Dagsnoteringar

Gubbe och Hund

När vi kom hem med Frippe visste vi inte vad som väntade. Hos säljaren hade valpen rusat rakt emot oss, viftat på svansen och slickat oss där han kom åt. Inte ett skall eller morr. Bara ren glädje. Det här blir lätt som en plätt, tänkte vi.

Dåtid.  Resan hem i bilen gick som vi trodde, lätt som en plätt, och Frippe installerade sig i lugn och ro. Frassekatten och Frippehunden accepterade varandra och Frippe somnade mätt och belåten i den lilla hundbädd som jag hastat att köpa åt honom.

Ungefär där tog pannkaksmeten slut. För sen, när han vaknat, skedde det första mötet i Frippes liv med en hund som han inte kände igen.
Han såg sig själv i spegeln.
Det blev ett oherrans liv. Han skällde och skällde och larmade tills, ja det tog ett bra tag innan han lugnade sig. Och därefter skällde han på alla hundar vi mötte på promenaderna.

På allt och alla ovanliga

Människor fick sig också en utskällning, om de stack ut på nåt sätt. Bland andra fick en muslimsk kvinna i heltäckande niqab sig en rejäl omgång i Kallhälls centrum.
Men Frippe är självklart inte islamofob. Detsamma hände en katolsk nunna på strandpromenaden nära Bonäsbadet i Kallhäll. Liksom män i lycra på racercyklar. Med flera.

Han inte bara skällde. Han drog som en liten furie i kopplet för att komma fram till de mötande hundarna (och nunnorna), men inte aggressivt. Inget morr. Inga tänder.

Vi förstod att han inte skällde av ilska, eller för att demoner härjade i hans pannlob, utan av glädje och iver att få träffa och leka med varje hundsjäl i världen. Om så i nunnedok eller lycra.

En och halv månads mardröm

Oavsett skälet till att han hetsade upp sig, var han var icke kontaktbar och det var det inte roligt för nån av oss. Inte för Frippe, inte för mig och inte för kära hustrun. Också Frassekatten, när han deltog i nån promenad, tyckte det var skämmigt.

Andra hundägare i Kallhäll, grannar såväl som obekanta, tittade på oss med frågande, ja nästan förebrående min, eller med medlidsam sådan. Och de gick lite vid sidan av, när vårt ekipage syntes. Kändes det som i alla fall. Deras bästa vänner uppförde sig minsann perfekt.
Kära hustrun och jag insåg att så här kan vi ju inte ha det i resten av vårt liv.

Det blev att dyka ner i hundlitteraturens och webbens hundexpertis för att finna råd och hjälp. Oj vad vi dök, men så värst mycket Hjälp med stort H fick vi inte. Men vi fick väldigt många råd.

Råden kan grovt räknas in i fyra grupper

1. Gör absolut ingenting! Visa hunden att du är oberörd av situationen, att du har full kontroll och att det inte finns nån anledning att hetsa upp sig.
Det var bara det att vi inte hade nån som helst kontroll över nånting, och var det nåt vi var av situationen, var det snarare panikslagna än oberörda.

2. Vänta till hunden tystnar och säg då omedelbart "Tyst" och ge hunden en godis. Efter ett antal gånger kommer hunden att förstå att "Tyst" är det som gäller och inget annat.
Ett antal gånger, hur många är det? Det gick åt en hel del godis där, kan jag tala om. Men nåt "Tyst" blev det inte.

3. Lär först hunden att skälla på kommando och sen att sluta skälla. Det visar att det är du som bestämmer över skällandet, enligt TV4.s Hundcoachen.
Hundcoachen är en trevlig kille, men det första kunde Frippe redan som ett rinnande vatten. Vi kunde väcka honom mitt i natten och säga skäll, och han skällde. Det var det andra som vi inte fick till. Frippe bestämde över skällandet och hör sen.

Så jag googlade lite mer och på en amerikansk You Tube-kanal dök sprayflaskan upp. Om inget annat fungerar, sades det, fungerar det att spraya lite vatten på hunden, som ett moln bara, direkt om han har börjat skälla. Det var mycket pedagogiskt förklarat.
Distraktionsmetoden, fast på ett annat sätt.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna!
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund 

Vi har ju sen i lördags inte längre en pudel. Någonstans på vägen från Ungern finns det uppenbarligen minst en hundskojare. Nån eller några som under falsk flagg tjänar pengar på att exportera ”ras”hundar. Ett problem som skaver lite.

Fråga 1: Är det är värt att ta tag i problemet på nåt juridiskt sätt, eller bör det få vara som det är.

Tills vidare uppmanar vi i ett VMA, Viktigt Meddelande till Allmänheten att inte köpa hundar av icke SKK-registrerade uppfödare i Rimbo.

Fråga 2: Är det är värt en tusenlapp för att med DNA-test få veta vad för sorts jycke som världens bästa Frippe är.

Medan vi  funderar på detta har jag fört dagbok för vecka 38

Måndag   

Unghundkurskväll med prova på nosework. Gick sådär inomhus med luktburkar, men mycket bra dessförinnan med doftrutorna på gräsplanen utomhus. Jisses, vad de kan när de vill, doggarna.

Frippe var också ovanligt lugn och avslappnad, till skillnad från förra måndagen, då han tog varje chans att skälla och ha sig. Denna kväll låg han på golvet och nästan somnade med andra hundar några meter ifrån sig. Jag trillade nästan av stolen.

Tidigare på dagen hade han fångat kastboll i lyror, som om han aldrig hade gjort annat. Flera gånger i rad också, så det kan inte ha varit bara tur. Kan bli cirkus ändå, icke pudel till trots.

Frippe på Brukshundklubbens övningsfält i Jakobsberg.En sån där magisk månbelyst kväll i september med  dimma, rå luft och en varm och go hund (bilden från veckan innan).

Stor fanfar! Frippe lyfte för allra första gången på benet mot en stolpe efter att ha nosat på den!  Lite halvt om halvt så där, som om han sett nån annan hund göra det och måste prova utan att egentligen veta varför.

Lilla gubben börjar bli stor.

Själv lyfte jag på hatten (eller rättare, kepsen), när han följde min anvisning att i flytande följd hoppa upp och ner på tre step-up-pallar och tillbaka till utgångspallen, på utegymmet vid strandpromenaden i Kallhäll. Han verkade tycka det var kul, för han gjorde om det flera gånger. Den högsta av de tre pallarna skulle jag inte ha kunnat hoppa upp på själv. Men så är jag också en gammal gubbstrutt.

Lite agilitysmak där. Ser lovande ut. Bör utvecklas på nåt sätt.

(Kan ses på YouTube)

Hundfoder en veritabel djungel

Onsdag

Det började bli tomt i hundmatlagret, och jag tog en bild på den aktuella påsen och slank förbi först Arken Zoo och sen XL Zoo för att fylla på. I bägge affärerna möttes jag av skakande huvuden, trots att de hade många andra olika påsar från samma tillverkare.

Detta med mat till våra älsklingar är verkligen en djungel. I bägge affärerna, liksom i andra, finns flera hyllkilometer med påsar och burkar med glada jyckar, katter och kakaduor på förpackningen. Och ett stort antal fabrikanter.

Försöker man läsa innehållsförteckningarna blir man inte klokare, bara tokigare, ja smått galen. De är mycket svåra att jämföra, och de kan innehålla råvaror av nästan vad som helst utom glada jyckar, katter och kakaduor.

I en burk med så kallat belöningsgodis för hundar som jag tittade på fanns t o m propylenglykol!

Som bindmedel, enligt expediten.

Ja, jag vet, inget man dör av knall och fall, men ett ämne som man bland annat använder, utblandat med vatten, för att något så när miljövänligt vinterkonservera båtmotorer. Och absolut inget man bör dumpa i Mälaren.

Kolla innehållsförteckningen, när du handlar! Som sagt, inte enkelt, men ...!

Fredag

Utbrott a’ la 9 på Richterskalan på nåt i skogen utanför porten. Jag ser inget alls. Och det tar aldrig slut. Skäller och skäller och det är cirka sju på morgonen och det är mig han skäller på. Mitt fel. Eller försöker han berätta för mig han sett, hört eller känt lukten av.

Han kunde i så fall gärna berätta med lite mindre bokstäver.

Det finns rådjur i backarna omkring där vi bor och det kan ha varit dem han fick vittring på. Hur jobbigt som helst för både mig och Frippe.

Och jag hade inte sprayflaskan med mig. Jag återkommer vad det lider till detta.

Lördag

Ända sen vi beslutade oss för att ha en hund har jag kollat lite då och då på Blocket. Också efter att vi köpte Frippe. Det är en fascinerande värld.

När jag kollar just denna dag som idag är, finns 1.348 annonser om hundar till salu. Och de har varit ungefär lika många hela tiden. Där finns några få annonser som inte gäller hundar, som har kommit på fel plats, så låt oss runda av till åtminstone 1.250 annonser. De flesta av dem är om valpar, och de flesta av valpannonserna gäller fler än två valpar.

Låt oss säga ett snitt på minst två hundar per annons. Alltså ca 2.500 jyckar till salu (lågt räknat).

Hur många annonser som tillkommer varje dag året runt? Svårt att säga men låt oss räkna i mycket låg underkant, med fyra gånger antalet ovan under ett helt år. Många av annonserna ligger ju kvar flera dagar, kanske flera veckor. Och det finns nog såväl låg- som högsäsong också i den här branschen.

Det skulle i så fall göra minst ca 10.000 hundar till salu varje år. På bara Blocket alltså. Men som sagt, det handlar nog om betydligt fler.

Men låt oss utgå från de 10.000. Vad kostar en av dem?

Priserna varierar rejält från 1.000 kr för en omplacering till 30.000 - 40.000 för en ren och åtråvärd rasvalp med champions i flera led i släktträdet.

Säg 10.000 i snitt, en inte för hög siffra, snarare tvärtom.

10.000 x 10.000 = 100 miljoner kronor. Igen, minst. Varje år.

En hundannons på Blocket kostar 70 kr/st. Ni kan räkna själva ut vad Blocket minst tjänar på det hela.

Det säljs ju också många hundar via andra kanaler.

Och totalt lär det finns så där 880.000 jyckar i landet! 

Vi betalade 13.000 för Frippe, om nån undrar.

Söndag

... gör vi ingenting, ingenting särskilt i alla fall, annat än det vanliga. Jagar boll, dvs jag kastar och Frippe jagar, tränar med rockringen, hoppar på utegymmet.

Och jisses, Frippe hoppade från golvet rakt upp på matbordet! Han som nyss var ett litet nystan.

Och så lyfte han på ett bakben igen, för andra gången.

Nej, vi har ännu inget svar på frågorna överst.

Forts följer ...

Nya avsnitt då och då, när andan faller  på.

Gillar du DoggenBloggen?
Dela den gärna på Facebook eller Twitter.
Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Gå aldrig på en pudelpromenad för man vet inte vad man kommer hem med. Frippe är kanske inte alls en riktig pudel. Alla på promenaden tyckte ändå att vi ändå dragit en vinstlott, när vi köpte honom.

Jag skrev senast, a propå att vi ska försöka träna Frippe att hoppa igenom en ring, att "en pudel är en pudel är en pudel". Jag är inte längre så säker på det.

I lördags deltog vi i en pudelpromenad i skogen kring Ängsjö friluftsgård i Järfälla. Den arrangerades av Pudelklubbens stockholmssektion. Det var mycket trevligt. Frippe, kära hustrun och jag promenerade tillsammans med 11 andra pudlar i olika färger och storlekar samt deras hussar och mattar (eller heter mattor i pluralis?).

Det var inte så många deltagare som det brukar vara, vilket antogs ha att göra med att hundägare nu är skraja för den norska hundsjukan och undviker hundsamlingar. Som mest har det varit fler än 50 pudlar på dessa promenader och 30 - 40 är inte ovanligt, fick vi veta.

Vi fick också veta, om än fint, att Frippe nog inte är en helt äkta pudel, en renrasig mellanpudel. Om pudel över huvud taget. En av de trevliga promenadledarna från Pudelklubben tyckte att Frippe var rejält stor för att vara en åtta månaders mellanpudel och att nosen var lite väl kraftig, och framför allt att öronen inte ser ut som pudlars. Pudlars öron hänger rakt ned. Frippes öron ser ut lite hur som helst.

Öron som ett par knäckta måsvingar

Vi tog inte alls illa upp. Vi hade själva en tid haft vissa funderingar. Förutom det ovan nämnda, har Frippe också ovanligt stora trampdynor. Riktiga björntassar, som vår hundägande dotter sagt.

En numera icke rasifierad Frippe på pudelpromenad

Frågan är bara vad Frippe är, om han inte är en äkta pudel. Halväkta pudel kanske, dvs nån sorts blandis. Eller kanske en helt annan ras?

Efter promenaden satt vi en stund med ett par trevliga damer, med förstås helt äkta jyckar. Vi berättade för dem om Frippes ungerska ursprung, och en av dem gissade på pumi som är en just ungersk ras. Hon googlade fram bilder på pumihundar och där fanns Frippes öron på pricken. Det var lite som att poletten trillade ner.

Det är om dessa öron det handlar ...

"Karaktäristiskt för rasen Pumi är de mycket rörliga öronen! De skall vara högt ansatta, upprättstående med vikta, pälsbeklädda tippar,” enligt Svenska klubben för ungerska rashundars hemsida.

 

... och de här tassarna.

Hur som helst var alla vi pratade med på promenaden eniga om att Frippe var en fantastisk hund, så  lugn och trevlig. Vi hade med Frippe dragit en vinstlott, fick vi veta. Men det visste vi redan.

Vi är bara inte så säkra på i vilket lotteri.

”Livet är en tombola”, sjöng den spanska barnstjärnan Marisol på 60-talet. Det gäller fortfarande. Fast hon är förstås inte fortfarande barnstjärna.

En pudel är en pudel är en pumi?

Frågan är i vilken mån som Frippes icke rasrenhet (i alla fall som pudel) har på hans möjligheter att lära sig att på kommando hoppa igenom en rockring som vi beslutat att träna honom till. Hundtricket till kursavslutningen. Hans möjligheter att bli en av alla pudlar på världens cirkusar har i alla fall minskat drastiskt.

Forts följer ...

Gillar du DoggenBloggen? Dela den i så fall gärna på Facebook eller Twitter med knapparna nedan! Ju fler som läser, desto roligare att skriva.

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Vi måste lära Frippe ett rejält hundtrick. Vi fick en månad på oss och är tacksamma för att det är en pudel som ska tricktränas.

Nutid  En av alla nyheter som ett liv med jycke innebär är att man bör gå på kurs. Dels för att lära jycken hur man beter sig, men också för att ägare/hundförare ska lära sig hundvett. Eftersom Frippe var för gammal för valpkurs fick han i stället gå direkt på unghundkurs. Vi anmälde oss till en sån kurs på Brukshundklubben i Järfälla.

(Fast nånstans känner jag att jag och kära hustrun nog ändå först borde ha gått valpkursen. Mentalt är vi nog på det stadiet, i alla fall jag.)

Men nu är Frippe emellertid en unghund, så vi har bara att hänga honom i svansen så gått det går, och vid den tredje kurskvällen i måndags fick vi ett hundtrick i hemläxa. Ett hundtrick efter eget skön.
Exempel på trickisar som kursledare Agneta Norén visade med sin kelpie var att sätta nosen mot en hand, backa, markera mot ett papper på golvet o s v. Vi har funderat och diskuterat fram och tillbaka, och nu kommit fram till att hopp igenom en ring skulle vara en kul grej att visa på examensdagen.
Obs, förstås, en ring som inte brinner.

En pudel är en pudel är en pudel

Det är säkert ingen tillfällighet att de flesta hundar som uppträder på cirkusar är just pudlar.  De flesta av dem är förstås vita, ljusgråa eller beige/rosa och har rosetter i håret, eller lustiga hattar och västar, medan Frippe ser kolsvart ut och inte tillhör de tofsprydda. Men jag tror inte att färgen och tillbehören är helt avgörande för om en nybörjartränare kan få sin pudel att tricksa.
Det borde gå att på fyra veckor få Frippe att hoppa igenom en ring. Men vi har ännu inte berättat för honom om vad som är på gång

Kan man hoppa upp i en fåtölj, kan man hoppa igenom en ring.

Nya avsnitt då och då, när andan faller  på.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna på nätet! 

© Gunnar Hägg

En jycke kan vara  viktigare än utrikespolitiken. Jag förstod det, när medierna var bräddfyllda av Margot Wallströms längtan hem till Värmland.  I samma veva hade Frippe lärt sig att sitta och vänta på att matskålen ska hinna ställas på golvet och jag säga "var så god", innan han likt en furie kastar sig över den. Det kallar jag en nyhet.

Men åter till den dagen i veckan före midsommar, då Frippe sovit första gången i sin nya, snabbt införskaffade säng. Det hade gått bra, bortsett ifrån att vi hade gått ut med honom en gång i timmen natten lång, ja rastat honom, och knappt sovit så värst mycket själva denna första natt. Vi hade alla fått frukost, och vi hade kontaktat veterinären om de konstigheter vi hittat i Frippes vänstra mungipa och på hans huvud.
Det såg inte så kul ut.

Vi fick snabbt komma till mottagningen hos Järfälla djurklinik i Jakobsberg och satt där med vår nya familjemedlem. Det var förstås lite nervöst, men heder åt de som jobbar där. Deras lugn, eller vad det nu är, smittar av sig.
Vi blev tilldelade ett rum och efter en liten stund kom veterinären in. Vi förklarade och visade vad vi kallade "utslagen" i mungipan och på huvudet. Frippe såg också lite konstig ut i högra örat.

Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt säga vad det var, men tyckte att det nog var bäst att ta några biopsier och kolla noggrannare på labb.
Biopsier?

- Ja, vävnadsprover, för att kunna utesluta det värsta, sa veterinären.

- Det värsta? Du menar ... CANCER?

- Jag tror inte att det är det. Han är ju fortfarande valp, det är mycket ovanligt för valpar, men för säkerhets skull. För att utesluta det.

Där stod vi med en valp som var helt ny för oss, och nu skulle vi utesluta cancer. Det kändes sisådär. Hur gör man? Ber man om en second opinion från annan och fristående veterinär?
Bryter man ihop?
Klart man inte gör. Man frågar kliniklugnt hur det ska gå till och vad det kommer att kosta.
Det kommer att kosta skjortan, får vi veta.

Infektioner, feromoner, injektioner, operationer

Frippe måste sövas, och sen ska man skära i honom här och där för att ta vävnadsprover som sen ska analyseras på ett utomstående laboratorium.
Därefter, det tar väl nån vecka, får vi veta om vi kan utesluta det allra allra värsta. Och medan vi väntar på detta, får Frippe lov att ha en strut på huvudet medan operationssåren läker.

I runda slängar sju tusen kronor kommer kalaset att kosta. Inklusive dagens besök och återbesöket så småningom. Inte så mycket för ett liv, men ändå rätt mycket för ett par pensionärer som inte gått på Handelshögskolan eller gjort karriär inom juridiken. Politiken har heller inte lockat över hövan.

Frippe kommer att bli världens dyraste valp, om man lägger till vad vi betalat för honom, tänkte jag nästan. Det kändes lite så i alla fall, in i såväl märgen som i plånboken. Men så får man ju inte tänka, så det gör vi absolut inte. I alla fall inte högt. Och bara nästan.

Jo, detta lugn man känner på djurkliniker. Visst, personalen är lugn och trygg, men det måste vara nåt mer, nåt med själva atmosfären på just djursjukhus, och en del djurägare som kommer dit är förstås mer känslomässigt berörda än andra. De kära djuren kommer ju dit av olika graverande skäl. Några för att vaccineras. Andra för att uteslutas från det allra värsta.
Och vissa av djuren som kommer dit, kommer ut bakvägen, om man säger så.

Vi har tidigare liknande erfarenhet med Frassekatten som några gånger besökt Västerorts djursjukhus i Spånga. Man blir liksom avslappnat lugn, nästan dåsig så fort man satt sig ned i väntrummet.
Feromoner?
Det finns ju för katter små elektriska prylar som man sticker in i väggurtaget och som sprider en feromondimma som får den oroligaste katt att sova sin sötaste sömn.
Kanske finns såna också för människor, i alla fall på djursjukhus?
Kastar bara ut frågan.

Från lurvigt garnnystan till senaste frillan

Medan vi väntade på att dagen skulle komma då Frippe skulle läggas in och sövas etc, beslutade vi att ge honom en snygg sommarsnagg. Eller, ja inte snagg a la amerikanske marinkåren, men en skön sommarfrilla.

För om man ska bli biopserad, så kan man lika gärna se snygg ut, när man blir det. Den som fick äran att första gången sätta saxen i Frippes päls var Anne Hellerup. Hon är en hejare på att frilla pudlar och bor i Häggeby, inte långt från Skokloster. En liten bit att åka, men man får sig en trevlig titt på landet vid sidan av motorvägen. Häggeby kyrka, till exempel, mitt i byn.
Rekommenderas!

Dagen O som i operation

Så kom dagen, eller rättare morgonen då Frippe, nu en av våra ögonstenar, skulle avlämnas till kliniken för att, ja ni vet, kunna uteslutas från det det allra värsta.
Feromonlugnet på kliniken jobbade på så gott det kunde, men vi kände ändå att det skulle bli långa och nervösa fem - sex timmar, innan vi fick hämta honom.
Och sen skulle det bli nervösa veckor innan vi fick analysen på vävnadsproverna. Men låt oss ta en sak i taget.

Det hade varit intensiva dagar med en ny valp, en helt ny värld för oss, med onormalt lite sömn. Vi åkte hem, och i stället för nervös på stället marsch satte vi klockan på ringning, och sov oss igenom de fem - sex timmarna. Några av dem i alla fall.

Forts följer ...

Nya avsnitt då och då, när andan faller på.

Gillar du DoggenBloggen? Dela den gärna på nätet!

© Gunnar Hägg

 Gubbe och Hund

Det var lite som att första gången dyka på djupt vatten. Vi sa inte så mycket under färden dit. Det första mötet, den allra första kontakten skulle få tala för sig självt. Och det gjorde den.

Det var några dagar före midsommar. Vi hade egentligen tänkt att segla ut i skärgården, men nu snabbt bestämt att göra nå annat. Vi förstod att livet aldrig mer skulle bli som det varit. Inte heller de kommande midsommarhelgerna. Och när jag säger aldrig, bör det tolkas bokstavligt. En hund blir så där 12 till 15 år, och det året som en valp född år 2019 fyller 13, blir jag 90! Tänk!

Men. Marsch pannkaka

Det vi fått veta per telefon om mellanpudelvalpen var att den var importerad från Ungern av den person i Rimbo som vi nu var på väg till. Den hade ungerskt eu-pass, var id-chippad och hade vaccinerats mot rabies innan färden till Sverige. Och den hette Blacky.

Det fanns också, visade det senare, en del vi inte fick veta, och som varken säljaren eller veterinären i Norrtälje känt till (fast de borde kanske ha gjort det).

Allra första bilden på då fortfarande Blacky.

De föreföll oss som vettiga råd, med tanke på att det gällde en valp i andra hand. som dessutom importerats från Ungern. Och lite konstigt var det ju att det stod toy poodle i passet, trots att han redan var betydligt större än en sådan. Men chip-idet stämde, och humöret var det inget fel på.

Tvärtom. Ur en grupp om tre valpar, varav två pudlar, den tredje av nån helt annan ras, kom den större av de två pudlarna frimodigt emot oss och svansen gick som en helikopterrotor. Så ivrig att lära känna oss, så det kändes nästan som en scen ur Luffaren och Rasmus. Barnhemmet där alla barnen helst av allt vill bli adopterade.

"Ta mig! Jag vill ha er! Köp mig!

Första, andra och tredje på en halv sekund.

Vi insåg förstås att den som ville sälja valpen sannolikt hade köpt de tre hundarna billigt från Ungern och nu cashade in. Det är absolut inte så här man ska köpa hund, om man får tro Kennelklubben med flera. Man ska ha långvarig kontakt med en uppfödare som nådigt avgör om man är lämplig att för väldigt dyra pengar köpa deras valpar. Inget annat duger. Helst ska man bo på landet med flera hundar och kor och hästar och vida skogar, så att hunden får utlopp för innehållet i alla sina gener och lite till.

Men de här tre småttingarna var hundar de också, med samma stora behov av en trygg och skyddande flock. Om än utan stamtavlor som sträcker sig hela vägen till Kung Sigismund. Men, som sagt, med läkarintyg från Norrtälje, id-chip i nacken och eu-pass.

En stor fördel med valpen var att den redan var fem månader. Om en månad, ungefär, eller lite drygt, skulle han vara rumsren. Vi fick en valp som fortfarande var något av ett oskrivet blad som vi kunde forma och få se bli vuxen, samtidigt som vi själva formades, utan flera månader av våta kladdiga golv.

Vi tittade på varandra, kära hustrun och jag. Det fanns ingen tvekan. Vi var sålda. Blacky skulle med hem.

Och så blev det. Vi fick sele, koppel, en liten filt med välkänd doft och en burk mat som han var van vid, och så åkte vi hem. Redan under hemfärden var vi överens om att döpa om jycken. Blacky kändes inte helt rätt. Och så blev det. Till slut kom vi fram till att Frippe låg bra i munnen och att det funkar bra med kattens namn.  Frasse och Frippe.

Frasse & Frippe

Vi följde här inte riktigt den rådande trenden att ge hundar vanliga människonamn. Förutom Valter, vår dotters hund, har jag på kort tid lärt känna hundar som heter Harry, Betty, Lennox (Annie Lennox, Lennox Lewis), Nisse, Holger, Bosse och Tore, för att nämna några. 

Det finns på webben listor på de populäraste hundnamnen. De fem vanligaste 2019 är Molly, Bella, Charlie, Ludde och Doris.

Förr hade hundar namn som Karo, Trofast, Juno och Hero. Visst, flera såna gamla hundnamn kan väl också sägas vara människonamn, eller kanske mer från antika gudar eller hjältar.

Juno (Blom) heter, a propå det, Liberalernas nya partisekreterare. Förvisso en sorts gårdvarsjobb det med.

Och ännu längre tillbaka hade Karl XII minst en hund med namnet Pompe. En av dem är begravd med sten och allt vid Karlbergs slott. Vår nuvarande kungliga Calle hade tidigare en labrador som fick namnet Ali, men efter protester från muslimskt håll fick jycken i stället lystra till namnet Charlie. Ja precis, som trean på årets topplista. 

Raka vägen till veterinären

Vi kom också fram till, när vi senare gjorde en mer grundlig okulär besiktning av den nye familjemedlemmen, att Frippe hade  nåt konstigt i ena mungipan och en inte mindre konstig utväxt på huvudet. 

Vi kontaktade redan dagen därpå Järfälla veterinärmottagning.

Forts följer ...

Nya avsnitt kommer då och då, när andan faller  på.

Gillar du min blogg? Dela den gärna på nätet!

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Beslutet var fattat, men ännu fanns ingen hund. Vilken sorts hund skulle vi ta oss an? Så långt hade vi ännu inte tänkt eller pratat om. Vi hade faktiskt ingen aning. Här började äventyret.

- En liten hund, föreslog kära hustrun.

- Du menar knähund? 

- Nåt sånt.

- Gärna nåt lite större, sa jag. En jycke som man känner att man är ute och går med, när man är ute och går med den. 

- Men inte en stor hund väl?

- En mittemellan, föreslog jag. Kanske en aning större än Annas.

Anna, den äldre av våra två döttrar, har en trevlig liten svart och vit blandrashund vid namn Valter. 

Valter ska vara en mix av  Bichon Havanaise (den kubanska bichon-varianten) och Bolonka (som är den ryska varianten). Men han ser inte alls som som sina syskon. Valters mamma måste ha gjort minst ett litet snedsprång när hon ändå var ute och löpte. Sånt som händer. 

Det var nåt sånt som kära hustrun hade haft i tankarna. Själv lutade jag, i den mån jag hade lutat huvud taget, kanske mer åt en med något längre ben än Valters. Men, varför inte. Han funkar ju hyfsat bra med katter och hade träffat Frassekatten några gånger utan att det uppstått något blodbad.

Det fanns hakar

För det var en av hakarna i upplägget. Vi har en rödstrimmig hankatt som för åtta år sen, efter att ha tröttnat på sin tidigare ägare, tog sitt pick och pack och flyttade in hos oss. Det var ingen helt enkel situation, men för att göra en lång historia kort; vi fick kontakt med kattens förra hyresvärd och kom överens om villkoren för flytten. 

Katten var då två år gammal och hette Felix. Men det kan han ju inte heta, sa vi bägge två. Ett av våra barnbarn heter nämligen just Felix. Så eftersom katten tycktes oss vara en riktig tokfrans, fick han sitt namn ändrat till Frasse.

Vi måste alltså hitta en hund som kan komma så pass bra överens med Frasse, så att katten inte behöver känna sig tvungen att åter hitta ett nytt hem. Därmed sjönk tankarna på en äldre hund något i prioritet. Det skulle nog bli lite lättare att få en valp att bli accepterad av Frasse, och tvärtom.

Den andra haken

Lisa, vår andra dotter är allergisk mot pälsdjur. Men även detta kan nog hanteras, bestämde vi. Frasse blev tidigare ett test på att det går hyfsat. Ska vi ses, får vi lämna djuren hemma några timmar.

Vi hade hört att det fanns hundar som år ”allergivänligare” och började undersöka saken. Detta sägs bero på att deras päls inte släpper sina hårstrån som andra hundars. De flesta av dem är så kallade apporterande vattenhundar. Hundar som har använts vid sjöfågeljakt, för att simma ut och hämta hem bytet.

Den vanligaste av dessa är pudeln, men det finns fler, till exempel Portugisisk Vattenhund, Spansk Vattenhund och den italienska varianten Lagotto Romagnolo. Alla dessa ser rätt lika ut med krullig päls, om än lite olika stora.

Sen finns också korsningar med pudel, som inte heller släpper päls, de vanligaste i Sverige är väl Cockerpoo (cockerspaniel och pudel) och labradoodle  (labrador och pudel).

Tänk vad man lär sig, när man börjar googla!

Men som sagt, pudeln är vanligast. Och vanligast av de fyra olika stora pudelsorterna är väl Dvärgpudeln, som jag också hört benämnas minipudel. I alla fall vanligast i Kallhäll enl vad jag sett.

Lite i minsta laget, tyckte jag. För att inte tala om den allra minsta varianten, Toy Pudeln, en jycke som i storlek skulle kunna bo i en damhandväska. Trevliga hundar de med, men nej,

Storpudeln, eller Kungspudeln, en riktigt stor och ståtlig hund föll också bort. Mer än en handfull, om jag säger så.

Så finns den där Mellanpudeln som enligt vad vi kunde se blir upp till 45 cm hög. En hanterbar men ändå riktig jycke. En hund att promenera med.

Jaha, och vad är det för fel på en liten hund då?

Inget alls. Här känner jag behovet av att sticka in en kommentar som egentligen inte har med vårt hundäventyr att göra.

När jag beskriver hur vi resonerade om ras eller storlek, handlar det inte om att den ena eller andra hunden är bättre eller sämre, liten eller stor, hane eller tik. Inget är svart eller vitt... ja möjligen Valter då (fast han har ju faktiskt ljusbruna ögonbryn).

Vi är alla olika, och har olika behov och mål i livet. Och olika hundar som betyder olika, såväl som lika mycket för oss som individer. Eller för att citera Lilla My i Mumingtrollet:

"Det som är sant uti Kina, är alls inte sant i Peru. Och det som är fel för en fröken, är alls inte fel för en fru."

(Ni som fick barn i slutet av 60-talet - början av 70-talet minns säkert den fantastiska barnprogramserien om Mumindalen, med bl a Lasse Pöysti som Muminpappan, Birgitta Ulfsson som Muminmamman och Gösta Ekman som Kungen. Oöverträffad i genren, enligt min enkla mening.)

Nå. Vårt hundäventyr.

Det tog inte alltför länge innan vi på Blocket hittade ett objekt i Rimbo som vi beslutade att ta en närmare titt på. En fem månader gammal mellanpudelkille, svart.

Huvudregel 1. Åk aldrig och titta på en valp om du tror dig kunna åka hem igen utan valpen. Det går nämligen inte.

"Hook Line and Sinker", som de säger over there i amerikat.

Forts följer ...

Nya avsnitt då och då, när andan faller på.

Gillar du min blogg? Dela den gärna på nätet!

© Gunnar Hägg

Gubbe och Hund

Det sägs att mänskligheten består av såna som gillar hundar och såna som gillar katter, och att sällan mötas de två. I mitt 77-åriga liv har jag alltid räknat mig till de senare. Under rätt många av de åren har jag haft sällskap av minst en katt.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att ha hund. Osjälvständiga djur som måste gås ut med flera gånger om dagen, så de kan göra ettan och tvåan. Läras att gå i koppel och att sitta och ligga och inte tigga vid matbordet, helst inte skälla på folk och fä och brevbäraren och cyklar, bilar, tåg, och ja vad som helst.

En nära granne, när jag var barn, hade en cocker spaniel som jag promenerade med några gånger, men min inre kattmänniska förändrades ändå inte.

Hundbajset som man i bästa fall fick den att släppa i en dikeskant eller liknande. Svarta små plastpåsar för ändamålet fanns inte att köpa, i alla fall inte i vanliga butiker. Plastpåsar var över huvud taget mycket ovanliga då, på 50-talet (och världshaven renare, ack ja).

Ja. och de gula fläckarna i snön som vi varnades för. 

- Gör Aldrig snöbollar där snön är Gul!

- Ät Aldrig nån Gul snö!

- Livsfarligt! Man kan Dö!

 Annat är det med katter. De gräver gropar när de behöver, och man ser sällan några spår.

Till detta bör också sägas att jag har haft en viss respekt för i alla fall större bestar med dreglande käftar och stora huggtänder, viss rädsla måste jag erkänna. En respekt, ja viss rädsla då, byggd på  empirisk grund.

Som vattnet urholkar stenen

Kära hustrun Eija har då och då de senaste åren, så där lite en passant, i förbifarten, sagt att:

- Det skulle vara kul med en liten hund".

- Va!  reagerade jag. Hur skulle det gå. Med Frassekatten och allt. Och segelbåten, när ska vi då komma ut på sjön igen?

- Det ordnar sig.

 Så har saken fallit i glömska tills ...

- Det skulle vara trevligt att ha en hund att gå ut med.

Och så vidare då och då, och jag gav förstås upp och sa i början av sommaren:

- Ok. Jag har fått segelbåt och i stort sett vad jag pekat på genom åren. Vill du ha en hund, så vill jag det med.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

Nya avsnitt av DoggenBloggen publiceras då och då, när andan faller på.