Dagsnoteringar

Gubbe och Hund

Det har varit en lång dag och halva flocken pustar ut tillsammans. Nästan så att jag och kära hustrun får tårar i ögonen.

Gubbe och Hund

Att komma åt Frippes tänder med tandborsten är inte det lättaste. Det blir nån gadd då och då, men det där med att villigt öppna munnen av tandhygieniska skäl är inte riktigt hans bästa gren. Samtidigt spelar min hjärna mig ett spratt när jag skådar in i hans mun.

Att få hunden att helt själv sköta sin munhygien, skulle förstås vara drömmen. Och den drömmen kan man tjäna mycket pengar på. Därför finns ett stort antal varianter av tuggpinnar som ska få hunden att gnaga bort plack med.

Ett av de största märkena är Pedigree som givetvis hänvisar till forskare i sin marknadsföring.
"Det är vetenskapligt bevisat att Pedigree Dentastix kan reducera uppkomsten av plack och tandsten med upp till 80% vid daglig användning."
80 % är ju rätt mycket, det mesta faktiskt. Så man tycker att det vore bra om här hade angetts vilka vetenskapliga studier somsyftas på, men där sviker Pedigree oss. 

Påståendet kan ändå möjligen ha ett visst fog för sig Många anser ju att torrfoder också har en renande effekt på tänderna, i alla fall för hundar som tuggar maten omsorgsfullt, och inte som vår Frippe sväljer den så fort det bara går. 

Även så kallade tuggpinnar, alltså rullar av torkade ko- eller hjorthudar, med eller utan lite tunnskivad skinka kring sig, anses ha en rensande effekt.
Problemet med dessa pinnar, som i vissa fall snarare ser som stockar, är att de ju tyvärr har en äckligt nedgrisande effekt på såväl möbler och mattor som på hundpälsen. Ett gris som inte är helt lätt att få bort.

Ett alternativ till ko- eller hjorthudar är tuggben av hårdgummi (med köttsmak). Jag köpte en sån på prov, men efter en kvart hade Frippe tuggat sönder ena änden. Så snabbt bort bort med den. Man vill ju inte att ens jycke ska svälja små bitar av gummi. Med eller utan köttsmak.

Oilpulling 

Så finns förstås, som i all vård för människor som för djur, de alternativa metoderna.
En sån trend som kokar just nu är oilpulling.
Det handlar om att gnida in garnityret med kokosolja och låta det sitta ett tag.

Gubbe och Hund

Hur viktigt är det att veta sitt ursprung, eller sin hunds? Och hur viktigt är det ställa andra till svars för sina gärningar? Två frågor som har skavt, sen vi förstått att Frippe inte är det han utmålades att vara när vi köpte honom. Dags för  beslut.
Och hur skaver det i en valp att förlora sin första flock?

Alla har läst  eller sett på teve om adopterade som försöker utforska sitt ursprung. Inte sällan finns tråkiga, ja hemska historier till varför barnen bortadopterats. Eller rent av stulits.
Det finns också många fall, där de som sökt sitt ursprung lyckats och har funnit vad de sökt efter, sitt biologiska ursprung, sin historia. Var de kommer ifrån.
Och man berörs av berättelserna. Vårt ursprung verkar vara viktigt för oss.

Våra hundar

Undrar också vår fyrbenta vänner över, och saknar de sitt ursprung? Hur är det för en valp, eller en kattunge, att lämna sin mamma och sina syskon för att bo på ett helt nytt ställe?
Att de inte är helt oberörda, det vet vi. Det är därför som vi gärna vill att de får med sig en filt, eller annat, med doft från det gamla hemmet, så att det ska bli lättare att växa in i den nya familjen, eller flocken.

Frippe chillar med sin flock, kära hustrun, Frasse och jag själv bakom kameran.

Men. Frippe har sitt ursprung i Ungern, ett av de länder som är svårt att få ett bra resultat ifrån. De flesta av dessa länder ligger i det gamla östblocket, Ryssland, Ukraina osv.

Forts följer ...

Alla bloggens texter finns samlade på en Facebooksidan Doggenbloggen.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Vad gör man när hunden plötsligt får knäck i lurarna, och inte längre fixar det som han klarade galant helt nyligen. När han bara stirrar fånigt vid Sitt! eller Ligg! Eller när han vägrar att göra ens de enklaste cirkuskonster.

Det har hunnit bli mitten av oktober, och om en vecka blir Frippe nio månader gammal. Han var nästan exakt fem månader, när han kom hem till oss och de fyra som förflutit har försvunnit som i ett nafs.
Väldigt mycket har hänt, som vi inte hade en aning om då, i veckan före midsommar. Och ja, vi börjar bli lite trötta, rent fysiskt. Det tar på krafterna att aldrig få sova en hel natt och vakna av sig själv.

Frasse inte så oskyldig som han vill se ut

Just detta, När  Han Vill, har varit ett bekymmer några dagar.
I går kväll var det sjätte och sista gången för den unghundkurs som vi och Frippe har deltagit i.
Examen, om man säger så, med examensprov och allt.
Vi hade ju fått som läxa inför sista kurskvällen att lära våra hundar ett trick av något slag, och jag och kära hustrun hade bestämt oss för att lära Frippe att på kommando hoppa igenom en rockring.

Det tog inte så värst länge, innan han hoppade igenom ringen efter det godis, eller den leksak som vi kastat igenom och snart flera gånger i rad innan belöningen utdelades.
Men det gick åt en hel del belöningsgodis på den resan.
Så kommando och kommando ...

Tisdagen före sista kurskvällen visade han sina konster för ett par vänner till oss. Klockrent, fyra gånger i följd genom ringen före belöning, och vi kände att det här kommer att bli lätt som en plätt.

Mer platt plätt än lätt

Men så ska man inte känna och framför allt aldrig säga. Vi har gjort den tavlan förr, alltså ropat lite för mycket Hej, innan vi har kommit över bäcken.
För några dagar senare, när det var bara tre dagar kvar till det stora framträdande som vi övat inför, var det inte lika lätt som en plätt längre.

Det var som om han plötsligt hade fått en hel billast knäck i lurarna.
Det blev mer som, men snälla, KOM AN DÅ! än att hoppa på kommando.
Vi fick i stort sett börja om från början.

Måndag förmiddag, bara åtta timmar till examenskvällen, började Frippe hoppa igen, men lite tveksamt, inte som han gjorde en vecka tidigare.

Nåja, det är inte hela världen, rent förnuftsmässigt. Det är ju bara en ploj.
Så resonerar man med sig själv och vill gärna låta lite vuxen, 77 bast som man är.
Men innerst inne vill man förstås att Frippe ska briljera. Att han ska bli den där jycken som alla talar om.
"Titta, där går den där Frippe som är en sån fena på att hoppa igenom ringar." Typ.

Det var alltså lite nervöst. Men går det, så går det, och visst gick det. Med viss marginal dessutom.
Frippe kom in, visade inga nerver alls och uppträdde som om han gick på rutin, trots att det var galapremiär.
Och vi kunde andas ut. Vilken pärs.

Ja, och efter lite genomgång av vad som hänt de senaste sju veckorna var unghundkursen slut. Den blev nästan vad vi hade hoppats på, fast mycket bättre!

Ett stort tack till de hundnördiga (deras egna ord) kursledarna, Agneta och Elisabeth!
Ni äger.

Forts följer ...

Gubbe och Hund

Vinter på G och något mindre lustfyllt att gå ut med hunden. Och tänk om hunden som gemensamt projekt inte längre är så gemensamt. Det handlar om när det börjar ta emot.

Dagarna blir allt kortare och på i alla fall de tidiga promenaderna börjar det bita lite i kinderna. Nu är det är friskt, som min salig mor brukade säga, medan hon  fortfarande var frisk.
Ja så friskt är det nu, att det är hatt och mössa på som gäller.
Man skulle nästan hellre stanna inne i den goa värmen än att gå ut och rasta bästa vännen.
Det tar emot lite.
Men man går ut ändå, för det är nåt som man ska och vill göra, och framför allt nåt som Frippe vill och behöver göra.

Och årstiden till trots viftar Frippe lika ivrigt på svansen som i somras, när han ser oss ta på skor och jacka, och han noterar nogsamt, om vi stoppar ned godispåse och kastboll i fickorna. Det kan ju vara bra att veta vad den kommande promenaden kommer att ha för inslag på programmet.

Ett inslag på programmet från i somras  har dock försvunnit, nämligen att sitta tillsammans på en bänk vid strandpromenaden och titta på solnedgången.
Det går inte längre, när denna krockar med middagsbestyren. Och snart med trekaffebestyren.
Som sagt, det börjar ta emot lite, men man går ut i regn och rusk och om snöstormar så viner. För det kräver relationen till bästa vännen.

När det biter i kärlekens kinder

Frågan är vad relationen mellan två människor kräver. När övergår en förälskelse till att bli trofast kärlek, och vad innebär det för hunden, när glöden falnat och den trofasta kärleken svalnat och i stället kväver?
När minst en av parterna bara vill bort.

Jag kan inte släppa det här med Blocket och hundar till salu.
Av de som är till salu på Blocket, finns rätt många som av ett eller annat skäl behöver ett nytt hem. Omplaceras.

Där finns många av raser som är förbjudna i t ex Danmark, s k kamphundar som inte alltid är så lätta att hantera, de flesta av dem av rasen Amstaff, men där finns också små älsklingar som behöver ett nytt hem på grund av "ändrade familjeförhållanden".

Gubbe och Hund

Enligt vetenskapen är själva livet meningen med livet. Fortplantningen. Att medverka till att den djurart man tillhör inte dör ut. Det är därför inte konstigt att kirurgiska ingrepp som kastrering väcker känslor och diskussion. 

Att ingripa i och kirugiskt påverka annan varelses sexliv är en fråga som väcker känslor. Inte minst när det gäller människans bästa vän.
Det märks när frågan kommer upp i olika sammanhang, bland annat när jag vid ett samtal på unghundkursen sa att vår hund var kastrerad.
Atmosfären i rummet blev genast något lite tätare.

Eller har jag läst i en diskussionsgrupp på nätet. "Jag lät kastrera min hund, och därefter har pälsen tappat sin glans!"

Alla kommentarer i bästa välmening förstås, och vem vill inte att ens jycke ska han glansig päls.

Det finns absolut ingen anledning för mig att ta illa upp, och det gör jag inte.

Men jag undrar varför frågan om kastrering är så känslig.

Rasrenhet ett fundament i hundvärlden

Nästan varje gång vi är ute och går och möter en främmande person, så kommer frågan, "vilken fin hund, Vad är det för sort?"

Mitt svar, "ja, det undrar jag med", möts för det mesta av en frågande min. För vilken ras ens hund tillhör, eller vilken blandning, är det givet att man har koll på.

Utan det fundamentet skulle vi inte ha någon Svenska Kennelklubben, inga hundutställningar med dithörande rosetter och inga jättehöga priser för ätteläggar till föräldrar med dubbelchampionat i bagaget. Ja, kanske inte ens några  kennlar.

I alla fall inga rashundklubbar. Den saken är säker.

Kastrering (eller sterilisering för tikar) som förhindrar rasens fortlevnad är ett hot mot allt detta.

Ändå är ju alla hundraser blandraser på ett eller annat sätt, avlade och korsade för att få fram vissa egenskaper som storlek, utseende, jakt- eller vallningsinstinkt och -förmåga, för att avvika från den ursprungliga rasen, eller raserna.

Den rena urhunden finns inte längre, om den nånsin har funnits.

Bästa vännen

Till detta kommer att vi gärna förmänskligar våra älsklingar.

Handen på hjärtat. Den matte som aldrig har sagt, "kom till mamma!" till sin hund räcker upp en hand!

Okej. Rätt många händer, men långt ifrån alla. Och det är inte så underligt. Den som är människans bästa vän, kan lätt bli  n ä s t a n  en människa.

"Få frågor inom hundvärlden väcker så mycket känslor som frågan om kastrering av hunden eller inte. Varför är det så känsligt? Mycket beror på att vi förmänskligar hunden och inte vill vara elaka och beröva dem ett sexliv", Glanna.se.

Att frågan delar hundvärlden är inte så konstigt. Det finns få andra områden i samhället, där ras och ursprung spelar så stor roll, utan att det brunmålas och kastas hårda ord.

Delvis kan det också bero på att kastrering och sterilisering av annat än medicinska skäl är en rätt ny företeelse i Sverige.

"Nästan alla hundar i USA har varit med om det, det är förbjudet i Norge och har varit förbjudet i Sverige fram till 1989".

Från en avhandling av Linn Teimert vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Kastrering - hur påverkas hundens beteende.

Det har också länge varit mycket vanligt i t ex Storbritannien.

Lugn och ro

Vi kände ingen entusiasm för att att i cirka 13 år bli tvungna att gå i cirklar för att undvika möten med andra hanhundar, eller tikar som löper, eller ha en Frippe som juckar mot gäster som kommer hem på middag eller en kopp kaffe.

Så vi dök ned i litteraturen igen, och på nätet, konsulterade en veterinär och fann, att om man inte tänker ha sin hund till avel eller ställa ut (och vi saknar ju som sagt stamtavla) så är det bättre att man kastrerar sin hund.

Så skriver t ex Sophie Collins i Hundägarens handbok (något av ett standardverk) att "kastrering och sterilisering är ingrepp som är omgärdade av historier och myter som inte alla är sanna".

Hon skriver också att "det allmänna rådet brukar vara att man, om man inte ska avla på sin hund, bör kastrera den vid tidig ålder".

Veterinärer som instämmer i detta brukar ange sex månader som lämplig ålder.

Att kastrera eller sterilisera sin hund gör dessutom att de förmodligen får ett längre liv med mindre risk att få t ex vissa former av cancer.

Och man behöver alltså inte, som man tidigare trott, vänta tills hunden ifråga har parat sig minst en gång.

Den missuppfattningen gällde tidigare även katter, men där har i stort sett alla sen länge ändrat sig.

Epilog

 

Jag är förstås själv inte helt fri från att överföra känslor, farhågor och förhoppningar på våra djur, Frasse och Frippe, även om jag försöker låta bli. 

För det är ju t ex jag och kära hustrun som vill att han ska hoppa igenom en ring eller på utegymmet. Frippe skulle själv aldrig komma på tanken att göra nåt sånt.

Och kanske är det därför som jag skrivler dessa rader. För att  få lite bättre samvete för att vi har låtit snöpa honom, som man sa förr i tiden.

Gubbe och Hund

Videon med Frippe på utegymmet i Kallhäll har hittills visats på Facebookgruppen "Hund i Järfälla" , min FB-sida och YouTube.
Det blev drygt 600 visningar och 39 reaktioner, de flesta åt glad gubbe-hållet. Men också en röd arg sådan, dock utan kommentar, så jag vet inte varför.
Jag borde förstås ha lagt ut den som blogginlägg först, men bättre sent än aldrig.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Meningen med livet är livet självt, sägs det, att se till att den art man tillhör inte dör ut. Men meningen med livet kan också vara att gå ut med sin hund  i skogen och spåra.

I lördags, den 28/9 och med höstdagjämningen redan en vecka bakom oss, var det näst sista omgången av unghundkursen, en fem timmar lång uppföljning av det nosework vi provat på tidigare. Denna gång skulle vi spåra i skogen på olika sätt.

Först gick vi var och en, på var sitt håll en bit in i skogen och placerade föremål som våra respektive hundare kände igen utmed det spår som uppstod av att, som kursledaren Agneta Noren uttryckte det, "det ramlar massor med grejer från oss när vi går".
En stund senare, när "grejerna" lagt sig i spåret, fick hundarna leta sig fram till de utplacerade föremålen.

Några av kursdeltagarna i skogen med Agneta Noren i spetsen.

Sen blev det några andra övningar, och bland annat fick våra hundar leta efter sina respektive hussar eller mattor skogen. Jisses vilken glädje när de fann oss under en gran eller bakom nåt annat. Hundarna blev också glada.

En riktigt kul grej var att se hur snabbt och utan åthävor hundarna bildade en flock som var tysta och lugna tillsammans men som skällde gemensamt mot på skogsstigen förbipasserade hundekipage. Och som tystnade när de förbipasserande hundarna försvunnit ur syn.

Det stora hundtricket

Nästa gång blir det examensprov och vi ska visa de trick vi har lärt våra skyddslingar. Det ska bli spännande att se vad de andra har satsat på.
Vi försöker ju få Frippe att på kommando hoppa igenom en ring. Det börjar arta sig. Men vi är inte riktigt där ännu.

A propå det har jag lånat boken nedan på bibblan i Jakobsberg. Riktigt kul med tips på olika trick man kan göra med sin hund. Bra illustrerat med gör-så-här-beskrivningar.

Finns också att köpa på nätet om man så vill.

Forts följer ...

Nästa inlägg på DoggenBloggen kommer också att handla om Meningen med livet, fast mer om det biologiskt fundamentala. Om rasrenhet och kastrering. Obs känsligt!

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva

© Gunnar Hägg