Gubbe och Hund

Vi blir nog aldrig hedersmedlemmar i Miljöpartiet. Därtill kör vi fossildriven bil lite för mycket mer än nödvändigt. Knappast Frippe heller som inte har nån som helst bilskam i kroppen. Tur att det inte är han som kör, för han somnar nästan direkt han kommit in i bilen.
Torsdagen den 31 oktober och Halloween står för dörren. När Frippe och jag gick eftermiddagspromenaden, kom vi förbi ett hus där väggen pryddes av ett stort svart tygspöke.
Jisses vad Frippe gick igång på väggspöket. Han skällde som en furie och drog i kopplet, och jag hade inget val annat än att hålla emot. Annars hade han rivit huset, kändes det som.
Och jag som kvällen innan hade lyssnat på Madde Daleo som hos Järfälla Brukshundklubb föreläste om God Relation.
Enligt Madde ska man alltid ha löst koppel, när man är ute och går tillsammans, och det hade vi haft tills vi kom fram till spökhuset. Och efter också, men just då gick inte allt enligt plan, om man säger så.
Jag har då och då fått höra att en hund som är cirka nio månader gammal befinner sig i "spökåldern”. Den här gången befann Frippe sig där i dubbel bemärkelse.
Frippe åker till landet
På eftermiddagen hämtades Frippe av Valter, vår dotter och svärsonen för att följa med dem till deras landställe för ett par nätter.
För första gången, efter att Frippe för drygt fyra månader sen kom in i vårt liv, skulle vi få en riktig sovmorgon, ja två till och med.
Frippe och Valter känner varandra väl, så det blev inget större spökskäll där. Efter ett par glada hälsningsskall hoppade Frippe in i baksätet på deras bil, fick sin packning lastad, och så for de iväg.
No problems. Men så har ju Frippe åkte bil förut. Till samma landställe till och med. Fast då med oss.
Tyst som ett knyst
Det verkar som om Frippe gillar skarpt att åka bil. För när vi går mot garaget, ökar han på stegen, hoppar villigt upp i bilen och lägger sig i baksätet. Han låter sig villigt krokas fast i säkerhetsbältet och ger inte ifrån sig ett endaste pip under bilfärden.
Han somnar oftast direkt, när vi åker iväg.
Inte heller hörs nåt, om vi nån gång låter honom sitta kvar i bilen kort stund, medan vi uträttar nåt snabbt ärende.
Ja, det är klart, om det inte börjar skällas i nån bil i närheten förstås. Då stämmer han villigt in, för han gillar att skälla i kör.
Så tyst är han för det mesta i bilen, att jag häromdagen glömde honom efter att ha parkerat den i garaget.
När jag kom hem. frågade förstås kära hustrun, som nästan alltid har bättre koll än jag på viktiga saker och ting: ”Jaha, och var är Frippe?”
Det var inte mitt livs stoltaste ögonblick.
Bara att skamsen gå ner i garaget igen, och där låg han tyst som ett knyst i baksätet. Och han viftade lika ivrigt som vanligt på den krumma svansen, när jag släppte ut honom.
Skämskudde
Det är givetvis ingen ursäkt, men jag hade varit lite stressad av att ha skyndat till apoteket efter mediciner till stackars Frassekatten som hade blivit illa sargad av nån (förmodligen) annan katt och haltade svårt. Plus diverse andra riv- och bettskador.
Sånt är dess värre livet för en liten kissemisse. Kissemissar har sin egen hederskultur, och den kulturen förbjuder kissemissar att backa ur en tvist om reviret.
Så många gånger som vi har önskat att Frasse, som är rätt liten för att vara hankatt, hade backat i stället för att sargas.
Veterinärbesök, en dyr historia
Innan jag åkte till apoteket för Frasses skull och med Frippe i baksätet, hade jag varit med Frasse hos veterinären för att se över hans skador.
Undersökning av först djurskötare och sen veterinär, lugnande spruta samt röntgen för att se om hugget i hans armbåge skadat leden gick på drygt 5000 kr.
Bara den lilla struten som ska hindra Frasse från att slicka sina sår kostade 80 kr. Och då är det ändå ingen plastskatt på strutar.
Det är f-n inte billigt att ha husdjur.
Man får vara glad att försäkringsbolaget tog en del av kostnaden.
En annan dyr, om än inte lika dyr, kostnad gäller säkerhetssele för Frippe i bilen. 600 spänn.
Nej, det är f-n inte billigt att ha husdjur.
Frassekatten tycker däremot inte alls om att åka bil. Han gnäller oupphörligt i sin bur. Men det kunde vara värre.
En tidigare liten kissemiss i vårt liv, Sigrid, kaskadspydde om vi var tvungna att forsla henne nånstans i vår dåvarande bil, en rödlila VW-bubbla.
Om det var åkandet i sig, eller färgen på bilen som orsakade illamåendet blev aldrig klarlagt.
Vi kunde ju inte låta lacka om bubblan ännu en gång bara för att se om det hjälpte. Nånstans måste man dra gränsen.
Det kändes genast tomt efter Frippe. Också Frasse tyckte det var konstigt. Gick omkring och nosade efter sin lite busiga kompis. Men han kompenserades genom att för första gången på fyra månader få sin matskål på golvet.
Vi får försöka överleva de närmste två dagarna utan vår senaste flockmedlem.
Sova oss igenom dem för att utvilade ta emot Frippe, när han kommer tillbaka, och återuppta vår Goda Relation.
För säkerhets skull
För att det inte ska uppstå nåt missförstånd.
Vi lämnar givetvis aldrig Frippe ensam i bilen varma sommardagar.
I skrivande stund är detta dock inget större problem. Snart är det snöstorm, halka och drivis som gäller. Vinterdäcken är redan på.
Och första omgången lutfisk ligger redan i kylskåpet och väntar. Innan helgen ska den vara slukad, med de tillbehör som traditionen kräver.
Forts följer ...
© Gunnar Hägg
0 kommentarer | Skriv en kommentar