är han drygt 10 år gammal.

Kära namnbyten

Frasse förresten. Innan han kom till oss hette han Felix.

Men det kan han ju inte heta, sa vi som har ett barnbarn som heter Felix. Det kändes inte helt rätt.

Eftersom jag tidigare benämnt honom som en tokfrans som flyttar in till folk han inte känner, så blev han omdöpt till Frasse.

Ja tänk. Hade dottersonen inte hetat Felix, så hade kanske Frasse inte fått byta namn till Frasse, och Frippe hade då kanske  fått ett annat namn den där dagen för ett drygt halvår sen, då vi hämtade hem pudeln som inte är en pudel.

Frippe har Frasse en del att tacka för. Sitt namn till exempel.

Frasse har också en hel del att tacka Frippe för.

Jag skrev tidigare, i avsnitt 16, att Frasse då och då skadat sig, ibland rejält, i kattslagsmål. Han är rätt liten för att vara hankatt, men konceptet bättre fly än illa fäkta ligger inte för honom.

Frasse livsfilosofi påminner mer om soldaten Sven Dufvas i Fänrik Ståls sägner. Sven Dufva, till vilken General Sandels i stridens hetta ropar:

   

"Bra, bra, håll ut, min käcka gosse du!

Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!

Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.

Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Ja, det är därifrån uttrycket "släpp ingen djävel över bron" kommer.

Liksom generalens ord om Sven Dufva i diktens sista rad, "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Undrar förresten om detta diktepos finns kvar i den svenska skolans läroplan, eller har Skolverket redan för länge sen gjort rent hus med rimmad 1800-talslyrik?

Nå. Vi läste i alla fall Fänrik Ståls sägner, av den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, i skolan, och jag hade stort nöje av dem.

Slaget vid Jutas

Det kunde ha varit värre för Frasse, om inte Frippe gripit in som en annan von Döbeln i slaget vid Jutas den 13 september 1809.

Ett par riktigt stora och aggressiva katter stryker då och då förbi huset där vi bor, och de gånger Frasse har stått på pass, har han fått ta emot en del och kommit hem med revor och hugg.

Men ett par gånger har Frippe, då han och jag varit på promenad strax intill, rusat rakt in i bataljerna, visat blanka vapen och fått fienden att retirera från Frasses territorium.

Och gett sin kattkompis en möjlighet att smita hem oskadd, med högburet huvud och utan att ha svansen mellan benen.

Lika bra gick det inte för Sverige i det krig mot Ryssland som Fänrik Ståls sägner besjunger.

I freden förlorades hela den östra delen av det svenska riket, dvs Finland och Åland till den ryske tsaren och Sveriges fornstora dar var definitivt över.

Men Fänrik Ståls sägner lever kvar i Finlands nationalsång, som består av den första och sista versen av den inledande dikten, Vårt land.

Och i Sverige har bland annat Lottakåren hämtat sitt namn från Fänrik Ståls sägner. Marketenterskan Lotta Svärd är en av bokens centralgestalter.

Men om detta har förstås varken Frasse eller Frippe den blekaste aning. Så har de heller inte gått i den gamla skolan.

Och även om de har en del att tacka varandra för, så anförtrodde sig Frasse viskande till mig, när vi igår vilade middag tillsammans bakom stängd dörr:

- Alltså, sammantaget betraktat, debet och kredit och balansräkning och allt sånt. Om jag måste säga det, och det känns väl som att jag måste, så var det lite bättre förr, innan Frippe gjorde entré.

- Det förstår jag. Men nu är det som det är, och jag tycker att du har hanterat det hyfsat bra.

- En får gilla läget, sa Frasse. Fast säg inget till Frippe om det här, det är onödigt!

- Jag lovar. Det är emellan oss.

Forts följer ...

Gubbe och Hund

Det har varit en jobbig period i vårt liv. Skördesäsongen med äpplen, bär och svamp har tagit hårt på Frippes matsmältning. Tvåan har inte varit den roligaste siffran att räkna med.

Vi bor i ett område som är fullt med planterade träd och buskar. Häckar kantar gångvägar och gräsplättar. Här finns vildhasselsnår och mäktiga ekar. Det är grönt och skönt och livgivande för humöret. Saven stiger i kroppen, och allra vackrast är det förstås på våren, när knoppar brustit och hela naturen står i blom.
Men så var det detta med den del av året som brukar kallas skördetid.

När Frippe kom till jorden, eller rättare till oss, då var maj när göken gol redan med råge över och så var vårblomningen. Det var i veckan före midsommar och naturen var grön ut till fingerspetsarna och sju blommor att lägga under kudden på midsommarnatten var ingen större utmaning att få ihop.

Ett sista farväl

När vi hämtade Frippe, just innan vi skulle lämna säljarens bostad, gjorde han en sista bajshög på deras marmorgolv, som ett sista farväl till de två kompisar som han nu aldrig mer skulle få busa och sova hög med, och som ett avskedsord till dem som hämtat honom från hans mor och syskon i Ungern till ett liv nånstans i det kalla, avlånga Sverige.
Detta lilla avskedsord gav oss en hint om hur ett liv, i alla fall en icke oväsentlig del av det, med en ung hund kan vara.
Men det var inga hårda ord. Tvärtom.

Den första tiden med Frippe innehöll lösandet av en hel del problem. Några av dem har jag avhandlat tidigare i bloggen, bland annat i avsnitt 4. Hos Veterinären.

Men vid sidan av dessa fanns också ett, ja hur ska jag säga ... vardagsproblem.
Frippe hade en orolig mage. Han hade svårt att smälta maten på rätt sätt, och det som kom ut i slutändan var, ja ni vet.
Ettan fungerade perfekt, tvåan inte alls.
Ni har säkert också varit med om det. 

Vi åkallade makter och väsen som vi inte tror på.

En av våra första bilder på Frippevalpen. Det var inte lika rofyllt i andra änden.

Vilken av dessa kurer som till slut fick honom att göra tvåan som hundar ska göra den, vet jag inte. Kanske var det en mixtur av alla, men lyckan blev som fullständig, när det väl hände nån gång i slutet av juli. Vår strävan gav resultat.

Att plocka upp efter honom blev ett sant nöje, och vi rapporterade glatt till varandra, när vi kom hem igen, hur väl promenaden fungerat på den fronten.

Så gick några veckor av lugn och ro, innan himlen ramlade ner i huvudet på oss.
Det kändes i alla fall så, men det var de första paradisäpplena som ramlade från sina grenar, äppelkart som inte hann bli vuxna.
Små prydnadsäpplen föll för vinden och blev ett lockande fält av sursöta godisar för en godissugen valp. Och som gjorde att den kamp vi fört för att få ordning på hans mage började vändas i ett svidande nederlag.

Sen påbörjade rönnbären samma resa som paradisäpplena.
Sen oxelbären och sen alla bär från häckar och buskar och sen ekollon, och sen hasselnötter, och så här höll det på.
Sisten ut av alla kom även päronen på att det var dags att släppa taget om moderträdet för att ge sig ut i världen och pröva lyckan på egen hand, det vill säga plask ned i asfalten.
För oss blev det åter att undvika vissa stigar och vägar, eller göra kringgående manövrer där vi visste att ansamlingen av lösningsmedel var större än normalt.
Vi navigerade med karta och kompass för att inte gå på grund och därmed läck. Och vi blandade åter vår kurmixtur.

Ser ljuset i denna mörka tid

Nu är det andra veckan i november, och Frippes mage har börjat stabilisera sig igen. Det är åter ett nöje att plocka upp efter honom. Vi får nästan inte nog av det, och vi berömmer och smickrar honom, när han med bravur gör det han ska. 
"Bra Frippe!"
"Så ska en slipsten dras."
"Du är killen, Frippe. High five!"

Allt är frid och fröjd igen. Men för hur länge? Ja, det vet nog bara de gudar som vi inte tror på. Förhoppningsvis till i alla fall nästa skördetid. Livet ut är väl för mycket att hoppas på.

Gubbe och Hund

Vi blir nog aldrig hedersmedlemmar i Miljöpartiet. Därtill kör vi fossildriven bil lite för mycket mer än nödvändigt. Knappast Frippe heller som inte har nån som helst bilskam i kroppen. Tur att det inte är han som kör, för han somnar nästan direkt han kommit in i bilen.

Torsdagen den 31 oktober och Halloween står för dörren. När Frippe och jag gick eftermiddagspromenaden, kom vi förbi ett hus där väggen pryddes av ett stort svart tygspöke.
Jisses vad Frippe gick igång på väggspöket. Han skällde som en furie och drog i kopplet, och jag hade inget val annat än att hålla emot. Annars hade han rivit huset, kändes det som.
 
Och jag som kvällen innan hade lyssnat på Madde Daleo som hos Järfälla Brukshundklubb föreläste om God Relation.
Enligt Madde ska man alltid ha löst koppel, när man är ute och går tillsammans, och det hade vi haft tills vi kom fram till spökhuset. Och efter också, men just då gick inte allt enligt plan, om man säger så. 
Jag har då och då fått höra att en hund som är cirka nio månader gammal befinner sig i "spökåldern”. Den här gången befann Frippe sig där i dubbel bemärkelse.

Det verkar som om Frippe gillar skarpt att åka bil. För när vi går mot garaget, ökar han på stegen, hoppar villigt upp i bilen och lägger sig i baksätet. Han låter sig villigt krokas fast i säkerhetsbältet och ger inte ifrån sig ett endaste pip under bilfärden.
Han somnar oftast direkt, när vi åker iväg.
Inte heller hörs nåt, om vi  nån gång låter honom sitta kvar i bilen kort stund, medan vi uträttar nåt snabbt ärende. 
Ja, det är klart, om det inte börjar skällas i nån bil i närheten förstås. Då stämmer han villigt in, för han gillar att skälla i kör.

Så tyst är han för det mesta i bilen, att jag häromdagen glömde honom efter att ha parkerat den i garaget.
När jag kom hem. frågade förstås kära hustrun, som nästan alltid har bättre koll än jag på viktiga saker och ting: ”Jaha, och var är Frippe?”