Senaste inlägg

Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

15. Flox News

Gubbe och Hund

Det har varit en lång dag och halva flocken pustar ut tillsammans. Nästan så att jag och kära hustrun får tårar i ögonen.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

14. Vita tänder

Gubbe och Hund



Att komma åt Frippes tänder med tandborsten är inte det lättaste. Det blir nån gadd då och då, men det där med att villigt öppna munnen av tandhygieniska skäl är inte riktigt hans bästa gren. Samtidigt spelar min hjärna mig ett spratt när jag skådar in i hans mun.

Ni har kanske läst den, romanen Vita tänder av den engelska författaren Zadie Smith. Och om inte, så gör det. En riktigt bra bok som publicerades för nästan 20 år sen.
En var nästan gubbe redan då. Jisses, vad åren går.

Titeln på boken har av nån anledning satt sig i huvudet mer än själva storyn, och varje jag gång jag ser ett riktigt vitt bett, må så vara Donald Trumps eller Chers, två gamlingar som bägge har rejält uppdaterade garnityr, så är det namnet Zadie Smith som kommer för mig.
Vissa intryck har den egenskapen att de triggar fram minnen, tankar eller bilder på nåt helt annat som ofta  inget alls har med saken att göra.
Hjärnan är en konstig manick.


Samma sak händer när jag tittar på Frassekattens eller Frippedoggens tänder. Gnistrande vita, (**Zadie Smith**), och man vill ju gärna att de ska så förbli, och inte missfärgas med stigande ålder.

Nu dricker varken Frasse eller Frippe te och kaffe, så den förändringen kan man ju räkna bort. Men om man ska följa alla (förmodligen) goda råd, så ska man borsta deras tänder med jämna mellanrum, helst varje dag.
På just den punkten ska man alltså avvika från principen att ge sina pälsklingar ett liv så nära deras naturliga som möjligt. 
Annars väntar plack och tandtroll och tandlossning och fan och hans mormor runt hörnet.

En högst ovetenskaplig undersökning

Hur gör andra hundägare? Jag kastade ut frågan på Facebookgruppen Hund i Järfälla.
"Det skulle vara kul att veta hur många som borstar sin hunds tänder! Och hur ofta? Vi har rejäla problem med att få Frippe att delta i borstandet."





Rätt snabbt kom flera svar, så det är tydligt att frågan engagerar.
Här är några av dem:
"Varje kväll"
"Är lyckligt lottad med en hund som sällan får någon plack eller tandsten, men hon tuggar en del ben och annat så det håller det i schack."
"Borstar min hunds tänder varje kväll i samband med att jag borstar mina egna!"
"Icke en enda gång."
"Vår kille är 11 år och vi har aldrig borstat hans tänder, har en skrapa som jag tagit lite tandsten med ca 2ggr/år."
"Borstar ett par gånger i veckan vilket är rena kriget."
"Vi borstar varje kväll det är inga problem vovven öppnar munnen när han ser en tandborste."
"Var annan vecka i samband med kloklippning och övrig SPA-behandling."

Och här en rekommendation till oss som har svårt att få våra jyckar att medverka vid tandrengöringen.
"Bara att träna på. Ofta och korta stunder. Godis, godis."

Bara att träna på alltså. Men vad jag förstår, finns det ett litet problem i slutet av kommentaren.
Vad gäller i alla fall människor ska man ju absolut inte stoppa nåt i munnen efter tandborstningen. Det borde väl gälla också hundar?

Det skiljer sig

Det varierar alltså i hur hundägare gör, och det finns förstås mer grundliga undersökningar än min på hur hundars tänder hålls rena och fina.
I en sån som jag hittade på nätet, uppger 36 procent av svenska hundägare, att de aldrig borstar tänderna på sina hundar.
Endast nio procent gör det varje dag.
Och det varierar också beroende på var i landet man bor.
Bäst i Sverige på att borsta hundens tänder vareviga dag är man i Värmland där cirka 20 procent gör det. Alltså drygt dubbelt så många som i riket i övrigt.

Dessa siffror bör dock nog tas med en ett par nypor salt.
I undersökningar som omfattar människors beteende, brukar de som gör "rätt" enligt rådande uppfattning i större omfattning redovisa hur de gör, medan de som gör mer eller mindre "fel", dvs här de som inte borstar hundens tänder alls eller lite, är mer ovilliga att medge detta.
Den senare gruppen brukar, medvetet eller omedvetet, bre på lite.

Så ett mer korrekt svaret borde därför vara minst 36 % gör det aldrig, respektive maximalt nio % gör det varje dag.
I gruppen mitt emellan, cirka 54 procent, finns då allt från "nån eller några gånger gång i veckan”,
till ”ytterst sällan, men kanske när samvetet plågar en för mycket".

Det skulle vara intressant att få veta hur Sverige står sig på världsrankningen vad gäller hundmunhygien.
Är kanske Värmland rent av världsbäst i klassen?

Tuggpinnar

Att få hunden att helt själv sköta sin munhygien, skulle förstås vara drömmen. Och den drömmen kan man tjäna mycket pengar på. Därför finns ett stort antal varianter av tuggpinnar som ska få hunden att gnaga bort plack med.

Ett av de största märkena är Pedigree som givetvis hänvisar till forskare i sin marknadsföring.
"Det är vetenskapligt bevisat att Pedigree Dentastix kan reducera uppkomsten av plack och tandsten med upp till 80% vid daglig användning."
80 % är ju rätt mycket, det mesta faktiskt. Så man tycker att det vore bra om här hade angetts vilka vetenskapliga studier somsyftas på, men där sviker Pedigree oss. 

Påståendet kan ändå möjligen ha ett visst fog för sig Många anser ju att torrfoder också har en renande effekt på tänderna, i alla fall för hundar som tuggar maten omsorgsfullt, och inte som vår Frippe sväljer den så fort det bara går. 

Även så kallade tuggpinnar, alltså rullar av torkade ko- eller hjorthudar, med eller utan lite tunnskivad skinka kring sig, anses ha en rensande effekt.
P
roblemet med dessa pinnar, som i vissa fall snarare ser som stockar, är att de ju tyvärr har en äckligt nedgrisande effekt på såväl möbler och mattor som på hundpälsen. Ett gris som inte är helt lätt att få bort.

Ett alternativ till ko- eller hjorthudar är tuggben av hårdgummi (med köttsmak). Jag köpte en sån på prov, men efter en kvart hade Frippe tuggat sönder ena änden. Så snabbt bort bort med den. Man vill ju inte att ens jycke ska svälja små bitar av gummi. Med eller utan köttsmak.

Oilpulling 

Så finns förstås, som i all vård för människor som för djur, de alternativa metoderna.
En sån trend som kokar just nu är oilpulling.
Det handlar om att gnida in garnityret med kokosolja och låta det sitta ett tag.

Sen spottar man ut, enligt de som har lite bakterieskräck, eller sväljer enligt dem som anser att kokosolja uppblandat med bakterier från tänderna inte är värre att svälja än blåmögelost eller surströmming.
Funkar det på människor, så borde det funka också för hundar.
Om jycken spottar ut direkt, eller när behandlingen är klar, är förstås individuellt. Men min gissning är att jycken sväljer. Direkt. Det skulle i alla fall Frippe göra.

"Bara att träna på. Ofta och korta stunder".
Tandkräm med köttsmak, kanske. Godis, godis.

Ack ja. Det var lite om hundar och vita tänder. (** Zadie Smith **).

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

13. Till beslut

Gubbe och Hund



Hur viktigt är det att veta sitt ursprung, eller sin hunds? Och hur viktigt är det ställa andra till svars för sina gärningar? Två frågor som har skavt, sen vi förstått att Frippe inte är det han utmålades att vara när vi köpte honom. Dags för  beslut.
Och hur skaver det i en valp att förlora sin första flock?

Alla har läst  eller sett på teve om adopterade som försöker utforska sitt ursprung. Inte sällan finns tråkiga, ja hemska historier till varför barnen bortadopterats. Eller rent av stulits.
Det finns också många fall, där de som sökt sitt ursprung lyckats och har funnit vad de sökt efter, sitt biologiska ursprung, sin historia. Var de kommer ifrån.
Och man berörs av berättelserna. Vårt ursprung verkar vara viktigt för oss.

Våra hundar

Undrar också vår fyrbenta vänner över, och saknar de sitt ursprung? Hur är det för en valp, eller en kattunge, att lämna sin mamma och sina syskon för att bo på ett helt nytt ställe?
Att de inte är helt oberörda, det vet vi. Det är därför som vi gärna vill att de får med sig en filt, eller annat, med doft från det gamla hemmet, så att det ska bli lättare att växa in i den nya familjen, eller flocken.



Frippe chillar med sin flock, kära hustrun, Frasse och jag själv bakom kameran.

Jag tänker på sånt här ibland, och det gör nog de flesta. I alla fall när vi betraktar våra fortfarande valpar, eller unghundar som ännu inte helt bytt valpens päls mot den vuxnes, eller kanske har nån mjölktand kvar.
Hur länge minns de och saknar sin allra första flock?

Till beslut

Även om Frippe kanske inte längre saknar sin första flock eller ursprung, har ju i alla fall vi undrat vad hans bakgrund är, sen vi fick klart för oss att han inte är vad han sades vara och vad som dokumenten visade, när vi köpte honom.

När vi gick på pudelpromenaden i början av september gissade ett par damer att Frippe är en Pumi. Söker man efter bilder på pumihundar. så kan man inte annat än hålla med.
Öronen stämmer bra. Nosen, pälsen, svansens krökning och kroppshållningen likaså.
Sen dess har vi också fått gissningar på annat. 
”Nosen påminner om en terriers", eller att han har Lagotto i sig (italiensk vattenhund).
”Kanske lite schnauzer?”har också varit på tapeten.

Häromdagen mötte jag och Frippe en yngre kvinna med en äldre man som bägge lyste upp, när de såg oss, och sa, "Vilken fin pumi!".
De hade tidigare i livet haft en granne som ägt ett par pumihundar och var mycket förtjusta i rasen. Även om de själva inte hade haft någon.
En av kursledarna på unghundkursen nyligen sa sig också tro att det finns pumi i Frippe, "de är ju lite skälliga".
Så det ligger nog närmast.

Vid nåt tillfälle såg vi att man kan göra ett DNA-test på sin hund och få veta vilken ras den tillhör, ja till och med vilka hundens föräldrar och far- och morföräldrar har varit.
Jag måste erkänna att jag har funderat på att göra en sådan test, en rätt enkel procedur, där man topsar hundens saliv och skickar provet till ett laboratorium. Efter ett några veckor får man resultatet.





Men. Frippe har sitt ursprung i Ungern, ett av de länder som är svårt att få ett bra resultat ifrån. De flesta av dessa länder ligger i det gamla östblocket, Ryssland, Ukraina osv.
Och att betala en tusenlapp för ett osäkert, för att inte säga värdelöst svar på en DNA-test, nej så viktigt är det inte.
Det är inte viktigt alls faktiskt.
Vi har en blandis, en pumiblandis kanske, och som vi fick veta på pudelpromenaden senast, en vinstlott. Spelar ingen roll i vilket lotteri.
Så vi stannar där. Case closed.
Finito.

Hundskojare

Den andra frågan som har skavt lite, är om vi har ett ansvar att agera mot den eller dem som har tagit Frippe till Sverige under falsk varudeklaration? Bland de inblandade måste det ju finnas minst en bedragare, minst en hundskojare som tjänar pengar på sitt skojeri.
Alltså inte agera för vår egen skull, utan för att stämma i bäcken.

Men att agera juridiskt skulle sannolikt kosta oss såväl tid som pengar, och ärendet skulle lika sannolikt läggas ned i brist på bevis, ord mot ord, och så vidare, etc.
Så även på den punkten lägger vi ned.
Vårt ansvar och vår tid är i det här fallet först och främst, och endast, mot vinstlotten Frippe.
Så finito där med.
Dags att gå vidare.

Forts följer ...


Alla bloggens texter finns samlade på en Facebooksidan Doggenbloggen.

© Gunnar Hägg


0 kommentarer | Skriv en kommentar

12. Unghundsexamen

Gubbe och Hund



Vad gör man när hunden plötsligt får knäck i lurarna, och inte längre fixar det som han klarade galant helt nyligen. När han bara stirrar fånigt vid Sitt! eller Ligg! Eller när han vägrar att göra ens de enklaste cirkuskonster.

Det har hunnit bli mitten av oktober, och om en vecka blir Frippe nio månader gammal. Han var nästan exakt fem månader, när han kom hem till oss och de fyra som förflutit har försvunnit som i ett nafs.
Väldigt mycket har hänt, som vi inte hade en aning om då, i veckan före midsommar. Och ja, vi börjar bli lite trötta, rent fysiskt. Det tar på krafterna att aldrig få sova en hel natt och vakna av sig själv.


Frasse inte så oskyldig som han vill se ut


Allt är förstås inte Frippes fel. Också
Frassekatten får skriva upp en del på sitt konto över vår uteblivna sömn.
Vi lever lite som när vi fick barn för snart 50 år sen. En av oss går upp tidigt och sköter djurfarmen. En sover vidare en timme eller två. Det går, men en avlösning på ett par dagar skulle sitta fint.
Lika fint som Frippe kan sitta. När han vill.

Just detta, När  Han Vill, har varit ett bekymmer några dagar.
I går kväll var det sjätte och sista gången för den unghundkurs som vi och Frippe har deltagit i.
Examen, om man säger så, med examensprov och allt.
Vi hade ju fått som läxa inför sista kurskvällen att lära våra hundar ett trick av något slag, och jag och kära hustrun hade bestämt oss för att lära Frippe att på kommando hoppa igenom en rockring.

Det tog inte så värst länge, innan han hoppade igenom ringen efter det godis, eller den leksak som vi kastat igenom och snart flera gånger i rad innan belöningen utdelades.
Men det gick åt en hel del belöningsgodis på den resan.
Så kommando och kommando ...

Tisdagen före sista kurskvällen visade han sina konster för ett par vänner till oss. Klockrent, fyra gånger i följd genom ringen före belöning, och vi kände att det här kommer att bli lätt som en plätt.

Mer platt plätt än lätt

Men så ska man inte känna och framför allt aldrig säga. Vi har gjort den tavlan förr, alltså ropat lite för mycket Hej, innan vi har kommit över bäcken.
För några dagar senare, när det var bara tre dagar kvar till det stora framträdande som vi övat inför, var det inte lika lätt som en plätt längre.




Det var som om han plötsligt hade fått en hel billast knäck i lurarna.
Det blev mer som, men snälla, KOM AN DÅ! än att hoppa på kommando.
Vi fick i stort sett börja om från början.

Måndag förmiddag, bara åtta timmar till examenskvällen, började Frippe hoppa igen, men lite tveksamt, inte som han gjorde en vecka tidigare.

Nåja, det är inte hela världen, rent förnuftsmässigt. Det är ju bara en ploj.
Så resonerar man med sig själv och vill gärna låta lite vuxen, 77 bast som man är.
Men innerst inne vill man förstås att Frippe ska briljera. Att han ska bli den där jycken som alla talar om.
"Titta, där går den där Frippe som är en sån fena på att hoppa igenom ringar." Typ.

Det var alltså lite nervöst. Men går det, så går det, och visst gick det. Med viss marginal dessutom.
Frippe kom in, visade inga nerver alls och uppträdde som om han gick på rutin, trots att det var galapremiär.
Och vi kunde andas ut. Vilken pärs.

Ja, och efter lite genomgång av vad som hänt de senaste sju veckorna var unghundkursen slut. Den blev nästan vad vi hade hoppats på, fast mycket bättre!

Ett stort tack till de hundnördiga (deras egna ord) kursledarna, Agneta och Elisabeth!
Ni äger.

Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

Alla bloggens texter finns nu samlade på en Facebooksidan Doggenbloggen.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

11. När det tar emot

Gubbe och Hund



Vinter på G och något mindre lustfyllt att gå ut med hunden. Och tänk om hunden som gemensamt projekt inte längre är så gemensamt. Det handlar om när det börjar ta emot.

Dagarna blir allt kortare och på i alla fall de tidiga promenaderna börjar det bita lite i kinderna. Nu är det är friskt, som min salig mor brukade säga, medan hon  fortfarande var frisk.
Ja så friskt är det nu,
att det är hatt och mössa på som gäller.
Man skulle nästan hellre stanna inne i den goa värmen än att gå ut och rasta bästa vännen.
Det tar emot lite.
Men man går ut ändå, för det är nåt som man ska och vill göra, och framför allt nåt som Frippe vill och behöver göra.

Och årstiden till trots viftar Frippe lika ivrigt på svansen som i somras, när han ser oss ta på skor och jacka, och han noterar nogsamt, om vi stoppar ned godispåse och kastboll i fickorna. Det kan ju vara bra att veta vad den kommande promenaden kommer att ha för inslag på programmet.

Ett inslag på programmet från i somras  har dock försvunnit, nämligen att sitta tillsammans på en bänk vid strandpromenaden och titta på solnedgången.
Det går inte längre, när denna krockar med middagsbestyren. Och snart med trekaffebestyren.
Som sagt, det börjar ta emot lite, men man går ut i regn och rusk och om snöstormar så viner. För det kräver relationen till bästa vännen.

När det biter i kärlekens kinder

Frågan är vad relationen mellan två människor kräver. När övergår en förälskelse till att bli trofast kärlek, och vad innebär det för hunden, när glöden falnat och den trofasta kärleken svalnat och i stället kväver?
När minst en av parterna bara vill bort.

Jag kan inte släppa det här med Blocket och hundar till salu.
Av de som är till salu på Blocket, finns rätt många som av ett eller annat skäl behöver ett nytt hem. Omplaceras.

Där finns många av raser som är förbjudna i t ex Danmark, s k kamphundar som inte alltid är så lätta att hantera, de flesta av dem av rasen Amstaff, men där finns också små älsklingar som behöver ett nytt hem på grund av "ändrade familjeförhållanden".

För det mesta förklaras inte hur familjens förhållande ändrats, men ibland händer det. Jag minns tydligt ett av dem från tidigare i år.
Så här ungefär.
"Jag och min sambo har separerat, och därför behöver lilla Trixie, en fransk bulldog, ett nytt hem.”

Fallet lilla Trixie är, enligt min enkla mening, bara ett av många exempel på att unga par bör tänka sig noga för, innan de köper en hund tillsammans.
Det kan annars bli så att man skaffar sig ett gemensamt projekt, ett kitt för att täta och befästa sitt parförhållande, nåt lite gulligt tillsammans, javisst, men ett kitt som ingen av parterna egentligen är riktigt redo att ta ett eget personligt ansvar för.

Och sen, när förälskelsen blåst över, och det inte längre är så jättegulligt tillsammans, och minst en har flytt till det grönare gräset på andra sidan staketet, finns hunden kvar och ingen vill ha den vid bodelningen.


Slit och slänghund


Trixie skulle ju bara vara i vägen. Trixie skulle bli en komplicerande faktor när nya äventyr och romanser ska sökas.
Och dessutom skulle hon påminna om det som man helst vill glömma så fort som möjligt.
Exet.
Hunden blir på så sätt ett Ex den med. En ExTrixie som man dessutom måste gå ut med i regn och rusk. 
Och snart viner nöstormarna.
För att inte tala om kostnaden för hunddagis.

Ja, och hur var det nu igen?
Var det inte den andra, exet som helst ville ha hunden från början?
Sån tur då att Blocket finns. Där kan man bli av med sånt man inte längre vill ha.
Som man slitit på och nu vill slänga, men gärna först få lite pengar för.

Såna här annonser får mig att må illa.
Och inte mår jag bättre av att inte vem som helst ska få ta över lilla Trixie.
För det ställs ofta höga krav på den som vill ta hand om Den som ingen längre vill ha.

Salighetens ängder

Helst ska det vara en gård på landet, där lilla Trixie kan få springa fritt med andra hundar och får och hästar, så att Trixie får utlopp för sin energi. Eller åtminstone en villa med stor tomt, trots att man själv bor i en brf på Södermalm i Stockholm.
Och inte gärna till ett hem med små barn, där Den som ingen längre vill ha skulle få konkurrens om uppmärksamheten.

För om Trixie får det bra, kanske till och med lite av salighetens ängder för resten av livet, så får man ju själv lite bättre samvete för att man ville dumpa henne.

Var och en till sitt och hunden till nåt annat.
När det tar emot.


(OBS. Trixie är ett fingerat namn, då hunden inte vill framträda med sitt riktiga namn.)


Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

10. Meningen med livet 2

Gubbe och Hund



Enligt vetenskapen är själva livet meningen med livet. Fortplantningen. Att medverka till att den djurart man tillhör inte dör ut. Det är därför inte konstigt att kirurgiska ingrepp som kastrering väcker känslor och diskussion. 

Att köpa en hund är att ta ansvar för ett liv och helst hela hundlivet ut.
Har man därmed skyldighet att se till att ens hunds gener förs vidare  till en eller flera valpkullar? Eller i alla fall möjligheten till detta finns kvar. Det verkar nästan så, när man pratar med vissa hundägare.
Eller bör vi bara göra vårt bästa för att, som i vårt fall, Frippes och vårt gemensamma liv blir så lugnt och harmoniskt som möjligt?
Så att Frippe slipper det biologiska tvånget att springa efter kjolar.

Kastrering eller ej

Att ingripa i och kirugiskt påverka annan varelses sexliv är en fråga som väcker känslor. Inte minst när det gäller människans bästa vän.
Det märks när frågan kommer upp i olika sammanhang, bland annat när jag vid ett samtal på unghundkursen sa att vår hund var kastrerad.
Atmosfären i rummet blev genast något lite tätare.

Vid promenader med Frippe har jag bland annat hört att "Jag har haft många hundar i mitt liv, men INGEN har varit kastrerad”.
Eller har jag läst i en diskussionsgrupp på nätet. "Jag lät kastrera min hund, och därefter har pälsen tappat sin glans!"

Alla kommentarer i bästa välmening förstås, och vem vill inte att ens jycke ska han glansig päls.
Det finns absolut ingen anledning för mig att ta illa upp, och det gör jag inte.
Men jag undrar varför frågan om kastrering är så känslig.

Rasrenhet ett fundament i hundvärlden

Nästan varje gång vi är ute och går och möter en främmande person, så kommer frågan, "vilken fin hund, Vad är det för sort?"
Mitt svar, "ja, det undrar jag med", möts för det mesta av en frågande min. För vilken ras ens hund tillhör, eller vilken blandning, är det givet att man har koll på.

Utan det fundamentet skulle vi inte ha någon Svenska Kennelklubben, inga hundutställningar med dithörande rosetter och inga jättehöga priser för ätteläggar till föräldrar med dubbelchampionat i bagaget. Ja, kanske inte ens några  kennlar.
I alla fall inga rashundklubbar. Den saken är säker.
Kastrering (eller sterilisering för tikar) som förhindrar rasens fortlevnad är ett hot mot allt detta.

Ändå är ju alla hundraser blandraser på ett eller annat sätt, avlade och korsade för att få fram vissa egenskaper som storlek, utseende, jakt- eller vallningsinstinkt och -förmåga, för att avvika från den ursprungliga rasen, eller raserna.
Den rena urhunden finns inte längre, om den nånsin har funnits.

Bästa vännen

Till detta kommer att vi gärna förmänskligar våra älsklingar.
Handen på hjärtat. Den matte som aldrig har sagt, "kom till mamma!" till sin hund räcker upp en hand!
Okej. Rätt många händer, men långt ifrån alla. Och det är inte så underligt. Den som är människans bästa vän, kan lätt bli  n ä s t a n  en människa.

"Få frågor inom hundvärlden väcker så mycket känslor som frågan om kastrering av hunden eller inte. Varför är det så känsligt? Mycket beror på att vi förmänskligar hunden och inte vill vara elaka och beröva dem ett sexliv", Glanna.se.

Att frågan delar hundvärlden är inte så konstigt. Det finns få andra områden i samhället, där ras och ursprung spelar så stor roll, utan att det brunmålas och kastas hårda ord.
Delvis kan det också bero på att kastrering och sterilisering av annat än medicinska skäl är en rätt ny företeelse i Sverige.

"Nästan alla hundar i USA har varit med om det, det är förbjudet i Norge och har varit förbjudet i Sverige fram till 1989".
Från en avhandling av Linn Teimert vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Kastrering - hur påverkas hundens beteende.
Det har också länge varit mycket vanligt i t ex Storbritannien.

Lugn och ro

Vi kände ingen entusiasm för att att i cirka 13 år bli tvungna att gå i cirklar för att undvika möten med andra hanhundar, eller tikar som löper, eller ha en Frippe som juckar mot gäster som kommer hem på middag eller en kopp kaffe.
Så vi dök ned i litteraturen igen, och på nätet, konsulterade en veterinär och fann, att om man inte tänker ha sin hund till avel eller ställa ut (och vi saknar ju som sagt stamtavla) så är det bättre att man kastrerar sin hund.

Så skriver t ex Sophie Collins i Hundägarens handbok (något av ett standardverk) att "kastrering och sterilisering är ingrepp som är omgärdade av historier och myter som inte alla är sanna".
Hon skriver också att "det allmänna rådet brukar vara att man, om man inte ska avla på sin hund, bör kastrera den vid tidig ålder".
Veterinärer som instämmer i detta brukar ange sex månader som lämplig ålder.

Att kastrera eller sterilisera sin hund gör dessutom att de förmodligen får ett längre liv med mindre risk att få t ex vissa former av cancer.
Och man behöver alltså inte, som man tidigare trott, vänta tills hunden ifråga har parat sig minst en gång.
Den missuppfattningen gällde tidigare även katter, men där har i stort sett alla sen länge ändrat sig.




Epilog
 
Jag är förstås själv inte helt fri från att överföra känslor, farhågor och förhoppningar på våra djur, Frasse och Frippe, även om jag försöker låta bli. 
För det är ju t ex jag och kära hustrun som vill att han ska hoppa igenom en ring eller på utegymmet. Frippe skulle själv aldrig komma på tanken att göra nåt sånt.

Och kanske är det därför som jag skrivler dessa rader. För att  få lite bättre samvete för att vi har låtit snöpa honom, som man sa förr i tiden.


Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Xtra. Frippe på utegymmet

Gubbe och Hund



Videon med Frippe på utegymmet i Kallhäll har hittills visats på Facebookgruppen "Hund i Järfälla" , min FB-sida och YouTube.
Det blev drygt 600 visningar och 39 reaktioner, de flesta åt glad gubbe-hållet. Men också en röd arg sådan, dock utan kommentar, så jag vet inte varför.
Jag borde förstås ha lagt ut den som blogginlägg först, men bättre sent än aldrig.


För den som inte vet. Utegymmet ligger intill strandpromenaden mellan Kallhäll station och Stäket.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

9. Meningen med livet 1

Gubbe och Hund



Meningen med
livet är livet självt, sägs det, att se till att den art man tillhör inte dör ut. Men meningen med livet kan också vara att gå ut med sin hund  i skogen och spåra.

I lördags, den 28/9 och med höstdagjämningen redan en vecka bakom oss, var det näst sista omgången av unghundkursen, en fem timmar lång uppföljning av det nosework vi provat på tidigare. Denna gång skulle vi spåra i skogen på olika sätt.

Först gick vi var och en, på var sitt håll en bit in i skogen och placerade föremål som våra respektive hundare kände igen utmed det spår som uppstod av att, som kursledaren Agneta Noren uttryckte det, "det ramlar massor med grejer från oss när vi går".
En stund senare, när "grejerna" lagt sig i spåret, fick hundarna leta sig fram till de utplacerade föremålen.



Några av kursdeltagarna i skogen med Agneta Noren i spetsen.

Sen blev det några andra övningar, och bland annat fick våra hundar leta efter sina respektive hussar eller mattor skogen. Jisses vilken glädje när de fann oss under en gran eller bakom nåt annat. Hundarna blev också glada.

En riktigt kul grej var att se hur snabbt och utan åthävor hundarna bildade en flock som var tysta och lugna tillsammans men som skällde gemensamt mot på skogsstigen förbipasserade hundekipage. Och som tystnade när de förbipasserande hundarna försvunnit ur syn.

Det stora hundtricket

Nästa gång blir det examensprov och vi ska visa de trick vi har lärt våra skyddslingar. Det ska bli spännande att se vad de andra har satsat på.
Vi försöker ju få Frippe att på kommando hoppa igenom en ring. Det börjar arta sig. Men vi är inte riktigt där ännu.

A propå det har jag lånat boken nedan på bibblan i Jakobsberg. Riktigt kul med tips på olika trick man kan göra med sin hund. Bra illustrerat med gör-så-här-beskrivningar.

Finns också att köpa på nätet om man så vill.


Forts följer ...

Nästa inlägg på DoggenBloggen kommer också att handla om Meningen med livet, fast mer om det biologiskt fundamentala. Om rasrenhet och kastrering. Obs känsligt!

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar