Senaste inlägg

Till Frassekatten ❤️

”Frasse, du kom som en virvelvind med ditt pick och pack och flyttade oombedd, men väkomnad in hos oss. Och du kom med en sån självklarhet, att hade vi bott på Kymmendö, hade du kommit med ett höganäskrus i ett snöre runt halsen.”


Så skrev jag bland annat om dig i slutet av september i Alla mina katter *.

Jag förstod redan då, att allt inte stod helt rätt till med dig. Tidiga morgnar har du sen nån gång i somras väckt oss med högljudda jamanden, och på den allra sista tiden har du knappt velat gå ut. I förra veckan tog vi dig därför till veterinären för seniorkontroll.

Veterinären märkte att du har ont i bakkroppen och att du ser mycket dåligt med ena ögat, men det visste du ju redan. Det var bara nyheter för oss.
Och igår fick vi svaren på blodproven. De visar att sköldkörteln inte fungerar som den ska.

Det var därför som vi idag åkte till veterinären igen, en sista gång. Din sjukdom går inte att bota, och även om symtomen kan lindras, kommer du vartefter att må sämre och sämre.

Därför är det bättre för dig att få komma till de sälla kattmarkerna, där du i evighet och med knivskarp blick och frisk ung kropp får jaga och fånga så många möss du vill.

Älskade Frasse, du gjorde världen rikare i mer än 14 år. Vi kommer alltid att minnas dig och sakna dig.

❤️

Tassnot
Alla mina katter 

Christer Strömholm och jag, 2



Utbildningen på Fotoskolan var inte alls som jag hade tänkt mig, frågan är om det var nån utbildning alls, i alla fall i traditionell mening. Där fanns inga kurser eller lärare i hur man gör rent praktiskt med till exempel framkallning, kopiering och så vidare. I varje fall kunde jag inte upptäcka några såna.

Grunderna förutsattes eleverna att antingen ha med sig till skolan eller så gällde att lära sig av sina misstag.

Så här var det.
Klassen, gruppen eller vad man ska kalla det, fick normalt en uppgift i veckan att jobba med. Det kunde vara vitt mot vitt, dam i glasögon, självporträtt, bilar eller nästan vad som helst som Christer kände för just då.
Mot slutet av veckan träffade man för redovisning, dvs man fick lägga upp vad man lyckats åstadkomma i bildväg.
Om Christer inte gillade en bild, framför allt om det inte var kornskärpa i kopian, kunde han riva sönder den inför klassen, medan han uttalade sin negativa kritik.
Han hade oftast rätt i sina bedömningar. Och vi visste att han hade det. Men nåt måste ju läggas fram vid genomgången, och så var det med det.
Och vi förstod snabbt det här med kornskärpan. Snart hade vi alla ett sånt där litet spegelstativ som man ställde under kopieringsapparaten för att få till en knivskarp kornskärpa.

A propå korn
Alla fotograferade enligt samma koncept: Tri-x och D-76 var vad som gällde i film- och framkallareväg.
Och naturligt ljus förstås. Inga blixtar, inga lampor. Om nödvändigt fick man lätta upp lågdagrarna med vad som fanns tills hands, en kudde eller en handduk eller nåt.

Ibland räckte ljuset inte riktigt till för de 400 ASA som Tri-ex var gjort för, och då fick man underexponera och "pressa" filmen i framkallningen, dvs lite längre tid i dosan.
Det tog sin lilla tid, men jag snappade det där med Så gör man och var snart ikapp de andra vad gäller teknik och kunde koncentrera mig på innehållet i bilderna.

Och så fortsatte det vecka efter vecka, mer som ett bildseminarium än en skola. Christer rev fortfarande sönder nån bild då och och då, men allt fler bilder passerade vartefter hans stränga ögon.

 

Jag, då.

Vi var en rätt intressant grupp elever, om jag får säga det själv, och runt omkring oss rörde sig redan kända namn, Anders Petersen, Christer Landergren, Agneta Ekman för att nämna några.
Vi försvann vartefter åt olika håll. Nån blev pressfotograf i dagspressen, som till exempel Peter Knopp, några bytte bana helt, nån började på Journalisthögskolan.

Fyra av oss gick så småningom, hösten 1970 in på det då sprillans nya Dramatiska Institutet i det sprillans nya Filmhuset. Det var jag, Jan Pehrson och Mikael Stankowski till filmfotografi och Anna Asp till scenografi.

CS var kingen.
Christer Strömholm hade på Fotoskolan ett litet hov omkring sig. Jag ingick inte i den kretsen, men Christer och jag satt ibland på motsatta sidor av bordet i ett annat sammanhang. Han som rektor och jag som elevrepresentant.
Det var slutet av 60-talet och ordet ”elevdemokrati” spreds som en löpeld över landet och svepte in på även Fotoskolan.

Christer var inte överförtjust i det där med elevdemokrati, är man kingen så är man, men Fotoskolans huvudman, Kursverksamheten vid Stockholms Universitet insisterade.
Så det var lite småbuttert i början, men efter ett tag funkade det rätt bra. Och för mig var det lärorikt. Jag lärde mig lite att argumentera, att förhandla och att ge och ta.

Efter att jag lämnat den Strömholmska Fotoskolan hade vi inte längre nån kontakt, annat än att vi stötte på varandra några gånger på stan, log mot varandra och utbytte några ord, och han frågade hur det gick för mig och vad jag gjorde just då.

Den allra sista gången vi stötte på varandra var på ett litet konstgalleri på Köpmanbrinken i Gamla Stan. Christer såg då rejält mycket äldre ut och hade lite svårt att röra sig och han stöttade sig med en käpp. Han berättade att han hade drabbats av en stroke, men att han i allt väsentligt mådde bra.

Epilog
Det har nu gått rätt många år sen vi sågs på det lilla galleriet. Christer Strömholm finns inte mer, och jag har själv, innan min höftledsoperation för ett och ett halvt år sen, gått en tid med käpp, och vet hur det är.
Det är så där.
Men det är okej, så länge man mår bra 
i allt väsentligt.

🔹 

Mer självbiografi
• Christer Strömholm och jag, del 1
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Christer Strömholm och jag

  


På Nationalmuseum visas i dagarna en utställning med bilder från en ung
Christer Strömholms tid i Paris, en tid då han lämnat konstnärskapet som karriär bakom sig och försörjde sig genom att ta bilder på kulturpersoner till tidningsartiklar.
Vid sidan av fotograferade han transsexuella prostituerade och skuggsidans Paris, bilder som så småningom gav honom världsrykte som dokumentärfotograf.

Gröngöling som jag var
Jag var en late bloomer, och om detta hans rykte visst jag inte så mycket, nästan ingenting faktiskt, när jag en tidig höstdag 1967, 25 år gammal klev in på Fotoskolan på Klippgatan på söder, den fotoskola som han var rektor för.
Jag hade i många år fotograferat för mitt höga nöjes skull, men jag hade aldrig utbildat mig och var tekniskt, och bildmässigt på en mycket låg nivå.

Min avsikt var att sen gå vidare och bli dokumentärfilmare, men jag behövde först grunderna i fotografi.
Jag behövde lära mig att bättre framkalla och kopiera samt att se och läsa bilder. Jag var ödmjuk inför detta, och visste att jag var en gröngöling i sammanhanget.

Jag hade för inför detta köpt en sprillans ny kamera, en rysk Zenith 3, vilket väckte viss munterhet i ett klassrum där var och varannan elev satt med Nikon F eller Leica M2. Nån hade en Pentax. En del hade små väskor med tillbehör, objektiv etc.
Alla var gravallvarliga inför terminen. Jag var, ja något nervös.

Första dagen var det upprop och genomgång av elevernas bakgrunder och kunskaper. Jag hade dåligt med fotokunskaper, vilket jag inte stack under stol med.

Men jag berättade, bland annat, att jag några månader tidigare kommit hem från Berlin, där jag var med vid demonstrationerna mot Shahen av Iran utanför Deutscher Oper, och där hade stått mitt i de kravaller där polisen sköt ihjäl en av demonstranterna, en student från Västtyskland vid namn Benno Ohnesorg. Googla gärna! Det är en häftig historia.
Man kan säga att jag, och många andra förstås, var åsyna vittnen till den västtyska 70-talsterrorismens födelse.*
Och jag sa, att det var där och då som jag där bestämde mig för att lära mig att fotografera på allvar.

Zenithskit
Efter den första inledande samlingen, och efter att vi fått våra första uppgifter till nästa gång, bad Christer mig att komma in på hans lilla kontor.
- Gunnar, sa han. Du får ursäkta, men jag höll på att skratta på mig, när jag såg din kamera. Du kan fan inte gå omkring med sån skit. Ska du gå den här kursen, måste du ha riktiga grejer.
- Jaha, sa jag, som hade betalat hela 295 kronor för kameran. Vad är riktiga grejer, menar du.
- Själv har jag en Leica, sa Christer, men det finns flera bra japanska kameror, till exempel Nikon, Pentax, Canon. Vilken modell av dem du väljer spelar inte så stor roll, det är optiken som är viktig. Och de har alla bra gluggar.

Det var första gången i mitt liv som jag hörde ordet "glugg". Men jag bytte upp mig vad gäller kamera, och dagen efter inställde jag mig med en Canon FX för 695 kronor. Jag hade fått låna några hundra av mina föräldrar för att få råd med den. 

På Klippgatan började resten av mitt liv.
Det är verkligen ingen överdrift. Hade det inte varit för Christer Strömholm och hans Fotoskolan hade jag förmodligen aldrig träffat min fru, ett par år senare börjat studera filmfotografi på Dramatiska Institutet eller blivit journalist i slutet av 70-talet, bland annat ett par mandatperioder som riksdagsreporter.
Jag hade förmodligen heller inte skrivit denna blogg, Dagsnoteringar. Men dessa är andra historier. Liksom den om mina äventyr i Berlin.
Återkommer kanske till dem. Vi får se.

🔹

FortsättningChrister Strömholm och jag, del 2

Fotnot
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen. Men om det visste vi förstås ännu inget då.
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen.

Men om det visste vi förstås ännu inget då.

De fick senare, i slutet av 70-talet en liten utlöpare i Sverige i den så kallade Kröcher-ligan som misslyckades med sin plan att kidnappa Anna-Greta Leijon.

Och jag kom att som journalist bevaka rättegången mot Kröcher-ligan för Götaborgs-Postens räkning.

Man kan därför på sätt och vis säga att jag var plats vid såväl den tyska vänsterterrorns födelse som vid dess absoluta sista andetag.


Mer självbiografi
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
•  Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förbehåll hit och dit

  


En minst sagt märklig debatt har några dagar pågått om Sveriges medlemskap i Nato. Vissa har plötsligt fått för sig att Sverige som natoland per automatik skulle få kärnvapenbaser inom gränserna.

Eller plötsligt och plötsligt. Dessa vanföreställningar har funnits även tidigare, men blossade upp igen, tack vare att ÖB trampade lätt i klaveret, då han sa att Sverige inte skulle försöka få med några förbehåll i natoförhandlingarna.

En nyhet för många kanske, och tydligen och konstigt nog även för ÖB verkar det som, är att förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato är avslutade sen flera månader och att Sverige redan deltar i Natos inre arbete.

Sverige har godkänts provisoriskt av medlemsländernas statsledningar, men deltar ännu i Natos möten utan rösträtt, i väntan på att också de respektive parlamenten ska godkänna avtalet.


Debattens huvudfrågor

1. Vad gäller kärnvapen, så varken har eller förfogar Nato över sådana.
Tre av Natos medlemsländer, Frankrike, Storbritannien och USA har däremot kärnvapen. USA har sen bilaterala avtal med några andra Natoländer om stationering av kärnvapen.
Skulle Sverige mot förmodan vilja ta del av de tre ländernas kärnvapenarsenal, blir det en fråga mellan Sverige och sannolikt USA.


2. Vad gäller stationering av natotrupper på svensk mark, så är väl ändå själva meningen med att vara med i Nato just den att öva med andra natoländers försvarsmakter, för att vid behov bättre kunna bistå varandra militärt. Och att vapensystemen samordnas för att bättre fungera med varandra.

I den mån natotrupper ska placeras mer eller mindre permanent i nåt medlemsland sker detta med det aktuella landets medgivande.

Så finns idag så kallade avskräckningsstyrkor i Baltikum och Polen för att bättre säkra gränserna mot Ryssland.


Sverige har ju också sen flera år samövat med andra natoländer på svenskt territorium samt har ett så kallat värdlandsavtal som tillåter andra stater att vid en kris använda svenskt luftrum och flygplatser.
Detta värdlandsavtal har a propå det undertecknats av en socialdemokratisk regering.


Oförskämt
Jag undviker här att nämna namn, alla vet ju ändå vilka, men en viss SSU-förening publicerade inför statsministerns, Ulf Kristersson, besök hos den turkiske presidenten en teckning där Kristersson suger Erdogans, ja jag vägrar att ens ta ordet i min mun, men ni förstår.

Ändå har varken Kristersson eller utrikesministern, Tobias Billström i sammanhanget sagt nåt annat än vad tidigare sagts av deras företrädare Magdalena Andersson respektive Anne Linde.

Tänk om nån MUF-klubb tidigare hade publicerat en liknande bild på Erdogan och Linde!


Natofrågan har blivit utrikes inrikespolitik på ett sätt som gagnar varken det politiska samtalet, Sverige eller världsfreden.


Ergo
Diskussionen om svenska förbehåll i natomedlemskapet är helt snurrigt okunnig, hur nyvaket ivrig den än är från mer eller mindre natomotståndare, inom och utom massmediernas redaktioner.
Man får givetvis ogilla att nationen Sverige vill gå med i Nato.
Men erfarna politiker och journalister får fan inte låtsas att de inte kan läsa officiella och lättgooglade dokument.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kort resumé, 1942

Samma kväll som Gunder Hägg sprang 1500 meter på 3.45,8 på Stadion i Stockholm, föddes jag på Norra BB strax intill.
Nytt världsrekord förstås.

Elektrifieringen av stambanan genom övre Norrland blev klar det året.
Vad övrigt var, var mest världskrig och ofattbart lidande.
Bland annat började tågen rulla mot Auschwitz.

Årsbarn med mig, för att nämna några: Brian Jones, Lou Reed, Muhammed Ali, Grynet Molvig, Stephen Hawking, Clarence Clemons, Kim Jong il, John Irving, Ratko Mladić, Ulf Elfving, Marie Göransson, Billy Bremner.

En som dog av annat än krigets fasor det året var Wilhelm Petterson Berger.

Fun fact
När årsbarnet Marie Göransson gjorde sin Dramatendebut efter scenskolan, arbetade jag på Dramaten som belysningstekniker.
Så man säga att jag bokstavligen var en av de första som riktade ljuset på Dramatens nu Grand Dame.
 


80 år senare
Jag är tacksamt begåvad vad ättelägg beträffar. Äldsta  barnbarnet blir 23 år gammal. Det yngsta och sjätte i raden, nio.

Jag har också begåvats med höftprotes, för ett drygt år sen, och jag lider lätt av ischias samt rygg- och prostatabesvär.
Som gamla gubbar gör. Snackar krämpor med varann.
Hängslen underlättar.

Fyra (4) olika piller varje kväll, utan vilka livet skulle vara lite mindre lätt att leva.
Åldern tar ut sin rätt, brukar man säga. Men rätt, jag vet inte …

Ja, och så består en bit av min skalle av Plastic Padding.
Eller, ”typ Plastic Padding”, som neurokirurgen berättade för mig, när det begav sig på sextiotalet.
Neurokirurgen hette Gerhard Böhmer och var en bensågare av den gamla stammen, med kärv humor.

När min mor ringde dr Böhmer efter operationen och frågade hur det gått, sa han att det var ett knepigt ingrepp, ett av de svårare av den sorten som han hade gjort. Och att det tog sin rediga tid.
- Oj, oj, oj, sa min ömma mor, men hur är det med honom då, hur mår Gunnar nu då?
- Jaså han, sa Böhmer. Ja för honom var det väl inget, han sov ju hela tiden.

🔹

Fotnot
• Denna text är en pendang till en tidigare bloggtext, Stora påminnelsedagen, som jag skrev dagen innan min 80-årsdag.

🔹

Andra självbiografiska bloggtexter 
 Alla mina katter och jag 
• Göran, AIK och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag
• 
Religionen och jag

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mitt i politiken

”Lööf och Åkesson visar att din motståndare inte alls måste vara en hemsk människa” är titeln på en av valrörelsens viktigaste ledartexter, i Dagens Nyheter (2022-10-13) *.
Den handlar om att även om man är hårda motståndare i talarstolen, så kan, och bör man respektera varandra utanför de respektive politiska rollerna.
Rekommenderas till läsning!

Erik Helmerssons text i DN illustreras med den här bilden från Riksdagens kammare där ”antagonisterna” Annie Lööf och Jimmie Åkesson råkat få platserna intill varandra.

Dagsnoteringar kan nu exklusivt publicera vad de sa till varandra första gången de fick tillfälle att gnugga armbågar.


Nämligen
- Och sen Jimmie, när jag skrek åt dig ”hur uttrycker du dig”, och såg så strängt arg ut som jag bara kunde, då hade jag jättesvårt att hålla mig för skratt.
- Precis, Annie, jag vet. Och djävlar vad jag höll masken och spelade sårad där. Bira sen?
- Absolut, Jimmie. Och ett par järn, va!
- Deal.

🔹

Fyraveckor senare, den 14/10
Skakade marken under dina fötter, när Ulf Kristersson & Co presenterade huvuddragen i den den kommande regeringspolitiken?
Vänta bara!

Tidsmaskin
Året är 2026 och (s) går till val på att sänka straffen, återinföra mängdrabatterna, öka migrationen, stoppa påbörjad kärnkraftsutbyggnad, återdecentralisera vården samt okej igen för importerat tiggeri på gator och torg.
Eller hur?

Fotnot
* Helmerssons ledartext i DN 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Plopp, där kom den

Anden är ur flaskan. Den enade S-fronten börjar falla sönder. Det vi ser, är en testballong, och andra LO-förbund kommer sannolikt att följa Byggnads i spåren. Verkligheten har kommit ikapp LO-kollektivet.

Socialdemokraterna har nu börjat närma sig Sverigedemokraterna, försiktigt, som man försiktigt närmar sig en stor och kanske hungrig boaorm. Det räcker med de förluster i humankapital man redan drabbats av. Man vill helst inte slukas helt.

Men den som iakttagit politiken noggrant vet att detta närmande redan har pågått ett tag.
För ett år sen, innan S-kongressen där Magdalena Andersson blev vald till partiledare, och därmed i praktiken av partiet utsedd att bli statsminister, kom SSU, ungdomsförbundet, med ett förslag till ett närmande.



Ingen framträdande företrädare för (s) eller dess ungdomsförbund skulle då ha vågat riskera sina politiska karriärer genom att lyfta förslag som inte var helt emot  Magdalena Anderssons plan för partiet. Den då blivande partiledaren måste ha något öppnat dörren för nya röksignaler.

Lika lite kan Byggnads "brott mot linjen", som Expressen skriver, dvs önskade samtal med SD helt sakna godkännande hos LO-ledningen.

”Brottet" är en testballong, för att kolla reaktionerna. Ett första myrsteg, som kommer att följas av flera och längre.
De som är medlemmar i LO-förbunden har helt enkelt blivit så många, att de inte längre kan ignoreras eller uteslutas. Nån form av relationer måste etableras.

Undersökningar som gjorts före och vid höstens val visar att det inte går att säga om det är S eller SD som är störst bland LO-förbundens medlemmar.
Dagens Arena* är en av de publikationer som har skrivit om detta utifrån en väljarsympatiundersökning från SCB.
Byggnadsarbetaren* är en annan, men som har utgått ifrån SVT:s vallokalsundersökning.
De olika undersökningarna har inte exakt samma siffror, men kommer till liknande slutsatser. Det är, eller närmar sig dött lopp mellan S och SD i LO-leden.

Sen skiljer det sig förstås mellan de olika förbunden. Kommunals medlemmar har sannolikt betydligt fler S- eller V-sympatisörer, medan till exempel Byggnads förmodligen har fler medlemmar som röstar på SD.

Det är därför ingen tillfällighet, att det är just Byggnads som först vill tala med SD. Dels kan ju SD-röstande medlemmar kanske rent av få för sig att de i egenskap av majoritet kan ta över makten från S i sitt fackförbund, dels har SD sagt sig vilja förändra Diskrimineringslagen, så att det blir förbjudet att på arbetsmarknaden diskriminera nån av politiska skäl.
Bland annat skulle det då bli olagligt för facket att utesluta medlemmar som även är medlemmar i Sverigedemokraterna.
Byggnads och LO sitter därmed i en situation, där de inte kan göra så mycket annat än att börja samtala, eller rakt ut sagt förhandla med Sverigedemokraterna.

Författaren Jens Ganman* har skrivit om arbetarrörelsens dilemma, och om varför så många röstat på partiet. Det är intressant läsning.
Den förklarar varför den strategi som de övriga partierna hittills har haft mot SD har varit en 
förlorande strategi, varför brunmålandet inte har fungerat och varför SD trots massivt motstånd har fortsatt att växa till att nu vara Sveriges näst största riksdagsparti.

Nåt för arbetarrörelsen att tänka på, när den nu mycket försiktigt närmar sig den stora och hungriga boaormen.

🔹

Oj oj, håll i hatten!

Bläcket till texten ovan hade knappt hunnit torka, innan även LO:s högsta ledning går ut och säger att också LO kommer att börja tala med Sverigedemokraterna.
"Det är vår plikt att prata med alla", säger LO-ordföranden Susanna Gideonsson.


🔹

Fotnoter

Dagens Arena 
Byggnadsarbetaren 
Jens Ganman

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den sydamerikanske gangstern och jag

Denna sannsaga tilldrog sig på den tiden då Pekka Langer av skatteskäl hade skrivit sig i, och jobbade frilans från Torremolinos. Pekka var en då mycket känd radioröst med en lätt kåserande stil. Folkkär är inte att ta i.
Året var 1961 och etta på Spanstoppen var en låt mitt i tiden, Los cañones de Navarone twist.

Jag var 19 år och satt efter några veckor i Malaga och Torremolinos i ett tåg på väg hem igen. Det var min första resa utomlands, om man undantar en vecka i tält på ett Unga Örnarläger i Norge, kan ha varit sex-åtta år tidigare, jag minns inte exakt.

Mittemot mig i tågkupèn satt en familj bestående av herr och fru Garcia*, deras två barn, en flicka i, kan ha varit sexårsåldern och en något yngre pojke, väldigt välputsade och i fina gåbortkläder, samt ytterligare en kvinna som troligen och av utseendet att döma var syster till la señora Garcia. De såg alla mycket prydliga ut.

Tåget hade inte mycket mer än rullat ut från stationen i Malaga innan familjen dukade fram sin matsäck och högg in.
Ja matsäck och matsäck. De hade en rejäl korg med duk över som innehöll rejäla mängder mat och de åt med rejäl aptit, trots att det inte var mycket mer än tidig morgon.
"De har väl inte hunnit äta frukost än,” tänkte jag och vidare, ”väl bekomme!"


Efter en halv timma eller så, for plötsligt fru Garcia upp som en stålfjäder, sprang fram till och drog ned kupefönstret intill mig och spydde ut morgonens frukost. Tåget höll nu en rätt höghastighet, och jag tänkte att, hoppas de längre bak i tåget inte har fönstren öppna.

Efter att ha lättat på lasten, gick fru Garcia tillbaka till sin plats och återupptog inmundigandet av bröd, oliver, goda korvar, klunkar av vin (barnen drack Coca Cola) och dadlar och drog emellanåt in djupa andetag av cigarettrök, precis som sin make och syster. Det var en riktig brakfest tidigt på dagen.

Sen var det dags igen. Fram till fönstret igen och ut med, ja ni vet.
En gång är ingen gång, men två gånger är två gånger för mycket, sägs det, och det tänkte jag också där och då.
Så jag tog mitt bagage och gick för att hitta en ny kupe. De flesta var rätt fullsatta
, och det åts friskt i flera av dem, men längst bak i vagnen var alla platser utom en lediga. Jag steg in i kupen och satte mig vid fönstret.

Mitt emot mig satt en distingerad herre i 50- till 60-årsåldern och rökte cigarr. Snygg gråblå, lätt randig sidenkostym, med bred matchande, lite mörkare blå slips.

"Buenos dias", sa jag och han besvarade hälsningen genom att le och bocka lätt på huvudet.
Mannen mittemot var en vad man brukar kalla lätt svartmuskig man. Tänk en något grovhuggen George Clooney med välrakade men ändå mörka kinder och en välansad men kraftig, lätt grånad mustasch.
På hyllan ovanför honom låg en hatt med ett brett, 
kanske åtta cm brett sidenband.

Vi sa inte så mycket mer. Tåget for vidare norrut, medan han ägnade sig åt sin cigarr och läste sin tidning. Och jag såg ut i det förbiilande landskapet med höga bergskedjor i fjärran.

Efter ett tag, en timme kanske, reste han sig och tog av sig sin kavaj.
"Hace calor", sa han och hängde sin kavaj på en krok på väggen intill fönstret.
"Si", sa jag som under min korta tid på sydkusten ändå hade lärt mig att det betydde att det var varmt, men inte kunde säga så mycket mer än några få spanska ord.
Men även om jag inte var så slängd i spanska, så var det inga fel på mina ögon.
Och under en tiondels sekund eller mindre, när han hängde upp sin kavaj på en krok på väggen intill hans sida av fönstret, såg jag att det i kavajens innerficka fanns en pistol, en liten svart pistol i ett läderhölster.
Jag uppfattade i alla fall den som svart, det gick så snabbt.
Ytterligare en tiondels sekund senare ins
åg jag också att han på mitt ansiktsuttryck hde de förstått att jag hde sett pistolen.

Mannen mittemot mig log inte längre emot mig. Hans min var inte ovänlig eller ihopbiten utan mer avvaktande, som han om inte riktigt visste hur han skulle hantera situationen.
Jag visste inte heller riktigt hur jag skulle hantera situationen.
Ingen av oss var för några ögonblick säkra på att vi stod på fast mark. I alla fall inte jag.

Jag förstod att han förstod att jag hade sett pistolen. Och han förstod att jag förstod att han förstod.
Nån måste bryta isen, och jag förstod att det måste bli jag.

Det var bara det där med spanskan, som jag inte kunde så många ord av. Hur bryter man is om man inte kan prata.
Men precis där, som ett pistolskott kom minnet av en gammal westernfilm fram, en B-western, där nån ställer frågan: "Pistolero?" Som betyder gun man, revolverman.

Så jag frågade mannen i sidenkostymen mittemot: "Pistolero?"
Det blev knäpptyst i en sekund eller två. Hade vi befunnit oss i en höstack, hade vi kunnat höra en knappnål falla.
Eller en fjäder.
Sen log han brett och sa: "Si señor, pistolero”.
Jag log också brett, så brett jag kunde, för vad annat kunde jag göra.

Och det verkade som att vi därmed var lite som på noll igen, och att vi bägge kunde gå vidare därifrån, och vi började tala på bruten engelska med varann.
Han, pistoleron, bröt sin engelska på spanska och jag bröt min på svenska, men isen var bruten, så resan blev riktigt trevlig till dess att vi senare skiljdes åt på stationen i Cordoba.

Mannen visade sig vara från Argentina, på besök i Spanien för att hälsa på sitt gamla släktträd, och han visade mig bilder på sin familj som var kvar i Buenos Aires.
"Very nice family", sa jag och aktade mig noga för att titta åt pistolkavajen på väggen intill honom.
Man utmanar inte sydamerikanska gangsters.
Man tittar inte på deras kavajer om man vet att de har en pistol i sig.

Så småningom rullade tånget in på stationen i Cordoba, och det blev dags för honom att stiga av. Han skulle byta tåg. Men eftersom mitt tåg skulle vänta in hans tåg, skulle mitt tåg göra en dryg halvtimmes uppehåll, och han frågade om han fick bjuda mig på en smörgås och en öl i stationens servering.

Jag tvekade lite, men gav snabbt efter, eftersom jag var hungrig och i stort sett luspank. Det kunde väl inte vara så farligt, så länge jag bara följde med till cafèet, tänkte jag. Så jag tackade ja, och satt någon minut senare med ett glas San Miguel i den ena handen och en bocadillo con queso y jamòni den andra.

Vi sa inte så mycket under den lilla måltiden, annat än salud, skål, utan iakttog mest folklivet runt omkring oss.

Sen reste han sig och önskade mig fortsatt trevlig resa, och jag bad honom hälsa så hjärtligt till sin familj, när han väl kom hem till Argentina.
Sen gick jag ombord på tåget igen och såg genom fönstret ryggen på den sydamerikanske gangstern, när han med sin resväska gick upp på en annan perrong, till sitt andra tåg mot en annan stad.

Så rullade mitt tåg igång, och jag tänkte att han var ju faktiskt väldigt snyggt klädd, som i en Hollywoodfilm, en gangsterfilm.
En Hollywoodfilm med mig i.



Fotnoter
* Garcia är ett fingerat namn. Jag har ingen aning om vad de verkligen hette. Men de kan mycket väl ha burit namnet, då det lär vara ett av de allra vanligaste spanska efternamnen.
Tåget på bilden ovan är inte samma tåg som jag och den sydamerikanske pistoleron färdades i mot Cordoba, och jag sen vidare till Madrid. Men scenerierna utanför med bergen i fjärran är som på pricken.
Bocadillo con queso y jamòn = ost- och skinksmörgås, fast utan smör.

Andra självbiografiska bloggtexter
• 
Kort resumé 
 Alla mina katter och jag 
• Göran, AIK och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag
• 
Religionen och jag


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Alla mina katter och jag

Jag skrev i Spridda skurar, 22-09-26, bl a om när Elisabeth II trillade av tronen, och om minnen från barndomen, när Gustav V trillade av tronen.
Jag skrev om uppståndelsen då i skolan, och om när jag kom hem efter skoldagens slut.
Enligt min salig mor skulle jag ha sagt att: ”Så här ledsen har jag inte varit sen katten dog”.

Den katten hette Murre I och var den första katten i mitt liv, och ja, jag var verkligen ledsen när han gick till de sälla kattmarkerna.

Jag var redan från tidig barndom en s k kattmänniska. En människa med ögon känsliga för talande svansar och utforskande ögon med streckpupiller.
Jag var en liten kattmänniska, ja ett kattbarn var jag.
Inte att förväxlas med kattunge.

Man brukar säga att människor har hundar, men att katter, de har människor. Jag brukar säga så i alla fall.
Man (jag) brukar också säga att ett hus utan katt är inte ett riktigt hem.
Och i ett riktigt hem är det alltid katter som regerar.

Regentlängden för katterna i mitt liv som jag minns dem.

Murre I var en gråstrimmig hankatt som min far kom hem med, när jag var blott några år gammal, fyra-fem kanske.
Han fick inte ett långt liv. Hankatter kastrerades sällan på den tiden. och kampen om födan och honorna krävde sina tributer. Sällan såg man en äldre hankatt som inte hade riv- och bitskador både här och var. Ögonskador förekom.
Jag kommer ihåg att nån, det kan ha varit en granne, eller det kan ha varit farmor eller nån annan, sa att det är synd om gamla hankatter.
Murre I
 dog i kattpest några år senare.

På den tiden gick man inte så ofta till veterinären. Numera finns veterinärkliniker nästan överallt, men inte då.
Så när det blev dags att avliva ett kärt husdjur, bad man en jägare i vänkretsen om hjälp, och så gick man ut i skogen med katt och bössa.

Murre II 
var en stilig, mörkt stålgrå hankatt som efter några plötsligt försvann ifrån oss. Det märkliga var att han efter nästan två år kom tillbaka. Det förvånades oss lika mycket som sorgen efter honom förbyttes i glädje.

 


Holger
 var  något ljusare grå med vit buk, vitt i ansiktet och vita tassar. Att han fick det namnet beror på att hans mamma Kerstins ägare alltid döpte Kerstins ungar efter släktingar.

Holger var en hemkär katt och han lämnade sällan tomten. Så han levde han också längre än de tidigare och i stort sett oskadad till sin död.



Sigrid 
kom lite parallellt med Holgers sista år. Holger bodde hos mina föräldrar, men jag hade tillsammans med min då fästmö, nu sen drygt 50 år kära hustru, flyttat in i en liten lägenhet i ett rivningshus vid Vanadisvägen i stan, och vi tyckte att vi borde ha en liten katt.
Eller rättare, jag kom en kväll oannonserat hem med en liten grå-vit-svartstrimmig kattfröken och placerade henne framför min fästmö. Och det var det.

Sigrid kallades för det mesta för Siggan, eller bara Sigge, och var nog den mest intellektuella av alla mina, och våra katter.
Vi kunde föra långa samtal om nästan vad som helst, och hon fyllde  i och fick mig på rätt spår, när jag inte hittade rätt ord eller uttryck.
Hennes politiska analyser var knivskarpa, och hon skulle, om hon levt nu, ha kunnat bli en utmärkt programledare för teveprogram som t ex SVT/Babel och Agenda, eller varför inte Sigrids Bokradio i P1. 

Efter en liten tid hämtade vi också hem Sigrids bror.

Snäll, som brodern döptes till var en nästan helsvart kille (med lite vitt) som verkligen var snäll. Han hoppade tyvärr alltför snällt efter Sigrid ut genom fönstret efter att vi hade flyttat till Kallhäll. Sigrid fick vi fatt i, men Snäll såg vi aldrig mer av.

Så kan det gå. Att ha katt är att mötas och skiljas.
Och i bästa fall mötas igen.


Doris 
kom sen, som en komplettering efter den tragiskt bortlöpte Snäll. Doris var en gråvitstrimmig katt, med lite röda inslag. Till skillnad från alla andra katter i mitt liv, var hon en inte så lite skrajsen katt.
Förmodligen hade hon detta efter sin pappa som också var rödstrimmig och smårädd för det mesta, ja till och med för sina egna små ungar. Tänka sig.

Sen gick det rätt många år utan katt och visst kändes det lite tomt, men vi hade barnen som växte upp, vi jobbade och bodde i lägenhet och vi kände att en katt inte riktigt skulle hinnas med.
Men så en dag långt senare, för drygt 12 år sen närmare bestämt, var det dags igen.

Frasse kom som en tvåårig virvelvind med sitt pick och pack och flyttade oombedd in hos oss.
Och han kom med en sån självklarhet att hade vi bott på Kymmendö, så hade han kommit med ett höganäskrus i ett snöre runt halsen.


Efter att ha lokaliserat Frasses ägare som mer än gärna ville bli av med honom, kom vi överens om att ta hand om honom. Nu är Frasse alltså 14 år och har bott med oss och under senare år med ett par hundar, varav den andra, dvärgpudeltiken
Toffee är mycket förtjust i honom.

Frasse är inte fullt ut lika förtjust tillbaka, som han sa en gång, när vi satt i soffan, Frasse och jag:
Kom ihåg, det här är oss emellan, så absolut inget till Toffee! Men det var faktiskt bättre förr, när det var hundlöst här."
"Kan förstå det", sa jag, "men nu är det som det är, och då får man gilla läget.”
"Visst, sa Frasse, "det är okej. Så länge det är jag som bestämmer”
”Du är bossen, Frasse.”

 🔹

Honkatter brukar bli något äldre än hanar och kan bli upp till 19, 20, ja 21 år. Alltså lite äldre än hanar, men Frasse är i gott bruksskick och bör väl kunna få åtminstone  några år till på nacken, innan det blir dags för också honom att trilla av tronen.
Kanske kommer han till och med att överleva oss. Som Bettan II överlevde de flesta.
Vi får se. Nån av oss i alla fall.

🔹

Epilog 2022-11-15
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland blir det helt annorlunda. Om det har jag skrivit ett tillägg denna text, ”
Till Frassekatten ❤️”.


Andra självbiografiska bloggtexter
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

PS om talmansvalet

I förra Dagsnoteringar (Spridda skurar, 2202-09-26) skrev jag bland annat om rabaldret kring valet av Riksdagens andre vice talman som till slut ändå blev sverigedemokraten Julia Kronlid.
Vad jag givetvis borde ha kommit ihåg, a propå Kronlids bristande tilltro till ventenskapen och evolutionen, ja helt knäppgökigt, inget snack om saken, vad jag hade glömt, var att knäppgökeri i den högre politiken inte alls är extremt ovanligt.

Jag nämnde då förra talmannen Birgitta Dahls tidigare villfarelser om vissa ostasiatiska folkmördare, men glömde en viss vice statsminister för några år sen, Åsa Romson som ansåg att människor som säger sig vara elallergiker bör tas på stort allvar. Detta efter att först i en intervju ha sagt att hon själv tror på fenomenet elallergi.

Ändå finns inga som helst vetenskapliga studier som stödjer diagnosen elallergi. Även Åsa Romson, som i andra frågor, t ex klimatet, med emfas pekar fingeroch hänvisar till vetenskapen, visade sig ha luckor i tilltron till densamma.
Ja, und hast du mir gesehen. Jorden som vi känner den gick inte under. Jorden bet ihop och gick vidare.
Verkligheten verkar tåla ett och annat knäppgökeri utan att rubbas i sina cirklar.

Ann-Charlotte Marteus skrev (den 28/9) om bland annat detta i Expressen, under rubriken SD och MP har liknande tomtar på loftet, en text som jag gärna vill ge en större spridning. *

DS


Ann-Charlotte Marteus i Expressen: https://t.co/G6xwJzedwG

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spridda skurar

 

AIK - Värnamo 0 - 2 
Nåt är allvarligt fel i år på Gnagets allsvenska lag. Två mål i baken mot ett av Allsvenskans bottenlag för nån vecka sen är inte ett uns acceptabelt, och det måste få nån sorts konsekvenser. Tillåt bara några rescensioner!

Bahoui tillförde absolut ingenting i spelet. Och i matchen efter, hemma mot Degerfors, tillförde han om möjligt ännu mindre än absolut ingenting. Det verkade som om han helst hade velat vara nån helt annanstans.

Lustig som mittback? Det funkar inte alls där. Jo jag vet, skador på de ordinarie höger mittbackarna. Men varför i så fall tas inte nån in från U19-laget?
Guidetti? Gör han verkligen skäl för alla de pengar som AIK lagt ut för att få honom? Jo, han skulle kanske det, om han var hel och fullt matchtränad. Men blir han hel, och matchtränad?

Gnagets meste målgörare hittills den här säsongen, Nicolas Stefanelli har gjort 7 mål.
Alexander Jeremejeff i Häcken har gjort 21 mål!
Marcus Antonsson i Värnamo har gjort 18 mål.
Nån får gärna förklara för mig varför till exempel dessa två inte spelar för AIK?

🔹

Talmansvalet
Klart det hade varit bättre om nån som inte är kreationist, dvs en riksdagsledamot som inte tror att Gud i himlen skapade hela världen fix och färdig med berg, fiskar, människor och skogar för 6.000 år sen, blev vald till Riksdagens 2.e vice talman.

Men erkänn att det ändå känns bra att vi denna gång inte fick en talman som har försvarat Pol Pots folkmord.
”Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh.”
 - Birgitta Dahl (s), talman 1994-2002

Därmed inte alls sagt att Birgitta Dahl gjorde ett dåligt jobb som talman. Tvärtom, det gick alldeles utmärkt.
Delvis kanske för att uppdraget som Sveriges näst högst uppsatta inte är nämnvärt svårare än det snäppet högre.

Men därmed sagt att jag inte tror att sverigedemokraten Julia Kronlids frireligiösa villfarelser nödvändigtvis kommer att märkbart påverka hennes talmansuppdrag.

🔹

Livet i svart-vitt (och ibland i färg)
Svenskarna är numera världens mest tatuerade folk. Det är något jag inte förstår, och det finns många frågor inför detta faktum.
Det får räcka med dessa tre:
1. Hur kunde Sverige gå från noll till världens mest tatuerade land på 10 sekunder
2. Hur kommer det sig att
fotbollsspelare blir bättre fotbollsspelare om de tatuerar sig?
3. Blir kvinnor sexigare om de har en tatuerad ros i svanken eller på ena tutten?

🔹

Festspaning
Alla vet numera att den finska
 statsministern Sanna Marin inte spottar i glaset, och att hon emellanåt festar loss rejält och på ett sånt sätt att det vore ens värsta mardröm om ens fjortonåriga dotter betedde sig så på ett FF-party.
Okej. Sanna Marin har inte gjort nåt olagligt, som flera har påtalat, och det finns inga spår av narkotika i hennes blod, enligt testerna, och det är vi glada för.
Så det är inte det.
Men hur kunde Sanna Marins ivrigt yviga festande bli en fråga om hon ska få dansa eller ej?
Flera framstående kvinnor har postat bilder på socmedia till stöd för Sanna Marin, bilder där de ses dansa. Till och med Hillary Clinton dansar på nätet för Sanna Marin.
Det hela påminner om när väninnekören lyckades få Mona Sahlins ekonomiska oegentligheter att handla om bara en liten bit Tobleronechoklad. En pytteliten bit.
Kvinnor kan om de vill. Lägga ut rökridåer.

🔹

Kortfrågan
Varför vill alla tjejer ha ett eget sminkmärke?

🔹

Dags för ny mobil
Med sista iPhonemodellen, nummer 14 i ordningen, har Apple äntligen anslutit sig till den grupp av tillverkare som säljer kameramobiler med en upplösning på 48 miljoner pixlar. Ett måste väl, för alla som på Instagram lägger ut bilder på vad de ska äta till middag och på favoritkatten?
Ni förstår kanske min vinkling.
För det här med 48 megapixelkameror i mobilen, vem behöver egentligen det? Det kräver ju också motsvarande mängd ökat minne för bilderna, och är dessutom helt onödigt, om man inte avser att printa sina alster på affischer i storleken 1 x 2 meter.

🔹

Gamla Bettan
Drottning Elisabeth II av Storbritannien trillade till slut av tronen, och det mesta har några veckor handlat om detta och om den nu före detta kronprinsens uppstigande på densamma till att bli kung Charles III.

Bettans begravning blev förstås precis så pampig och perfekt som man har rätt att begära av det gamla imperiet. Ingen lämnades besviken. Sånt här kan britterna bättre än de flesta.

Minns i sammanhanget när Gustaf V dog. Jag gick då i andra klass i Spånga folkskola, och det var stor sorgedag i inte bara hela Sverige utan också i skolan, med lågstämt tal av rektorn på skolgården, nationalsången och sänkt flagga.
När jag kom hem från skolan sa jag, det har min salig mor berättat:
”Så här ledsen har jag inte varit sen katten dog”.

(Katten hette Murre II a propå det.)


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Doggenbloggen



Gubbe och Hund

Jag tänker ibland på hur de har det, Frassekatten och Toffeedoggen. Ja, hur de egentligen har det. Jag tänker bland annat på hur de tänker, när de funderar. Om de funderar. Och i så fall, vad funderar de på?

Att våra små kompisar mår fysiskt bra, råder det ingen tvekan om. Eller om de inte mår bra fysiskt, så ser vi det på deras beteende. Det går att mäta, om man säger så.
Men under ytan, vad händer där?

Det brukar sägas att hundar uppnår en medvetande- och kunskapsnivå motsvarande ett fyraårigt barn.

Att en fyraårigt barn inte skulle fundera på tillvaron runt omkring sig, och ha ett känsloliv, skulle nog ingen som vill bli tagen på allvar vilja påstå.
Givetvis tänker barnet ännu inte på samma sätt som en vuxen, utan utifrån barnets egna referensramar.

Och att närhet och behov av andra, som främst mamman den första tiden, är ett livsviktigt behov hos barn, lika väl som hos valpar och kattungar, tvistar väl heller inga om.

Men hur är det sen?

Alla känner till den sorg och saknad som drabbar människor, när deras föräldrar går ur tiden. Det är förstås värst för de små som inte riktigt kan greppa vad som hänt, men ränderna går aldrig ur helt vad gäller sorg och saknad.
Så tänker jag, nu 80-årig, ofta på mina föräldrar, trots att många år har gått sen de fysiskt försvann ur mitt liv.

Hur är det med våra husdjur?

Undrar de fortfarande vad som hände, när deras mammor försvann ifrån dem, ja hela deras värld och trygghet försvann ifrån dem, så där Poff bara, och de utan att själva ha valt det befann sig nån helt annanstans?

Det är klart att det var förvirrande och svårt för dem då, och inte alls konstigt att de, de första dagarna gick runt i de nya rummen och letade efter sin mamma.
Men letar de fortfarande, om än mindre intensivt, flera år senare?
Sörjer de fortfarande sin första flock och flockledare?
Vilka minnen finns kvar av mammans omsorg och spenar? Av syskonens lek och stoj?

Hoppas de fortfarande, flera år senare, att de nån gång får återförenas med sitt livs ursprung och med sin ursprungliga flock?

Medvetande och känslor finns hos djur. Varför skulle de annars söka sig nära intill oss, när vi satt oss i soffan? Och medvetande och känslor är granne med sorg och saknad.

Jag vet. Man ska inte förmänskliga sina husdjur. Alla som vet nåt säger så.
Men hur kan man inte göra det.


Forts följer ...

Stora påminnelsedagen

Tankar, dan före dan 
En av mina personliga sommarplågor (hej, hej) är att årligen bli påmind om livets förgänglighet. Jag är född nästan precis mitt i mittersta sommarmånaden juli, och vart tionde år blir denna förgänglighet, för mig som för många andra, mentalt allt tydligare. Och denna tydligare bild infinner sig för mig den 17 juli, då jag lägger 80 bast på hyllan.
Stora Påminnelsedagen.

Det är inte målet utan vägen dit som är resans mening, brukar det  sägas, och aldrig blir den sanningen sannare än när man fyller jämnt. Den dagen man går in i ett nytt personligt decennium, en ny personlig tiondedel av ett sekel, ser den med åren allt grumligare blicken för en stund, kanske några dagar, helt kristallklart att man ytterligare något närmar sig vägens slut.
Och jag lovar, vid vägens slut finns inget Shangri-La, om man säger så. 

Jag skrev tidigare om denna livets förgänglighet efter att ha tagit farväl av en kusin (*). Såna avsked suger.
Och det blir färre och färre av oss som föddes under andra världskriget eller åren efter, alltså 40-talisterna. För att inte tala om 30-talisterna, mina några år äldre kompisar, när jag gick i skolan.

Hur som helst
Jag har genom åren firats av familjen, förstås, men jag haft aldrig ett riktigt födelsedagskalas med inbjudna gäster. Det här med barnkalas på födelsedagen var inte riktigt uppfunnet, när jag var barn, i alla fall inte i mina föräldrars arbetarklass. Det enda kalaset var när jag fyllde 40, men då i form av ett gemensamt 120-årskalas för mig och två av mina arbetskollegor som också fyllde 40 den sommaren. Vi slog tre flugor i en smäll med övriga anställda på min/vår arbetsplats som gäster.
Det var i och för sig ett bra kalas, men det räknar jag inte riktigt. Det var mer ett företagsfödelsedagsevent än ett födelsedagskalas.

Jag skrev arbetskollegor, inte arbetskamrater, för vi har inte haft nån kontakt alls sen vi skingrades åt olika håll. Vi hade väl egentligen inte mycket till kontakt med varandra då heller, eller kamratskap, utom att vi träffades varje dag på jobbet.
Att träffas och att umgås är verkligen inte samma sak.
Jag undrar hur många som får riktiga vänner genom jobbet, vänner som typ livet-ut-vänner.

På söndag kommer familjen förstås, men också några av våra vänner har anmält  att de gärna intar lite champagne, tårta och kaffe och kakor, godis, ja ni vet.
Det blir trevligt.

Men oavsett hur det blir på söndag, den Stora Påminnelsedagen, vandrar jag sen vidare på den väg vi alla vandrar.

Så på måndag är det On the road again med Willie Nelson.

 


🔹

Fotnot

* Åren går och vi med dem: http://gunnarh.bloggo.nu/Aren-gar-och-vi-med-dem/



Helt apropå

A propå veckans surr

Efter SCOTUS beslut om aborter har rätten till abort blossat upp också i Sverige. Vissa debattörer hävdar att det finns ett reellt hot mot rätten till abort i Sverige, trots att samtliga riksdagspartier står bakom den svenska abortlagen.

Ska inte här återge de värsta övertrampen i sammanhanget, men även de mer högstämda blir lätt fåniga.

"Rätten till abort är en grundläggande rättighet i varje demokrati”, skrev till exempel Göran Greider i Dalademokraten.

Så här:

Fram till 1974 reste svenska kvinnor till kommunistdiktaturens Polen för att göra aborter. Då hade Greiders parti regerat Sverige oavbrutet i 42 år.

Menar han verkligen att Sverige blev en demokrati först ett par år innan de borgerliga partierna lyckades ta över regeringsmakten 1976?

Outgrundliga äro Greiders tankar.



A propå Povel

Ser och lyssnar på Rameldags i SVT och inser plötsligt att en stor del av Sveriges befolkning, kanske till och med en klar majoritet, inte längre har ett enda spår av relation till detta folkliga geni.

Och jag fylls av djupt vemod.


A propå bortamatcher

Det värsta med Allsvenskan är att vissa lag borta ofta hellre sänker sig till motståndarnas nivå i stället för att höja sig till sin egen.

#AIK


A propå fotboll

En sak som jag länge har undrat över. Hur lyckas avdankade politiker så ofta få så välbetalda jobb när tröttnat på politiken, eller när politiken tröttnat på dem?

Finns det agenter, ja typ Mino Raiola för den politiska klassen?


A propå politik

Man behöver inte alls tro på sina lögner, om man är politiker. Det viktiga är att man framför dem på ett trovärdigt sätt.


A propå vissa politiker

Ebba Busch borde portas från Pride, skrev Lotta Ilona Häyrynen på Aftonbladets ledarsida.

Och jag som i min regnbågsglada enfald trodde att själva tanken med Pride, är att den ska vara inkluderande.

Där ser man.


A propå vissa andra politiker

Utrikesministern, Ann Linde säger efter att ha skrivit under avtalet med Nato, att ”avtalet med Amineh Kakabaveh om fördjupat stöd till kurdiska PYD bara gällde till riksdagen stängde inför sommaren i förra veckan.”

Inte ens fram till minst valet alltså, då den nuvarande riksdagens mandat går ut.

Inte vackert att se på.

Ingen tavla man vill ha på väggen.

Ingen solnedgång mot klar himmel, om man säger så.


A propå Nato

Vad är gemensamt för Nationernas Förbund (FN.s föregångare), Europarådet, Nordiska Rådet, EU och Nato?

Vänsterpartiet har (i olika bokstavskombon) motsatt sig  svenskt medlemskap i alla dessa organisationer.

Men man får ge dem att de varit med i den Kommunistiska Internationalen. Och de har varit för Warszawapakten.


Och a propå sommaren

Det är så härligt att gå i solen, solen, solen

Det är så härligt att gå i solen, den värmer så

Solen värmer så

himlen är så blå

Jag har glömt bort alla mina sånger

men jag sjunger ändå

- Gullan Bornemark


Sjungs fortfarande Gullans visor för barn och barnbarn?


🔹


Fotnot

SCOTUS, Supreme Court of The United States



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sommarplågor hej hej, 2

Sommar i P1

Värre än mygg och knott, mer obehagligt än fästingar, och mer undgängligt än cykel- och tältsemester i regn och rusk, är den epidemi av föräldrasvek och personligt lidande vänt till seger, som efter midsommar kommer att skölja över oss varje dag i SR/P1.


Sommarpratprogrammen  innehåller visserligen ett eller annat litet guldkorn under de nästan två månader programserien sänds, konstigt vore det väl annars, men för det mesta är det elände, elände och ännu mer elände, vänt till personlig framgång och seger.

Allt för ofta självupptaget och oempatiskt, här är jag!

Knappt  nån humor alls.

Knappt ens ett enda glatt litet danssteg utanför stegkartan eller den minsta lilla lovsång till allt det vackra i livet utanför en själv.

Mest bottenlöst elände vänt till seger.

Och om inte bottenlöst, så med näsan knappt över ytan, om prataren står på tå.

Bekännelseradio. 

Navelskåderiradio.

Terapiradio för lyssnare som inte är det minsta certifierade psykologer.

Titta-vad-jag-gråter-utradio.

Inte allt men väldigt mycket.


Så tack, men nej tack.

Om man nu inte tycker att kändisar som vänder ut och in på sig är grädden på livets mos.


Annat var det förr

Åh, vad jag saknar sommarpratare som Torsten Ehrenmark, Lars Ulvenstam, Tage Danielsson.

Såna växer tyvärr inte på träd.


Jag har inte sagt det förut, men jag säger det nu. Ingen borde få sommarprata, annat än för sig själv i hängmattan.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sommarplågor hej hej

 


En sommarplåga som kommer att förfölja oss till åtminstone valdagen i september, i alla fall oss som är 70-plus, dvs vi pensionärer som har jobbat merdelen av vårt vuxna liv, är att bli utpekade till att ha ”byggt det här landet”.


Frågan ställdes av Staffan Dopping på Twitter, om alla 70-plusare verkligen har ”byggt det här landet”, om inte rätt många åker lite snålskjuts här, och jag har tänkt en del på den.


Jag har själv jobbat större delen av mitt vuxna liv i olika yrken inom massmedierna, främst i nyhetsdito, men jag kan faktiskt inte säga att jag har byggt nåt väsentligt på samhället alla de åren. Inte byggt nåt alls, om jag ska vara ärlig.

Å andra sidan har jag inte rivit nåt heller, vad jag vet, i alla fall inget av vikt för samhällsbygget.


Jag har absolut inte latmaskat mig. Tvärtom. Men byggt nåt, i den meningen att samhället har blivit bättre tack vare mig, nej tyvärr.

Mina tjänster har helt enkelt inte varit efterfrågade av den sektor av samhället som bygger det.

Och så är det väl för de flesta fotografer och journalister, kan jag förstå. Eller scenarbetare eller bokhandelsbiträden, för att nämna annat som försörjt mig i yngre år.


Eller för bilförsäljare, konsulter, influerare, kompositörer av allehanda musikarter, demonregissörer, banktjänstemän, fria debattörer och hopp-i-landkallar.


Ja, så är är det väl för de flesta gamlingar, när vi gör sluträkningen av våra liv.

Det kommer inte att resas några större statyer efter oss, och vi kommer inte att få namnge några viktigare gator eller torg.

Därför blir det så klyschigt, när de flesta politiker oavsett kulör, för att få deras röster i valet, hyllar gamlingarnas så kallade samhällsbygge.


Men det är bara att bita ihop.

Snart är det mitten av september och  alla röster har räknats. I bästa fall har vi sen en regering som på gott eller ont kan, ja om inte styra landet, så i alla fall något så när försöka hålla i ratten. Eller hatten.

Och alla politiker av rang har då som i ett slag förträngt  dem som ”byggt samhället” för några år framåt.


Och när det är dags igen, år 2026 om det inte har blivit nåt extraval dessförinnan, kommer rätt många av oss äldre att ha gått till samhällsbyggarnas sälla och dess bättre floskelfria jaktmarker.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Inte alla hästar hemma

 


Dagens Nyheters uppmärksammade avslöjande om Realgymnasiets i Trollhättan hästskötarutbildning haltar, minst sagt.

Enligt DN skulle gymnasiet inte ha några hästar, och det är iofs rätt, men att det inte förekommer hästar i den praktiska delen av utbildningen är däremot helt fel.

Precis som i kommunala Spånga gymnasium sker i Realgymnasiet den praktiska delen av hästskötareutbildningen i stall där skolorna hyr in sig.


Men om detta kunde man inte läsa i DN, så Lina Axelsson Kihlblom (s) satsade alltså på helt fel häst, när hon kommenterade:

jag blir inte förvånad, men blir fortfarande jätteförbannad, när sådana här saker kommer fram”.


Vill man vara lite vitsig och gnägga lite, och det vill man ju gärna, så kan man säga att det var fler än Realgymnasiet som i sammanhanget inte har hästarna hemma.


Vill man i stället vara lite allvarlig, och det vill man ju också, så är det förstås viktigt att ta upp och diskutera avarter i vårt skolsystem, inte minst gäller det friskolor.

Men det gäller som alltid att ha på fötterna, att vara välskodd.


Att skolministern blev ”jätteförbannad” beror förstås också på att hon ville bli jätteförbannad.

Den dåligt kollade DN-storyn stämde nämligen allt för väl med hennes, partiets och ja, kanske även tidningens fördomar om hur friskolors ägare systematiskt utnyttjar systemet, berikar sig och köper sex i Thailand.

Så hon gick i den självförvållade fållan, förlåt fällan.


Läs gärna mer utförligt om detta:

https://naringslivets-medieinstitut.se/dagens-nyheter-har-fel-om-realgymnasiets-hastar/


🔹


Citaten

"När Annie Lööf tillträdde (som partiledare) satte hon målet att Centerpartiet skulle vara Sveriges största borgerliga parti 2022.

Istället blev det i stället Sveriges minsta socialdemokratiska parti.”

- Peter Wennblad (SvD)


Eller för att i sammanhanget citera mig själv:

”Centerpartiet är numera ett ytterkantsparti i den breda vänstern”.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kvasten går

Jörgen Hellman (s), skatteutskottets ordförande och hans kollega i skatteutskottet, Helena Bouveng (m) löper nu välförtjänta gatlopp för att de har skrivit sig i ruckel långt från Riksdagshuset. Därmed har de inkasserat ersättningar för sina ”övernattningslägenheter” i Stockholm (där de eg bor).

De är inte allena, ska vi väl säga.


Sånt är förstås skit som fläckar av sig på politikerkåren, i alla fall för dem som gärna drar allt och alla över en kam.

Det gör givetvis inte Dagsnoteringar. Skulle se ut det.

Men lyfter man lite på mattkanten, finns rejält med smuts.


Utdrag ur Brott(s)registret


Statsminister Magdalena Andersson, för att sopa trappan uppifrån, hade svart hemhjälp med städningen. Skyllde på företaget som hon anlitat.

Men pigdebatten, någon?


Ida Karkianen har heilat, vilket juridiskt är hets mot folkgrupp. Men, ”vem har inte heilat som ung”, som nån uttryckte det.


Ardalan Shekarabi och Lena Hallengren har som ledande i SSU ägnat sig åt omfattande fusk med medlemsregistret, dvs grovt ekonomiskt bedrägeri mot staten.

Bidragsfusk.


Annika Strandhäll är stamkund hos Kronofogdemyndigheten, 10 ärenden.

”Det var min bortgångne man som skötte räkningarna”, kommenterade Annika Strandhäll, även ordförande i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet.


Anders Ygeman har 32 betalningsanmärkningar, de flesta p-böter som inte betalats i tid, och han är dömd för olaga intrång, samt hyrde under 1990-talet en villa i Huddinge. Men han slutade betala hyran, och lämnade huset nedslitet och vattenskadat, enligt ägarna.

För de tre snickare som ägde huset blev det minst sagt ekonomiskt besvärligt.

”Jag hoppas att de ska kunna lämna nåt som hände för 25 år sen bakom sig”, säger inrikesministern, som själv valt att i detta föregå med exempel.

https://www.expressen.se/nyheter/snickarnas-miljonskulder-25-ar-efter-braket-med-ygeman/


Men de brunblå då, de brunblå!?

Jodå. Det har, förutom Helena Bouveng ovan, funnits sorgebarn på även den kanten som påkommits med fingrar i syltburken.

Men i de fall de har lyckats få en plats på regeringens taburetter och påkommits, har de snabbt fått lämna den med svansen mellan benen och en skammens rodnad på kinderna.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänkte inte på det.


Var Morgan verkligen värd det?

Ja, det man undra. Jag skrev i söndags på Twitter att jumin Morgan Johansson senast tisdag fm skulle lämna sitt uppdrag i regeringen. Jag var tom villig att sätta 100 spänn på det, om nån var på hugget att sätta emot.
Tji fick jag.

Tji får kanske hela 🇸🇪
För in på scenen, Amineh Kakabaveh, och är det nån svensk medborgare som Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan inte har minsta tanke på att ösa ordnar och medaljer över, så är det väl just Amineh Kakabaveh.
Ni vet vad som hände sen.

Var nålsögat för Sverige att bli medlem i Nato inte redan väldigt trångt, så inte blev det nu lättare för den blågula kamelen att komma igenom.

Skulden för den uppkomna situationen är rätt jämnt fördelad mellan regeringen och oppositionen.
(s) hade dels inte behövt hota med regeringskris, dels inte behövt förhandla med Kakabaveh.
(m+kd+lib) hade å andra sidan inte behövt haka på (sd)-misstroendet mot justitieministern.
För misstroendet handlade om kritik mot regeringens politik, och för den ansvarar statsministern.

Förmodligen var de borgerliga något förblindade av all brun färg som twitterkrigaren @johanssonmorgan sprayat i deras nyllen. Men resultatet blev att frågan måste ställas:
Vilken svans viftar med vilken hund?

Signaturen Steget Efter tecknade visserligen bilden ovan redan innan Magdalena Andersson undertecknade Du Gamla Du Frias natoansökan, men den är kanske än mer aktuell idag.

Kommer 🇫🇮 efter de senaste dagarnas debacle att vilja ytterligare vänta in 🇸🇪 på natoresan? Vi får se.
Om inte… hyvästi och trevlig resa, kära broderfolk!

🔹

PS.
Steget Efter är en av Sveriges absolut bästa satirtecknare. Kolla gärna upp honom på nätet, på Facebook eller Twitter! Du blir inte besviken. Högröd i ansiktet kanske, om du har hjärtat till vänster. Men det är smällar man kan ta.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Flamma stolt mot dunkla skyar



Det är idag man sjunger

om drömmar

om fornstora dar

När det inte fanns köer till säkerheten

på Arlanda

eller sköts hej vilt

på gator och torg

När kvinnor inte flög

från balkonger

utan ditt namn ärat över Jorden



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ingen kommer undan politiken

 Oppositionen skramlar med misstroende mot justitieministern, och statsministern hotar vredgat att avgå. Stor teater från båda hållen. Vi är på upploppet i valrörelsemaraton. 


Det märks att det är bara 100 dagar till valdagen i september. Styrkorna samlas på slagfältets bägge sidor.

Sköldar och svärd höjs. Bågar spänns. Spjutspetsar filas.

Högsta befäl rider utmed linjerna på båda sidor och stridsropen börjar mullra över heden.
Nu är det allvar. Och det är om Morgan Johansson striden står.


Bägaren rann över

Ja, det är regeringens justitieminister (och twitterkrigare) som har utlöst de förpostfäktningar som håller på att utvecklas till ett krig där inga fångar tas. 

Undanflykterna och skyllandet på andra, på kommuner och på de partier som regerade för nu snart åtta år sen, kombinerat med mindre sanna uttalanden här och där, blev till slut för mycket för oppositionen.

Jag har viss förståelse för det. Morgan Johansson har jobbat ihop till minst en knäpp på näsan.

Hade politik varit fotboll, hade han fått sitt andra gula kort, och därmed rött för länge sen.


Men

Nu är politik inte fotboll, så kanske borde högersidan ha nöjt sig med den kritik som Morgan Johansson redan fått av Riksdagen. Det hade varit bättre om SD fått stå ensam med sitt krav på Justitieministerns avgång.


Inte för att Magdalena Andersson imponerade, när hon frustande högröd i ansiktet hotade med att hon, och därmed hela regeringen skulle packa ihop och gå hem.

Det var bara fradgan som saknades.


Utan för att en sån här politisk cirkus, så tätt inpå valet, sannolikt inte kommer att ge oppositionen, och främst moderaterna den skjuts i opinionen den behöver för att i höst erövra Rosenbad.

Många kommer nog, rätt eller fel, att i denna fråga uppfatta (m), (kd) och (lib) som Sverigedemokraternas svans i stället för tvärtom.


DN ledare

”Hela situationen påminner om en skolpjäs som spårat ur. Inte undra på om väljarna blir utmattade”, skriver Dagens Nyheter om saken och jag måste dessvärre hålla med.


Det räcker nämligen inte att som ridande befäl hetsa de egna fotsoldaterna inför stridens hetta. Efter bataljen kommer en fredligare vardag och då måste man ha allmogen med sig.


Med andra ord

Det räcker inte att ha rätt. Man måste också få rätt. Och det är en annan femma.

Det gäller att gå ut ur en strid starkare än när man gick in.

Har man inte allmogen med sig, har man förlorat. Det gäller såväl Jerringpriset som i politiken.

Och ingen kommer undan politiken.



 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Viva Espana!


Men först några rader om Gamla Sverige. För vad är det som händer? Håller fäderneslandet på att falla ihop som ett korthus?

Det ena upploppet efter det andra i städer och byar landet runt och poliser skadas, polisbilar och andras bilar brinner, ambulanser och brandbilar möts av raketer och stenar.

Passpolisen klarar inte att fixa pass eller nationella identitetskort till de som vill eller måste resa utomlands.
Din plats i kön är om sju månader eller så.

Arlanda
 har köer till säkerhetskontrollen som sträcker sig från den ena terminalen till den andra. Så även om man är lycklig nog att ha ett giltigt pass, kanske man inte hinner fram till gaten i tid för att komma med planet till resmålet.
Och det är föga tröst att inte blott Sverige svenska flygplatsköer har.
”De allra flesta resenärer kommer med planen”, säger man på statliga Avia.
Så bra då.

Straffrabatterna
Hur i själva … kunde nån komma på att belöna upprepad brottslighet med att varje brott blir billigare än det förra vad påföljd beträffar.
Det måste ha varit nån gravt belastad kriminell. Kan inte komma på nån annan vettig förklaring.

Religiösa samfund ges bidrag av surt förvärvade stattemedel, trots att de villkorar äktenskap med att fadern, morbrorn, farbrorn eller brodern till bruden måste ge tillstånd till det äktenskap som den unga kvinnan (förstås även äldre) vill ingå.
Om en äldre kvinna vill gifta sig på nytt, kan hon alltså först tvingas inhämta tillstånd till detta från sin äldste son.
Det är så man ramlar omkull.

Med mera
Listan kan göras väldigt lång.

Och som grädde på moset
”Vi måste bli bättre”, hör man från den ena myndigheten efter den andra efter den tredje osv.
Men inget blir bättre.
Det blir bara sämre och sämre. Och ännu sämre.

Kalla mig gärna gammeldags! Nej, förresten, gör inte det! För det är jag inte.

Men hur i själva … har Sverige, folkhemmets själva ursprung på Jorden, landet som skapade ett världsord för det hela, ombudsmanblivit så flummigt att inte ens tågen går enligt tidtabell?

🔹

Så solskenshistorien

Var i Palma de Mallorca några dagar och kände en tydlig urinvägsinfektion. Uppsökte därför en vårdcentral (Sant Agustí Cas Català Centre de Salut, ifall nån undrar och vill googla).

Från inskrivning och labbprov till av läkare utskrivet recept tog det ungefär 35 - 40 minuter, och det kostade inget. Akutvård är avgiftsfri. Även för europeiska turister som har med sig sitt Europeiska sjukförsäkringskort.

Sen till apoteket tvärs över gatan.
Antibiotikan var inte avgiftsfri men kostade bara ca 15 kr. Medicin är nämligen nästan gratis gratis i Spanien för pensionärer.
För ett par år sen var medicin helt gratis för pensionärer.

Där och här
När jag för ett par månader sen i Kallhäll sökte för samma åkomma, tog processen ett och ett halvt dygn.
Besöket på vårdcentralen kostade 200 kr. Medicinen, 145 kronor.

Dessutom var all vårdpersonal jag mötte i Palma glada och effektivt hjälpvilliga, trots att jag var utböling.
Spansk sjukvård är minst lika bra den svenska. På vissa sätt bättre.

Att medelhavsklimatet dessutom är extra vederkvickande gör ju heller inte nåt.

Viva España! 🇪🇸

🔹


Dagsnoteringar äldre än juni 2022 finns på:

http://gunnarh.bloggo.nu/



0 kommentarer | Skriv en kommentar

36. Postpandemiskt

Gubbe och hund

 


Den sista september kan Sverige öppna igen, anser regeringen som härom dagen blåste faran mer eller mindre över. Folksamlingar är åter ok. Vi som har hundar har förstås tjuvstartat lite.

Ja hundpromisarna är igång igen. Denna lördag som i skrivande stund är har jag noterat flera stycken. Detta trots att jag inte är särskilt aktiv i hundvärlden. Som rotweilermöte i Drottningholm, småhundspromenad i Viksjö/Sandvik i Järfälla och pudelpromisar lite här och var.

Vi var på en av de senare - Pudenklubbens stockholmsavdelnings promenad i Ängsjö. också den i Järfälla, ett arrangemang som under höst och vår normalt hålls varje andra lördagen i månaden. 

På grund av pandemin var denna gång den första sen nyårsafton 2020. Vi hade varit med ett par gånger med Frippe, men det var den allra allra första för Toffee, vilket ju var lite spännande. Hur skulle hon reagera i mötet med en hel hoper pudlar på en gång?



En väldigt trött Toffee efter pudelpromenaden


Det var inga problem alls visade det sig. Även om det var första gången som Toffee sprang fritt i en flock om drygt 20 pudlar, var det som om hon aldrig gjort annat.

Det hjälpte väl förmodligen att hon redan väl kände en av dem från morgonpromenaderna i Kallhäll, dvärgpudeln Nisse samt Toffees frissas dvärgpudel Staffan. Toffee sprang mest med dem, men även med främmande hundar, medan hon samtidigt höll noga reda på var jag var, så att jag inte skulle gå vilse.

Ja, det var en underbar dag, och efter att ha kommit hem och fått en stadig lunch, var det en mycket tröttig Hund som somnade i mitt knä. Gubben var också ganska trött.


Forts följer ... ja, men detta var sista gången som Gubbe och Hund.

Här byter vi spår och fortsätter som Dagsnoteringar om lite vad som helst.
Därmed inte sagt, att det inte även i framtiden kan dyka upp nåt om vårt hundliv. Vi får se.

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

35. Ny hund, nya äventyr

Gubbe och Hund



"Hej! Förlåt en nyfiken fråga - följde dig och Frippe på doggenbloggen, men det verkar som om du har en annan hund nu? Du behöver inte svara, tyckte bara det var kul att följa".

 


Fick ett meddelande på Facebook, efter att ha delat bilden ovan till hundgruppen Hund i Järfälla.
Jag hade inte riktigt tänkt på att en annan hund än den som bloggen tidigare handlat om skulle väcka frågor. Jag var kanske lite naiv där.
Men så dök frågan i ingressen ovan upp på skärmen, och jag blev lite förbryllad, samtidigt som jag förstås blev glad. Nån intresserade sig för vad som hänt med vårt hundliv.

Så jag besvarade frågan lite kort

"Hej Nina och tack för din kommentar. 
Först bloggen. 
Jag började jag skriva den för min egen del, för att lite hantera mina egna upplevelser av att på ålderns höst bli hundägare för första gången. Efter ett år kände jag dock att jag inte hade så mycket att tillägga, varför jag lade ned den.

Frippe så.
Han for tyvärr till hundhimlen på Kristi Himmelfärdsdagen i år. Det var en mycket tragisk och omtumlande händelse för oss, och jag orkar fortfarande knappt tänka på det.
En dryg vecka därefter sa vi, kära hustrun och jag, att ska vi ha en hund till i vårt liv ska vi ha den så direkt som möjligt.
Så hittade vi dvärgpudeltiken Toffee, 2,5 år på Blocket som sökte en ny familj. Hon var alltså en omplaceringshund. Och efter att ha träffat henne och förra ägarna, blev hon vår.
Toffee har förstås inte ersatt Frippe, så funkar det ju inte, men hon har hittat och öppnat en annan dörr till våra hjärtan."

Och så är det.
Gubbe och Hund gäller fortfarande, och gubben är densamme. Hunden med stort H är dock nu en annan och mindre. Möjligen berättar jag vad tiden lider mer om vad som hänt, sen DoggenBloggen tog en paus/försvann, men det är andra kapitel än detta.

Vi har alltså inte färgat om Frippe och krympt honom i torktumlaren, om nån mu trodde det. Han är för evigt vacker och svart i våra minnen.


Forts följer kanske ... 

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

34. Första året med Frippe

Gubbe och Hund



Den 14 juni i fjol kom vi hem med Frippe från Rimbo, hem till slutstationen på hans långa resa från nånstans långt bort i Ungern. Och det ska vi förstås fira på något sätt. Finns champagne för hundar och katter?

Året sen dess har varit en rejäl resa för även Gubben och kära hustrun, kompletta noviser som vi var då, vad hundar beträffar.
Och ja, det har tagit på krafterna att ställa om från ett kanske allt för lugnt pensionärsliv till ett inte alls så lugnt dito.

Skillnaden mellan att som 77-åring inte behöva springa ut och rasta en valp stup i kvarten, eller som nu en unghund var tredje till fjärde timma, och att dessutom göra det med ett leende på läpparna, och i ur och skur, ska inte underskattas.

I dur och skur

Ja, eller promenaderna på dryga timmen varje morgon och på dryga halvtimmen ytterligare ett par gånger om dagen.
Eller att inte få sova ut riktigt nån enda morgon, alternativt gå och lägga sig tidigt för att få tillräcklig knoppning. Sena teveprogram är nåt som vi numer ser via Play på eftermiddagarna.

För att inte tala om hur Frippe har gnagt hål i vår ekonomi, liksom på ett antal av bostadens mattor. Hundmat och hundutrustning kostar skjortan, för att inte nämna veterinärbesöken.

Varför utsätter man sig egentligen för detta? Alla som har husdjur vet svaret. För att det är värt det. Men får så mycket igen.

- Ja, varför utsätts man för sånt här, undrar Frasse.

Man får mycket annat också. Nya bekantskaper till exempel. Det kan bli rätt många småsamtal på en morgonrunda.
Småmingel, typ, fast med hundkoppel i handen i stället för klirrande glas.
Några ord här, andra ord där. Ett leende hit och ett annat dit.
Hur trevligt som helst tycker jag, och Frippe håller med, för det ju vankas ofta lite extra godis här och lite mer extra godis där.

Eller bekantskaper och bekantskaper.
Man hejar eller vinkar till höger och vänster, men man vet inte riktigt vad alla man hejar på heter.
Men de flesta av deras hundar kan man namnen på. Liksom deras sjukdomshistoria, t ex om de sen en tid varit lösa i magen. Hundarna alltså. 

Och man får som novis på hundområdet tips om hur man bör bära sig åt med sin hund, och varför hundar bär sig åt som de bär sig åt.

Till er alla från oss alla

Så till alla som gjort vårt första hundår upplysande, lättare och gladare, vill Frippe, jag och kära hustrun framföra vårt varma tack!

Och trots att jag sen barnsben varit nästan ivrig republikan, fick det med modersmjölken skulle man kunna säga, vill jag också tacka Kungen för att han gjort Drottningholm till ett givet utflyktsmål för oss.

Hundön i Drottningholmsparken är verkligen en fantastisk upplevelse, väl värd resan dit.
Där får hundarna verkligen bära sig åt som hundar bär sig åt. Och det är de värda att få göra emellanåt.
Hundar må vara människans bästa vän hur mycket som helst, men de är ju ändå hundar, inte människor.
Tänk om våra människovänner bar sig åt som våra hundar bär sig åt. Då skulle vi förmodligen säga upp bekantskapen med dem snarast möjligt. Människorna alltså.

Liten epilog

Känns lite som ett Tack  & Adjö.
Och som jag skrev Redan i förra inlägget kommer jag från den 14 juni inte längre att dela blogginläggen vidare till FB-gruppen Hund i Järfälla, utan endast till min egen och Frippes FB-sidor.

Så om nån vill fortsätta att följa gubbens och kära hustruns äventyr med Frippe, är ni välkomna till nån av följande:


Om inte, så Tack & Adjö!

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

33. Snart ett år med Frippe

Gubbe och Hund


Om tre veckor har vi haft Frippe hos oss ett år. Och han börjar sakteliga bli en färdig hund. Nå, färdig och färdig. Det finns en del kvar att göra. Men det börjar kännas som vi kan dra ned lite på tempot. Också bloggen går snart in i ett nytt och lugnare skede.

Jag har noterat att medlemmar i FB-gruppen Hund i Järfälla tycker att inlägg som inte handlar om hundar i just Järfälla ej bör publiceras i gruppen.

Det är lite ospecifierat vad som egentligen menas med detta. Är det t ex de många annonserna för hundkurser, som avses? 

En del av dessa kommer ju från hundföretagare som har hela eller delar av sin verksamhet i nån mer eller mindre avlägsen grannkommun?
Eller handlar det om delningar av sånt som har hänt i andra delar av landet? Till exempel varningar för nåt som hänt i t ex Kungsängen eller Kungsbacka?

Lite svårt att veta, men jag kan lite förstå om nån tycker att DoggenBloggen Gubbe och Hund inte riktigt är helt ok, även om såväl Gubben som Hunden bor väl inom kommungränsen.


S
jälv tycker jag som bor i Kallhäll, att det som händer i Viksjö, eller i Barkarbystaden är väl så långt borta som det som händer i Kungsängen, Sollentuna eller Bro.

Och för hundägare som bor i Barkarbystaden borde väl händelser i Hansta/Akalla vara minst lika nära som händelser i norra Stäket.
Kungsbacka däremot ligger förstås långt bortom horisonten.

Hur som helst.

Tanken med bloggen var att skriva om det första året som hundägare, noviser som vi var.
Dels för att kanske roa andra med våra missöden och framgångar (som ju har det visat sig, nästan enbart är Frippes förtjänster). Men mest för min egen skull, för att skriva av mig upplevelserna av en ny värld, hundvärlden.

Hittills har det blivit ca ett blogginlägg i veckan, men snart är det första året över, och även om bloggen inte läggs ner, inträder enligt planen ett något lugnare tempo.

Då inträder också ett nytt skede vad gäller publiceringen av nya inlägg.
De kommer då, fr o m 15 juni inte längre att delas vidare till gruppen Hund i Järfälla, utan endast min egen och till Frippes egna FB-sida.

Så om nån vill Förutsätta att följa gubbens och kära hustruns äventyr med Frippe, så kan ni följa oss där. 
Adressen dit:
https://www.facebook.com/DoggenBloggen

Men dit är det ännu några veckor.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

32. Lugn Frippe, lugn. Nästan.

Gubbe och Hund



Vårt liv har lyckats vända blad och gå vidare. Från näst intill förtvivlan till försiktig framtidsoptimism. Nej, det handlar inte om Coronan. Det gäller ett av Frippes nya halsband. Om elektronik när den är som bäst.

Jag har tidigare, bland annat i förra avsnittet och i avsnitt blogginlägg nr 8, berättat hur Frippe emellanåt gjort oss smått förtvivlade med sitt skällande. Hur han dag som natt larmat om allt han kunna larma om.
Hur vi kunde vakna på natten med halvt hjärtstillestånd, bara för att Frippe velat varna oss för att nån går i trapphallen. Tidningsbudet, brevbäraren eller nån granne.
Och hur vi för en dryg vecka sen köpte ett antiskällhalsband. Ett litet tekniskt underverk som inte fanns ens i fantasin för bara nåt tiotal år sen.
Jo, kanske i fantasin. Nåt man drömde om på natten, om man med en larmande gårdvar i huset ändå lyckades få en blund i ögonen.




Men nu finns den. En liten plastmanick på ett halsband. Och den har en mikrofon som hör av när hunden skäller.
Från den sprayas då en dimma med citrondoft, som är ofarlig men överraskar och ogillas av hunden som avbryter skällandet.
Efter ett antal skäll och sprayningar har hunden kopplat ihop skällandet med sprayandet och förstår att ta det lite lugnare.
Så förklarade expediten i djuraffären för oss hur det skulle fungera.

Värt att prova, tänkte vi, även om manicken kostar en del.
Runt tusenlappen, eller 899 kronor på Arken Zoo där vi köpte den. Så tillkommer Citronella spray refill förstås, a 169 kr för tre ampuller.
Inte gratis alltså. Men längtar man desperat efter en lugnare tillvaro på ålderns höst, för att inte säga förvinter, så griper man efter vilket dyrt halmstrå som helst.

Och hur gick det?

Jo, nu har vi provat den en vecka och jag tror att manicken faktiskt fungerar. I alla fall för Frippe. Han blev omedelbart lugnare och skäller betydligt mindre än förut, även om det inte är knäpptyst. 
Men om/när han gör ansatser att skälla till lite, så avbryter han för det mesta och lyder rätt snabbt, när vi säger: tyst Frippe!
Avbryter han inte, så får vi byta till ny citrondoftampull, eller ladda manickens batteri.

Så veckan som gått har varit rätt underbar.
Vi har inte väckts brutalt en enda gång med med känslan av halvt hjärtstillestånd.
Det har varit som att få hoppa in i duschen efter ett maratonlopp i tropikerna.
Ja, som att få nådigt tillstånd att hoppa ur skärselden och dessutom slippa landa med fötterna på glödande kol.
Typ.

Och även om det nu skulle vara så att manicken inte alls fungerar, om det är så att Frippe och vi bara inbillar oss att den gör det, och det bara är en så kallad placebo-effekt, så gör det inte ett endaste dugg.
Hurra i så fall för den placebon, så länge den gör jobbet!
Sockerpiller är ju inte heller helt gratis, om jag säger så.


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

PS
Lördag den 2 maj 2020
För första gången sen Frippe kom till oss i veckan före midsommar 2019, för alltså snart ett år sen, har vi fått sova ända till klockan sex på morgonen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

31. Många halsband blir det

Gubbe och Hund



Frippedoggen har just fått ytterligare ett par halsband. Fortsätter det så här kan Silvia slänga sig i väggen. Fast det är klart, Kära drottningen bär inte sina hängen för att hållas kort, eller fri från loppor.

Möjligen, bara ytterst möjligen skulle hon larma och gapa och förstöra den goda nattsömnen för landets regent eller hans hov, om hon inte presenterades nåt strassel då och då.
Men där upphör liknelsen med vår kära hund. Liksom den mellan hovet och våra närmaste grannar.

Hur som helst, Projektet Frippe rullar vidare och igår fick han ett par halsband till. När vi för några dagar sen gick på kvällspromenad, hade han inte färre än tre stycken runt halsen!
Förutom det gamla vanliga halvstrypet, nu också med ett antifästingband, och därtill ett elektroniskt antiskällhalsband.

(Varför heter det egentligen halvstryp? Det stryper ju inte ett dugg mer än vilket halsband som helst? Nå, det är ett sidospår.)




Jag har tidigare berättat om hur Frippe larmar om allt som larmas kan. Har det inte varit brevbäraren, så har det larmats om nån granne på väg upp eller ner i trappen.
Eller om nån dörr som smäller på avstånd. För att inte tala om nån hund som skäller i Upplands Väsby, Blekinge eller Korpilombolo.
Och inte minst, tidiga morgnar och förstås på natten.
Eller när han vaknat ur en tupplur och kommer på att: 
- Oj, har visst inte larmat på ett tag. VOFF! VOFF! VOFF!

Det som fick vår bägare att rinna över, var att han larmade som en galen skällande tupp var synen av en jobbargubbe på taket på ett hus intill.
- Va! En jobbargubbe på ett tak, det var det värsta. VOFF! VOFF! VOFF! Plus några till.

Så vi följde råden vi fått från dottern (med blandisen Valter, ni vet) och en granne med en skällande hund och köpte ett antiskällhalsband. Ett sånt som sprayar en doft av citron, när bäraren fåt ett utbrott.
Och eftersom vi just plockat bort årets första, äckligt fullmatade fästing från Frippes haka, så köpte vi också ett fästinghalsband, ser lite ut som ett vanligt hundhalsband.

Så nu får vi ser hur det går.
Ska Frippe bli den fogliga tysta mus vi drömmer om på natten?
Ska Frippe bli den som fästingar flyr från som sicilianare vid ett Etnautbrott?
Ska sommaren bli solig och varm, och Coronaviruset vara putsväck till midsommar?


Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

30. 16 - 20 timmar/dygn

Gubbe och Hund



Vi har sömnproblem. Eller rättare, Frippe har problem med att sova på morgnarna. Och därmed får ju vi också problem. Inte helt kul att morgon efter morgon vakna vid fyra - till halv fem.

Vi förstod att den första tiden med Frippe skulle medföra vissa förändringar i vårt dagliga liv. Att det skulle ta nån månad innan han blev helt rumsren och vi skulle slippa gå ut med honom innan solen hunnit över horisonten.
Fram på höstkanten kunde vi också vartefter dra in den ena natturen efter den andra. Först 20.00, sen 02.00 och så småningom också 04.00. 
Allt mer lättade till sinnet kunde vi vakna och gå ut med honom fem till halv sex, nån enstaka gång till sex. Det var vad vi började betrakta som sovmorgon.
Och så var det några månader, tills  han regradierade i sin nattsömnsrutin.

Så i början av året började han åter vakna ca fyra på morgonen. Inte helt bekvämt för oss. För även om vi turas om att ta svinottan, så blir inte morgonsömnen helt bra för den andra heller.
Det märkliga är att om nån av oss då flyttar till soffan och drar täcket över oss där, så kan han somna om med oss där för ytterligare en till två timmar.
Han behöver alltså inte nödvändigtvis gå på tur, utan kan hålla ett tag till, ja längre än vi faktiskt.

Hur gör andra hundar?

Jag har givetvis googlat, och så här står det på till exempel Härliga Hunds hemsida:

"En vuxen hund behöver normalt sova 12–18 timmar per dygn. En unghund behöver ofta sova någonstans mellan 16 och 20 timmar och en valp kan nästan sova hur mycket som helst".
(
Härliga Hund, okt 2018)

Ungefär likadant kan jag läsa på även andra hundsajter. Men jag har ännu inte hittat uppgifter om när hunden sover sina 12 - 18 timmar, och framför allt inte när det är normalt att de vaknar på morgonen.

När vi sen går den lite längre promenaden på morgonen, från ca halv åtta till halv nio - nio, är de ekipage vi möter ute för första gången.

Dessa tidiga morgnar har givetvis fått sina konsekvenser. Våra kvällsvanor har ändrats, så att vi sällan ser på teve efter nio. Då börjar det bli dags för sista lilla hundrundan, och sen är det huvudstupa i säng.

Vi blir allt tröttare

Jag vet. Det låter som om jag gnäller, och ja, det gör jag kanske. Men det vore underbart om vi på nåt sätt kunde ändra hans morgonrutiner och få ytterligare nån timme i den goa sängvärmen. Till, säg halv sex - sex igen.

Det är en himla tur att vi, 70 plus med råge som vi är, kan sova, eller i alla fall vila igen lite på dagen.

Det tjafsas nu mycket om vad man kan hitta på i sin frivilliga Coronakarantän, och tidningar och teve svämmar över med pigga tips på sånt som man aldrig annars skulle kunna tänka sig att göra.
Också i Spanarna i SR/P1 var ämnet på tapeten (3/4) och det pratades tidsfördriv.

Eller Tidsfördrif som en veckotidning hette för många år sen, långt innan Internet och digitala, sociala medier spred sig pandemiskt över klotet.
Vi som är torra bakom öronen kommer ihåg den tiden.
Då fanns det max en telefon per hushåll, oftast i svart bakelit och bara till låns. En del av dem hängde på väggen och alla telefonerna ägdes enligt lag av Kungliga Televerket.
Ordet teleoperatör fanns då ännu inte i Svenska Akademins ordlista.

Då var då och nu är nu

Kära hustrun och jag har inget problem alls med att fördrifva våra dagar. Vi ligger långa stunder på soffan, utslagna av trötthet.
Och Frippe ligger gärna utslagen bredvid oss. Han behöver ju som unghund sina 16 - 20 timmar.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

29. En pinne är en pinne, är en ...

Gubbe och Hund


Frippe gillar pinnar. Vilken hund gör inte det, i alla falla i sin ungdom. Men inte vilka pinnar som helst, eller ja, jo, nästan vilka pinnar som helst. För Frippe är en pinnsamlare. 

Vad är det som gör vissa pinnar så mycket mer intressanta än andra? Som gör att Frippe hugger direkt när han finner en, men inte när han finner andra?
För mig ser de inte så olika ut, men för honom blir det nästan livsviktigt att få behålla pinne X men spottar gärna ut pinne Y, när jag säger Släpp! till honom.
Fullständigt obegripligt för mig som tycker att de inte skiljer sig från varandra på nåt särskilt sätt.

Men förstås. Det finns långa pinnar och det finns korta pinnar, och det finns smala pinnar och kraftiga pinnar.
Ibland är pinnen mer än pinne, mer en gren så kraftig att Frippe nätt och jämnt får käften runt den, men med ska den. Är den då dessutom av den längre sorten blir det knepigt.



Extra knepigt blir det ju för att alla pinnar han finner värda att ta med ska tas på ett sätt som för mig är minst sagt ologiskt.

För inte ska den bäras på mitten, så att den sticker ut ungefär lika långt åt bägge håll, som en balansstång.
Nej, det är ingen sport. Frippe vill bära pinnen, eller grenen, med ett bett i endera änden, med pinnen/grenen stickande framåt. Oftast snett till vänster framåt.
Ser livsfarligt ut, särskilt i skogen där stigen inte är jämn och bred som en autostrada utan är befolkad av stenar och stubbar och tallrötter, alla potentiella hinder som kan stoppa framfarten och köra pinnen långt ner i halsen på honom.
Alternativt få nån huggtand att gå av.

Kan en pinne se ut hur som helst?

Så finns de andra pinnarna som inte direkt kan kallas pinnar utan mer påminner om grenar med massa smågrenar på. Också de i olika storlekar. Kvistar.

Han är inte direkt petig i valet av pinnar, men låter som sagt bli vissa och blir som besatt av vissa andra. Det kan ha nåt med pinnarnas lukt att göra, men han kan fastna för färskt såväl som vällagrat virke. 
Det skulle vara kul att veta om det finns nån forskning på området.

Ibland får man dock en vink om vad en perfekt pinne skulle kunna vara.
När Frippe är tillsammans med en kompis, och denne hittar en bra pinne, och Frippe vill ha just den pinnen, fast det finns gott om andra pinnar i grannskapet, så måste det ju vara nåt särskilt med den.

Och ibland, när han hittat vad som verkar vara den perfekta pinnen, drar han iväg i full galopp, och han liksom studsar fram morrar gärna lite. Skälla går inte med en pinne i munnen.
Just då ser han ut att vara den lyckligaste jycken i världen.

Hur som helst. Galopp eller skritt.
Att stolt bära en bra pinne verkar för Frippe vara nästan som att:
- Här kommer jag, och är inte era pinnar bättre än min pinne, så vet ni vad ni kan göra med dem!
Typ.

Slutord

En av de många trevliga hundar som Frippe har hälsat på under sitt första år, Tiger, blev nyligen allvarligt sjuk och vandrar nu på de sälla tassmarkerna. Vi hoppas att det finns rikligt med bra pinnar i hundhimlen.

Forts följer ...

© Gunnar Hägg

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg