Dagsnoteringar

Plötsligt händer det
För ett tid sen hade jag kontakt med Galleri Mats Bergman som ville ha några av mina bilder till sitt online-galleri.
Jag blev förstås glad för det. Ett litet kvitto på att jag inte har varit helt fel ute i mitt fotografiska liv.

Ett fotoliv som började på allvar 1967 på Christer Strömholms Fotoskolan* och därefter på Dramatiska Institutets linje för filmfotografi.

Bilderna som Mats Bergman var intresserad av är de tre i serien Manhattan Memories, som jag tog vid ett besök i New York, sensommaren 2015 och har jobbat med i datorn sen dess.
Bilden ovan är en av dem.

Sen gick veckorna. Det gick månader faktiskt. Och jag tänkte att Mats Bergman har väl ångrat sig, eller så har han tagit långsemester eller blivit sjuk eller nåt.

Men så, nästan tre och en halv månad efter vår första kontakt, fick jag ett mejl från galleristen!
"Nu håller vi på att lägga in dina bilder på hemsidan. Vad var det för priser vi hade talat om?"

Sen gick det ytterligare en tid, men nu ligger de där. Och jag finns med i gott sällskap i raden av konstnärer  Och det känns ju inte så dumt.

Inte för att jag tror att jag kommer att bli rik och berömd. För det är sannolikheten väldigt liten.
Men det känns ändå som ett litet erkännande.
Som ett tröstpris på ålderns höst.

🔹

Galleri Mats Bergman, som för ett par år sen av tidningen Elle utsågs till bästa galleri online, har också fysiska konstgallerier i Karlstad och Stockholm.

• Manhattan Memories på Galleri Mats Bergman 
• Samma bilder och mer info om dem här på Dagsnoteringar
• Christer Strömholm och jag 

Första augustikvällen i år reprissände SVT en utmärkt dokumentär om Richard Millhouse Nixons sista tid som USA:s president. Watergateskandalen ni vet.
Tänk! 1972. Det är drygt 50 år sen.

Det ni inte vet, är att jag, om än flyktigt har träffat en av dem som låg bakom det hela, Gordon Liddy.

Liddy var jurist och FBI-agent och arbetade för Vita Huset i samband med Nixons återvalskampanj 1972.
Tillsammans med  Howard Hunt som också var FBI-agent planerade han inbrottet i Demokraternas huvudkvarter på Watergatehotellet.
De och flera andra dömdes sen till fängelse för tilltaget. Liddy dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff för stämpling, inbrott och avlyssning, ett normalt svenskt livstidsstraff. Han släpptes ut efter fyra och ett halvt år.

Jag gick fram 1956
Jag blev 14 år den sommaren och mina föräldrar hade köpt mig min första kostym i livet till högtiden och en klocka i konfirmationspresent. Det var en Tissot som var ett respektabelt schweiziskt märke, om än inte ett av de allra dyraste.

Här har jag samlat texter på Dagsnoteringar som är mer eller mindre självbiografiska. 

• Alla mina bilar och jag
• Alla mina katter och jag
• Anna Lindh och jag
• Christer Strömholm och jag, 1
• Christer Strömholm och jag, 2 
• Den heliga rätten att häda
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Göran, AIK och jag
• Kronprinsessan och jag
• Kort resumé, 1942 
• Oj, jag har blivit med gallerist 
• Paddorna och jag
• Yassir Arafat och jag
• Watergate, Lassie och jag 
• Året jag öppnade korpgluggarna

Så har det skjutits igen
Den här gången i Gottsunda. En 14-årig pojke har skjutits i benet, och polisen ”tror inte att pojken är den egentliga måltavlan”.

Man ska tydligen passa sig dj-gt noga för att befinna på ”fel plats vid fel tillfälle”, om man får citera Polisen. Annars kan det gå riktigt dj-a illa.
Och illa går det nästan vareviga dag numera.

Det skulle förstås vara utomordentligt bra att veta var det finns nån rätt plats vid felaktiga tillfällen?
Borde finnas nån mobilapp för detta.

Matchfacit

21/6. Att Österrike vann mot Sverige var inte direkt överraskande. Backlinjen hängde inte alls med i de österrikiska attackerna. Det var snarare siffrorna 2-0 som något höjde ögonbrynen.
Hade inte Robin Olsen storspelat i målet, kunde det ha blivit 5-0, eller mer.

(Texten nedan skrevs ett par dagar före matchen.)

Albin Ekdal har slitit hårt under många år som mittfältare i det svenska landslaget och ska ha kredit och ära för det. Och visst, utan honom hade det säkert gått ännu sämre än det gjort … men ändå. 

Att en kille som endast spelat för lag i eller utanför Sverige som inte klarat sig kvar i sina respektive serier är så pass viktig för det svenska landslaget,  som Dagens Nyheter skriver (18/6 2023), säger tyvärr en del om kvaliteten på det svenska herrlandslaget.

Albin Ekdal är förstås en trevlig kille, och man hade ju givetvis önskat honom en ännu bättre fotbollskarriär, men nu är det som det är. Och nu är det som det är med också det svenska landslaget i fotboll. Ja, med svensk fotboll.

Även om vi har haft enstaka riktiga världsstjärnor, ja ni vet vilka, så hänger vi normalt inte med i de högsta sammanhangen, i den högsta internationella fotbollsligan.
Vi får för det mesta vara glada om vi nätt och jämnt kvalar in till ett VM- eller EM-slutspel för att där i bästa fall klara oss vidare från gruppspelet till en åttondelsfinal. Och sen stopp.
Undantagen har varit så få att de snarast bekräftar regeln.

Det här är förstås inte alls Albin Ekdals fel, lika lite som nån annan spelares individuella fel.
Det är bara så det är.
Vad beror det på?
Ja, du ...

Johan Esk har kort beskrivit problemet rätt bra i Dagens Nyheter:
https://www.dn.se/sport/johan-esk-ett-missat-em-ar-priset-for-det-fotbollsland-sverige-vill-vara/

Helt a propå
Här är de lag som Albin Ekdal varit med om att spela ur och ned från sina respektive förstaligor: Brommapojkarna, Siena, Cagliari, Hamburg och Spezia.
Men återigen. Det är inte Albin Ekdals fel att Sverige inte kommer att gå vidare till EM-slutspelet.

🔹

Pissdumt, Liberalerna.
Marabouparken har inte ett smack med företaget Mondelez att göra. Parken är en rest från den tiden då Marabou var ett helsvenskt företag och hade sin tillverkning i Sundbyberg. Dåvarande ägarna byggde parken som en rekreationsplats för sina anställda och för Sundbybergsborna.

Att som solidaritetsyttring med Ukraina byta namn på parken skulle få noll effekt på krigsutvecklingen, men skulle radera en viktig del av Sumpans historia.

Idén är faktiskt lika urbota dum som om man skulle få för sig att av nämnda skäl förbjuda maraboustorkar.

Mitt förslag till Liberalerna är att ni i stället byter namn på ert oppositionsråd i Sundbyberg!

Kommer ni ihåg Tusenskönetävlingen* innan Märta Stenevi tog över i Mp? Det var i stort sett bara baddräktsparaden som saknades.
Nu väntar vi förstås på motsvarande spektakel inför vem som ska ta över som språkrör efter Per Bolund.

A propå Benzema m fl.
Jag fattar inte hur det rör sig i huvet på dessa fotbollsspelare som tjänat flera 100-tals miljoner  i sina karriärer som stjärnor i absoluta topplag, och som sen kör en sista vända i skitländer som t ex Saudiarabien.
Skitländer vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

Som nu senast fransosen Karim Benzema som kommer att kunna slanta in två miljarder om året efter att ha lämnat Real Madrid och som alldeles nyss Cristiano Ronaldo som redan slantar in så mycket han bara kan i Saudi.

Att kvartsstjärnor som till exempel svenskarna Nabil Bahoui och Robin Quaison, som nästan ingen i världen vet vilka de är, gör en vända där är något lite lite mer förlåtligt. Eller begripligt i alla fall.
De har ju inte så jättemycket över, när de har slutamorterat sina lyxbilar och villor.

Men toppstjärnorna! De som har lyst upp hela fotbollshimlen och varit idoler för miljoners miljoner unga och gamla.
Fullständigt obegripligt.
De behöver ju inte pengarna alls. De är redan stormrika. I alla fall styv kulingrika, om man jämför dem med deras nya arbetsgivare.
Och nån ytterligare fotbollsära för dem finns över huvud taget inte att hämta hem från Saudi.
Vanära snarare.
Skämmigt i kvadrat.
Öken.
 

A propå samtiden
Män i drag är haut couture på såväl bibliotek som Dramatenscen och trendar hårt på Twitter. Ett chict och politiskt helt korrekt föredöme för gammal som ung.
Miss Busty och Miss Shameless, på bilden ovan, har till och med fått pris av RFSU för sina gärningar.
Så det så.

Men skampåle, social stegling, blytung fotboja för den som tycker illa därom.

Vuxna män i kortbyxor bör däremot helst inte alls visa sig på stan, eller på bibliotek. Ty shorts på män är fult, har jag fått mig föreläst i medierna. Det rasas mot vuxna män i shorts.
Shorts är småpojkskläder.
Omanligt, minst sagt.
Så det så.

(Nej då. Jag tror inte alls att barn, de flesta av dem i alla fall, får livslånga men av att höra och se tantfarbröder läsa sagor.
Men jag förstår inte varför det är så viktigt för det kulturvänstra Sverige att farbrortanterna ska göra det.)

🔹

A propå incels
Män som är sexiga nog att ligga med kan inte steka pannkakor. Och de män som kan steka pannkakor är inte sexiga nog att ligga med, om jag förstått DN-krönikörskan Hanna Hellquist rätt.
Hon har nämligen så ruttnat på att ligga först och steka pannkakor sen, att hon måste skriva av sig det i tidningen.
Förr i tiden låg man först och rökte en cigg sen. Pankisar är en för mig helt ny variant.
Ack ja, man kan inte få allt.
Surt.

Men allra värst och surt är det förstås för de män som kan steka pannkakor och därför hamnar på överblivna kartan, vad ligga beträffar.
En del får inte ens hälften.
Surt det med.

🔹

Skiljetecken
Jo, det här med att skriva Punkt! efter en punkt i en text, för att understryka nåt man redan har slagit fast med hammare och spik, har blivit allt vanligare.
Men varför gör man så, om man tror på att den argumentation man har satt på pränt verkligen håller?
Vad betyder detta språkliga ofog, egentligen? Frågetecken!

Post scriptum
Det blev i praktiken inte ens en tummetott av påföljd för Jamal E-Haj, efter att han trotsat s-ledningens uppmaning att inte delta i det famösa Palestinamötet, på grund av Hamaskopplingen till minst en av deltagarna.

Att fram till åtminstone årsskiftet (”sen får vi se”) inte få utöva ett suppleantuppdrag, som han hittills i praktiken ändå inte utövat särskilt ivrigt, kan ju knappast beskrivas som hårda tag.
Mer lågaffektivt bemötande, typ saft och bullar.

Men vägen till bullarna har tydligen ändå varit påfrestande för Jamal El-Haj, för så här kommenterade han själv sitt så kallade Hamasgate:

- Jag beklagar att mitt parti satte mig i en position som tvingade mig att välja mellan partiet, mitt folk och min familj.

Ergo
Jamal El-Haj valde Palestina före Sverige, Hamas (som vill driva Israel med befolkning och allt ut i Medelhavet, med våld om så skulle behövas) före PLO och slutligen sin familj före sitt parti.

Och, måste man väl konstatera, Magdalena Andersson och (s) valde Jamal före politisk anständighet.

Så då så. El-Haj har alltså (inte) fått sitt straff, och han har som sig bör fått gråta i medierna.

Klappat och klart.

Lack och sigill.

Tack SVT med flera, för att ni inte gjorde misstaget att blåsa upp Hamasgate till några som helst proportioner. Ni gjorde en helt korrekt analys.

Det blev ju inte ens en tummetott.
Det bidde ingenting.

Självbiografiskt
Yassir Arafat och jag
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 

En s-riksdagsledamot har väckt bestörtning och uppståndelse efter att ha deltagit i en konferens där han kramat om en förmodad Hamasprofil. Och krav ställs nu på (s) att kicka honom från Riksdagens utrikesutskott och utesluta honom från partiet.
Vi som varit förr är inte särskilt förvånade.

Det kryllar av v- och s-väljare i de s k orterna kring alla större städer i landet, ja kryllar av partimedlemmar. Och det är väl inte helt orimligt att dessa väljare också får sina förtroendevalda representanter, som här Jamal El-Haj.
Det som däremot är märkligt, är att partierna har så dålig koll på vad dessa förtroendevalda representanter står för. Hur dålig koll man tillåter sig att ha, och därmed riskera skandaler på halsen, bara för att suga upp röster i förorterna.
Hur blev det så här? Och när?
Tänk Sten Andersson!

Eller kanske rättare, Olof Palme. För det var med Palme, som rätt ny partiordförande, som Socialdemokraterna på allvar tog steget ut i den revolutionsromantiska världen.
För även om det var under 50- och 60-talen som de europeiska ländernas kolonier på allvar slet sig loss från sina forna herrar, så var det under slutet av 60-talet (typ 1968) och det tidiga 70-talets början som de varma relationerna uppstod på allvar mellan (s) och länder som Kuba Vietnam och Nicaragua. Och inte minst till rörelser med muslimska förtecken, som PLO.

PLO var då en terrorist- och befrielserörelse av annorlunda slag. Den slogs inte mot forna koloniherrar utan mot staten Israels existens, och slogs med alla medel, ska väl tilläggas.
Plo hade sitt högkvarter i Tunis och stöddes ekonomiskt av alla de arabstater som gång på gång försökt utradera Israel från Jordens yta men i stället själva fått rejält på nöten.

Olof Palme hade dock mycket då, så en hel del av relationerna till de olika befrielserörelserna hanterades av herrar kabinettssekreterare Pierre Schori och först partisekreteraren och sen utrikesministern Sten Andersson.
Andersson skötte framför allt relationerna till PLO och Schori skötte revolutionerna i mellan- och sydamerika. Ungefär så.

Sten Andersson trivdes som fisken i vattnet, när han fick skaka hand, kramas och dinera med världsledare, oavsett hur mycket blod de hade på sina händer. Och när det gäller just PLO-ledaren Yassir Arafats händer, är uttrycket blod på händerna ovanligt träffande.
Det fanns i stort sett inga metoder som PLO inte använt för att uppnå sitt och arabländernas mål som var att driva ut alla judar från det forna storPalestina i Medelhavet.
 

Jag var på den tiden riksdagsreporter för  Sveriges Radio/P4 och befann mig i den s k banksalen, dvs entrén i Riksdagshuset, när Yassir Arafat med följe kom in. Applåder och hurrarop följde honom, där han storleende gick genom salen.

- Vad applåderar de för, sa jag till Peter Block som stod bredvid mig. Han var personlig sekreterare till Gudrun Schyman, då partiledare för (v).
- Det är ju Yassir Arafat, sa han.
- Jo, jag ser det, sa jag. Men varför applåderar de en terrorist?

Här ska väl sägas att det var mest (s)-tjänstemän och s-politiker som mötte den gamle terroristledaren med högljudda tillrop och klappande händer. Mottagningskommittén.

Nu är PLO inte fullt så terroristiskt längre. Släpper loss nån intifada då och då, men det mer våldsamma arvet från det gamla PLO har övertagits av avhopparna i Hamas, även om just flygkapningar inte längre tar så stor plats på deras terroristiska meny.
Men terroristklassade är de, Hamas, av såväl EU som Nato som många länder som t ex Sverige.

Att det då väcker viss uppmärksamhet att en svensk riksdagsledamot deltar i en konferens tillsammans med och kramar representanter för Hamas är inte så konstigt.

Men att (s) skulle utesluta Jamal El-Haj, som många ickesossar nu kräver, är inte oproblematiskt och kommer inte att ske. El-Haj fullföljer ju egentligen bara en socialdemokratisk idétradition från Olof Palme, om än i praktiken byggd av Sten Andersson.

Och en uteslutning av Jamal El-Haj skulle sannolikt kosta Socialdemokraterna många sköna muslimska röster. Kanske till och med makten i Malmö kommun.

🔹

Facit
Efter att ha dragit affären flera dagar i långbänk, blev partledningen(s) påföljd för Jamal-Haj att ha trotsat partiledningens beslut att inte delta i mötet och kramas med Hamas, att han slipper den trista uppgiften som suppleant i Riksdagens Utrikesutskott.
Han får alltså lite mer tid för sig själv med bibehållen lön.
Tufft.

🔹

Självbiografiskt
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 

Pin hole-fotografi har länge fascinerat mig, och jag kollar ofta sidor som visar såna bilder. Det är nåt visst med hur ögat liksom sugs in mot motivet.

Pin hole-fotograferande är att söka sig tillbaka till fotografins ursprung med Camera Obscura, det mörka rummet i vilket man via ett mycket litet hål i en vägg projicerar världen utanför på den motsatta väggen.

Den som läst noga förstår att bilden ovan, en Magnolia utanför vår port, inte har nåt som helst med världen utanför projicerad på nån vägg att göra, utan är fejk vad nålhålsfotografi beträffar.

Riktiga pinholefotografer, eller nålhållsfotografer på svenska, bygger själva sina kameror, även om det finns såna att köpa. också rätt billiga såna, men det har jag aldrig ens tänkt tanken på att göra.
Själva fotograferandet är för långsamt och krångligt för min smak. Lägg därtill framkallning av film och kopiering med tillhörande vätskeblaskande.

Dessutom har jag inte längre nåt mörkrum, då jag för mer än 20 år sen gick över till digital fotografi, vad gäller såväl kameror som bildbehandling*.

Men det är ju alltså nåt visst med nålhålsbilder, så gissa mitt smil när jag hittade en ”pin holekamera” bland alla de mer eller mindre märkliga tilläggen till mobilkameraappen Hipstamatic.
Med den appen kan man alltså få en någorlunda nålhålsliknande effekt på bilderna via sin mobilkamera.
Hur cool är inte det?

Inte ett dugg cool, invänder förstås old-school-nålhålsfotografen. Men det är ju lite som med gamla hundar och nymodigheter. 

Det är såna nålhålsbilder (typ) som visas på den här sidan. För även om jag inte är en särskilt ivrig fusknålhålare, så blir det en nån bild då och då, när andan faller på.

Bild nr 2 på den här sidan är min allra första nålhålsbild (typ). Den och Frassekatten, salig i åminnelse, vid sin matskål har först gjorts till svartvita bilder och därefter har de getts en sepiaaktig färgton.
 

Magnolian allra överst samt Kornettblomman ovan och Årets Pelargon nedan fick däremot behålla färgerna på.
Inte ett dugg old school med färg förstås, men som sagt, det är det ju inte fusknålhålsbilder över huvud taget, så …

Klicka gärna på dem för större bilder!

© Gunnar Hägg

Mer bildinfo 

Fotnot
* Bilderna har tagits med en iPhone och fotoappen Hipstamatic samt redigerats med appen Snapseed.

Några pin hole-länkar
• Vad är camera obscura? Kamera och Bild förklarar 
• pinhole.se har en mängd info och tips om pinholetekniken

Fler bilder
Från under horisonten
Fröhus, Kungsängslilja
Spår av liv
Manhattan Memories

Klicka för större bild!

Francisco och Wendy - ett möte i natten. 34.e Gatan, Manhattan, NY, tidig september 2015.

© Gunnar Hägg

Fler bilder
Manhattan Memories
Från under horisonten
Fröhus, Kungsängslilja
Spår av liv

Självbiografiskt

Alla mina bilar och jag 
Christer Strömholm och jag, 1
Christer Strömholm och jag, 2 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 

Klicka på dem för större bilder!

Manhattan Memories är några bilder från New York, där jag tillåtit mig att bryta mot i stort sett alla vedertagna regler som finns för fotografering och bildredigering.
Min gamle fotolärare, Christer Strömholm* skulle vrida sig i sin grav om han visste. Eller skulle han kanske le lite i mjugg?

Bildfakta
Bild 1. Rusningstid, 34.e Gatan.
Bild 2. The Carousel, Central Park.
Bild 3. Sen kväll, 34.e Gatan.

Bildformat: 34,55 x 59 cm.

© Gunnar Hägg

* Christer Strömholm och jag
   Christer Strömholm och jag, 2

Fler bilder
• Från under horisonten
• Fröhus, Kungsängslilja 
• Spår av liv
• Inte alls pin hole

Mer bildinfo

Och sist, men inte minst
• Det har hänt grejer sen sist

Klicka för större bilder!

Klicka för större bilder!

”Det är vackrast när det skymmer”, skrev Pär Lagerkvist. När ljuset kommer från under horisonten, skulle man kunna tillägga. När det är nästan natt, eller nästan dag.

Bildformat 30 x 60 cm

Några tankar a propå Partiledaredebatten i Riksdagen i januari 2023.

Hatar verkligen att säga det, men Jimmie Åkesson sopar golvet rejält med de partiledare som tar replik på honom. I denna debatt handlade det om Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar och Märta Stenevi. Åtminstone s-ledaren borde väl ha inneburit lite tuggmotstånd, kan man tycka, men tyvärr nej, inte en chans.
Jag tror att alla andra partier önskar att Åkesson i stället företrädde deras respektive politik.

Samtidigt.  Johan Pehrsson bör nog avstå från att ta replik på andra talare. Han är en kul och folklig kille som gillar varmkorv, men han saknar förmågan att kunna prata fullt begripligt utan manuskript, och han klarar inte riktigt att i tal fullfölja en tänkt tanke från början till slut.
Phersson är i debatter ett problem för inte bara regeringen, utan framför allt för Liberalerna.

Avslutningen så. Det var Annie Lööfs sista debatt som partiledare, och hyllningarna och gåvorna från motståndarkompisarna visste inga partigränser.

Spa-dag med Nooshi Dadgostar i Nacka och allsvensk match mellan Mjällby och Värnamo på Listerlandet tillsammans med Jimmie Åkesson är bara ett par exempel.

Jag vet inte … hm … det har ju faktiskt kastats en del hårda ord mellan partiledarna då och då … så att … tja … men jo,  kanske lite fint ändå.
Att mötas som fiender och skiljas som vänner, oavsett.

En gång på 70-talet, när jag för första gången körde en bil med automatväxel,  lovade jag till mig själv, att innan jag dör, ska jag ha haft en egen bil med automatväxel. Så blev det också, och det blev faktiskt två bilar med automatväxel, bägge av märket Renualt.
Den andra av dem syns på bilden ovan, en svart Clio.
Den blev också den förmodligen sista bilen i mitt liv, men mer om det sen ...

Bilen före Clion, också den med automatväxel, var en Renault Captur med orange kaross och gräddvitt tak.
Capturen var nog totalt sett den bästa bilen i vårt liv. Men vi har haft charmigare automobiler.
Häng med!

Ja, tänk att vi den senare delen av våra liv skulle fastna för Renaultbilar! Före den orangea Capturen hade vi en röd Clio av tidigare modell, och dessförinnan en stålgrå Clio av ännu tidigare modell.

Men sen, eller rättare dessförinnan, var det under flera år Fordar som gällde.
Och i backordning först tre modeller av Ford Focus, och en av dem en så kallad miljöbil, som förutom bensin gick att köra på etanol, ett koncept jag inte rekommenderar, för jisses vad törstig den bilen var.

Och före focusarna, en vinröd Ford Escort och en vit Ford Siesta. Minnet sviker om vilken av dem som var den första eller senare, men jag tror Siestan var sist (det hörs ju nästan på modellnamnet).

Och där lämnar vi fordarna. För innan de kom in i våra liv, hade vi ett par Volkswagen. Det här var för drygt 40 år sen och backar vi, blir den första av våra folkvagnar denna, ljust rödlila skönhet, en VW 1300.
Den ljusa skönheten till höger är ingen mindre än min kära hustru sen drygt 50 år.

Kärran, inte kära hustrun förstås, var inte ljust rödlila i färgen när vi köpte den. Då var den grå, i en trist tjänstemannanyans. Den var inte alls kul, så vi tittade på färgprover, bestämde oss och lämnade in den på en billackeringsfirma i Jakobsberg.
Lackjobbet kostade 4.000:- och var värt varenda krona, även om det var rätt mycket pengar då.
Bilden är förresten tagen på Gotland under en semestervecka med hela familjen i Lickershamn. Jag hade ett sommarvick på Ekot då, men slapp ifrån några dagar.

Bubblan var vår första gemensamma bil och den första av två gemensamma VW-modeller.
Den andra var en Golf, ett totalt charmlöst fordon. Inget kul alls att ha. Den rullade, men inte mycket mer än så. Inga vibbar där.

Annat var det med min allra första egna bil. Där var det charm och vibbar så det räckte och blev över.

Året var 1961, jag var nästan 19 år och jag kände att en sommarbil skulle sitta fint. Men kassan var inte välfylld, så jag tog mig till en stor bilskrot som fanns på den då övergivna Ulriksdals galoppbana.
Ulriksdalsgaloppen hade flytt Ulriksdal och blivit Täby Galopp. Numera har den flytt Täby och blivit Bro Park.
Ska bli intressant att se vart den galopperar nästa gång.

Där, på galoppbilskroten hittade jag en gammal Morris Minor Convertible.
Jag har ingen bild på just den skrotbilen, men jag hittade en på pricken likadan på nätet, om än lite blankare i lacken än min.

Den lilla morrisen var inte särskilt startvillig, tredskades rent av och batteriet var slut, men bilskrotaren satte i ett nytt batteri (nåja, nytt och nytt), och bogserade igång den med hjälp av en traktor.

Den startade och puttrade på fint, och allt utom höger körriktningsvisare fungerade.
Det var en sån där gammaldags körriktningsvisare med pil som inte ville fällas upp.
- Du får den för 400 kronor, sa bilskrotmannen. Pilen fungerar inte, men man kan inte få allt, och jag slänger in det bättre batteriet också.
(Nåja, bättre och bättre.)
- Topp, sa jag och tog fram plånboken.

🚗

Det här tilldrog sig alltså långt innan man kunde betala med Apple Pay eller swisha pengar. Det var mer eller mindre tjocka plånböcker som gällde.
Eller, herrarna hade plånböcker. Damerna hade portmonnäer.
Det fanns inte ens betal- eller kreditkort. Men de mer bemedlade medborgarna hade tjocka checkhäften, som de skrev ut summor på med reservoirpennor.

🚗

- Oj, jag har alltid velat åka i en cab, sa min ömma moder när jag kom hem med bilen.

- Då tar vi en tur, sa jag. Kom bara ihåg att hålla ut armen, när vi ska svänga höger!
Så vi tog en tur till Vällingby, det var sommar och vackert väder och min ömma morsa höll käckt ut armen när vi svängde höger.
Fast jag såg att hon blundade lite, när hon gjorde det.
Och när vi kom hem, rodnade hon en aning, när hon höll ut armen rakt mot den närmsta grannen som kom gående på vägen.

Ja, och så fick bilen rulla en sommar mer än den hade tänkt sig, och när höstrusket kom, fick den rulla tillbaka till galoppskroten.
Och så var det med den.
Men jag glömmer den inte så länge jag lever och åh, vad jag skulle vilja ha en sån bil idag.

Epilog
Jag skrev tidigare att den svarta Clion blev den sista bilen i vårt liv, och det är nog ett rätt realistiskt konstaterande.

Vi tillhör inte dem som varje månad får fet återbäring från tidigare arbetsliv, och det senaste årets allt högre kostnader på allt från falukorv till årsservice för bilen har gjort att vi en tid funderat på att säga farväl till bilismen.

Icke planerade tandläkarräkningar, en icke planerad krockskada på bilen och behovet av nya glasögon, för att inte tala om några dyra veterinärbesök, allt inom ett par förvintermånader fick vår ekonomi att säga ifrån, vänligt men väldigt bestämt.
Så vi räknade, och fann att det kostat oss drygt 35.000 kr/år att ha en bil, värdeminskningen på bilen samt allt icke planerat oräknat.

Vi insåg, att om vi lever våra liv bara lite mer obekvämt, får vi pengar över och kan unna oss en hel del annat. Nån resa kanske, vi får se. Mat för dagen hur som helst.
Så vi gjorde slag i saken och sålde Clion. Inte till skroten dock.

Men det är klart, lite lite konstigt och ovant och obekvämt känns det förstås att inte längre ha en bil. Det kan vi inte förneka. Men så får det bli de sista ljuva åren.
Dvs, om det inte trillar in en Jack Pot nånstans ifrån.
Osvuret är som alltid bäst.

🚗

Självbiografiskt
Yassir Arafat och jag
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 

Det måste tyvärr sägas. Spanarna är ett radioprogram som numera i stort sett skiter i lyssnarna. Lägg ner det!

Idag, till exempel, inleddes det med elva minuter okontrollerat skrattande. Deltagarna hade hur kul som helst, men jag förstod dessvärre aldrig riktigt vad grejen var. Vad som var så oerhört roligt.

Även normalt pratar spanarna ofta självupptaget i munnen på varandra, och så kan man ju bete sig på ett kalas med likasinnade som känner varandra mycket väl. Men här blir det som ett kalas, där de mer perifera gästerna får stå utanför och se på genom ett immigt fönster.

”Vad roligt de verkar ha därinne”, säger vi som står ute i kylan och försöker komma på vad som pågår inne i värmen.
Tills vi kommer på att vi ju faktiskt kan stänga av radion. Och gör det.

Ett radioprogram för primärt dem som pratar i studion är inget att ha. Så, Sveriges Radio, lägg ned Spanarna. Det har gått på övertid länge nog, och är numera blott en klubb för inbördes beundran.

En jul i början av 70-talet var vi i England, och det började snöa. Bussar och tåg ställdes in, och jag skröt så där lite svenskt:
”Va! 10 cm snö, det är väl inget att ställa in tågen för. Ja se engelsmän.”

Det var då det.
Det var långt innan nån kunde stava till feministisk snöröjning.
Det var långt innan nån uttalat ordet snösmocka.
Det var liksom alltid snösmocka på vintrarna i Sverige då, så man sa bara:
Titta, det snöar!
Sen var det inte mer med det.

Det var på den tiden då SJ hade anställda som skottade bort snön ur växlarna, och loken kördes med plogar där fram. Det var på den tiden då posten kom fram oavsett väderlek, och när varma hemstickade gråa yllesockor var en lågoddsare att få i julklapp.

Och jag minns att jag på vår engelska julafton i en förort till London gjorde en snölykta av snöbollar och tände en ljusstump i den, och alla engelsmän och engelskvinnor slog ihop sina händer och sa: oooh!
Alla sa oooh!
Ooh!

Och på Annandagen, Boxing Day, spelade vi fotboll i den mer än decimetertjocka snön. För det hade de alltid gjort på Boxing Day, snö eller icke snö. Sånt ställer man inte in.
Ja se engelsmän.

🎅🏼

Och nu har hemstickat blivit årets julklapp - igen! Där ser man. Allt går igen. Fast här, idag, snackar vi kanske inte gråa pjäxsockor av grovt yllegarn.

🎅🏼

Och jag minns en gång i advent, när min mormor frågade min morfar:
- Tror du att vi får en vit jul i år?
- Det är väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, sa han.

🎅🏼

”Frasse, du kom som en virvelvind med ditt pick och pack och flyttade oombedd, men väkomnad in hos oss. Och du kom med en sån självklarhet, att hade vi bott på Kymmendö, hade du kommit med ett höganäskrus i ett snöre runt halsen.”

Så skrev jag bland annat om dig i slutet av september i Alla mina katter *.

Jag förstod redan då, att allt inte stod helt rätt till med dig. Tidiga morgnar har du sen nån gång i somras väckt oss med högljudda jamanden, och på den allra sista tiden har du knappt velat gå ut. I förra veckan tog vi dig därför till veterinären för seniorkontroll.

Veterinären märkte att du har ont i bakkroppen och att du ser mycket dåligt med ena ögat, men det visste du ju redan. Det var bara nyheter för oss.
Och igår fick vi svaren på blodproven. De visar att sköldkörteln inte fungerar som den ska.

Det var därför som vi idag åkte till veterinären igen, en sista gång. Din sjukdom går inte att bota, och även om symtomen kan lindras, kommer du vartefter att må sämre och sämre.

Därför är det bättre för dig att få komma till de sälla kattmarkerna, där du i evighet och med knivskarp blick och frisk ung kropp får jaga och fånga så många möss du vill.

Älskade Frasse, du gjorde världen rikare i mer än 14 år. Vi kommer alltid att minnas dig och sakna dig.

❤️

Tassnot
* Alla mina katter 

Utbildningen på Fotoskolan var inte alls som jag hade tänkt mig, frågan är om det var nån utbildning alls, i alla fall i traditionell mening. Där fanns inga kurser eller lärare i hur man gör rent praktiskt med till exempel framkallning, kopiering och så vidare. I varje fall kunde jag inte upptäcka några såna.

Grunderna förutsattes eleverna att antingen ha med sig till skolan eller så gällde att lära sig av sina misstag.

Så här var det
Klassen, gruppen eller vad man ska kalla det, fick normalt en uppgift i veckan att jobba med. Det kunde vara vitt mot vitt, dam i glasögon, självporträtt, bilar eller nästan vad som helst som Christer kände för just då.
Mot slutet av veckan träffade man för redovisning, dvs man fick lägga upp vad man lyckats åstadkomma i bildväg.
Om Christer inte gillade en bild, framför allt om det inte var kornskärpa i kopian, kunde han riva sönder den inför klassen, medan han uttalade sin negativa kritik.
Han hade oftast rätt i sina bedömningar. Och vi visste att han hade det. Men nåt måste ju läggas fram vid genomgången, och så var det med det.
Och vi förstod snabbt det här med kornskärpan. Snart hade vi alla ett sånt där litet spegelstativ som man ställde under kopieringsapparaten för att få till en knivskarp kornskärpa.

A propå korn
Alla fotograferade enligt samma koncept: Tri-x och D-76 var vad som gällde i film- och framkallareväg.
Och naturligt ljus förstås. Inga blixtar, inga lampor. Om nödvändigt fick man lätta upp lågdagrarna med vad som fanns tills hands, en kudde eller en handduk eller nåt.

Ibland räckte ljuset inte riktigt till för de 400 ASA som Tri-ex var gjort för, och då fick man underexponera och "pressa" filmen i framkallningen, dvs lite längre tid i dosan.
Det tog sin lilla tid, men jag snappade det där med Så gör man och var snart ikapp de andra vad gäller teknik och kunde koncentrera mig på innehållet i bilderna.

Och så fortsatte det vecka efter vecka, mer som ett bildseminarium än en skola. Christer rev fortfarande sönder nån bild då och och då, men allt fler bilder passerade vartefter hans stränga ögon.

Fyra av oss gick så småningom, hösten 1970 in på det då sprillans nya Dramatiska Institutet i det sprillans nya Filmhuset. Det var jag, Jan Pehrson och Mikael Stankowski till filmfotografi och Anna Asp till scenografi.

CS var kingen
Christer Strömholm hade på Fotoskolan ett litet hov omkring sig. Jag ingick inte i den kretsen, men Christer och jag satt ibland på motsatta sidor av bordet i ett annat sammanhang. Han som rektor och jag som elevrepresentant.
Det var slutet av 60-talet och ordet ”elevdemokrati” spreds som en löpeld över landet och svepte in på även Fotoskolan.

Christer var inte överförtjust i det där med elevdemokrati, är man kingen så är man, men Fotoskolans huvudman, Kursverksamheten vid Stockholms Universitet insisterade.
Så det var lite småbuttert i början, men efter ett tag funkade det rätt bra. Och för mig var det lärorikt. Jag lärde mig lite att argumentera, att förhandla och att ge och ta.

Efter att jag lämnat den Strömholmska Fotoskolan hade vi inte längre nån kontakt, annat än att vi stötte på varandra några gånger på stan, log mot varandra och utbytte några ord, och han frågade hur det gick för mig och vad jag gjorde just då.

Den allra sista gången vi stötte på varandra var på ett litet konstgalleri på Köpmanbrinken i Gamla Stan. Christer såg då rejält mycket äldre ut och hade lite svårt att röra sig och han stöttade sig med en käpp. Han berättade att han hade drabbats av en stroke, men att han i allt väsentligt mådde bra.

Epilog
Det har nu gått rätt många år sen vi sågs på det lilla galleriet. Christer Strömholm finns inte mer, och jag har själv, innan min höftledsoperation för ett och ett halvt år sen, gått en tid med käpp, och vet hur det är.
Det är så där.
Men det är okej, så länge man mår bra i allt väsentligt.

🔹 

Mer självbiografi
• Christer Strömholm och jag, del 1
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 

På Nationalmuseum visas i dagarna en utställning med bilder från en ung Christer Strömholms tid i Paris, en tid då han lämnat konstnärskapet som karriär bakom sig och försörjde sig genom att ta bilder på kulturpersoner till tidningsartiklar.
Vid sidan av fotograferade han transsexuella prostituerade och skuggsidans Paris, bilder som så småningom gav honom världsrykte som dokumentärfotograf.

Gröngöling som jag var
Jag var en late bloomer, och om detta hans rykte visst jag inte så mycket, nästan ingenting faktiskt, när jag en tidig höstdag 1967, 25 år gammal klev in på Fotoskolan på Klippgatan på Söder, den fotoskola som han startat och var rektor för.
Jag hade i många år fotograferat för mitt nöjes skull, men jag hade aldrig utbildat mig och var tekniskt och bildmässigt på en mycket låg nivå.

Min avsikt var att sen gå vidare och bli dokumentärfilmare, men jag behövde först grunderna i fotografi.
Jag behövde lära mig att bättre framkalla och kopiera samt att se och läsa bilder. Jag var ödmjuk inför detta, och visste att jag var en gröngöling i sammanhanget.

Jag hade för inför detta köpt en sprillans ny kamera, en rysk Zenith 3, vilket väckte viss munterhet i ett klassrum där var och varannan elev satt med Nikon F eller Leica M2. Nån hade en Pentax. En del hade små väskor med tillbehör, objektiv etc.
Alla var gravallvarliga inför terminen. Jag var, ja något nervös.

Första dagen var det upprop och genomgång av elevernas bakgrunder och kunskaper. Jag hade dåligt med fotokunskaper, vilket jag inte stack under stol med.

Men jag berättade, bland annat, att jag några månader tidigare kommit hem från Berlin, där jag var med vid demonstrationerna mot Shahen av Iran utanför Deutscher Oper, och där hade stått mitt i de kravaller där polisen sköt ihjäl en av demonstranterna, en student från Västtyskland vid namn Benno Ohnesorg. Googla gärna! Det är en häftig historia.
Man kan säga att jag, och många andra förstås, var åsyna vittnen till den västtyska 70-talsterrorismens födelse.*
Och jag sa, att det var där och då som jag där bestämde mig för att lära mig att fotografera på allvar.

Zenithskit
Efter den första inledande samlingen, och efter att vi fått våra första uppgifter till nästa gång, bad Christer mig att komma in på hans lilla kontor.
- Gunnar, sa han. Du får ursäkta, men jag höll på att skratta på mig, när jag såg din kamera. Du kan fan inte gå omkring med sån skit. Ska du gå den här kursen, måste du ha riktiga grejer.
- Jaha, sa jag, som hade betalat hela 295 kronor för kameran. Vad är riktiga grejer, menar du.
- Själv har jag en Leica, sa Christer, men det finns flera bra japanska kameror, till exempel Nikon, Pentax, Canon. Vilken modell av dem du väljer spelar inte så stor roll, det är optiken som är viktig. Och de har alla bra gluggar.

Det var första gången i mitt liv som jag hörde ordet "glugg". Men jag bytte upp mig vad gäller kamera, och dagen efter inställde jag mig med en Canon FX för 695 kronor. Jag hade fått låna några hundra av mina föräldrar för att få råd med den. 

På Klippgatan började resten av mitt liv.
Det är verkligen ingen överdrift. Hade det inte varit för Christer Strömholm och hans Fotoskolan hade jag förmodligen aldrig träffat min fru, ett par år senare börjat studera filmfotografi på Dramatiska Institutet eller blivit journalist i slutet av 70-talet, bland annat ett par mandatperioder som riksdagsreporter.
Jag hade förmodligen heller inte skrivit denna blogg, Dagsnoteringar. Men dessa är andra historier. Liksom den om mina äventyr i Berlin.
Återkommer kanske till dem. Vi får se.

🔹

Fortsättning: Christer Strömholm och jag, del 2

Fotnot
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen. Men om det visste vi förstås ännu inget då.
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen.

Men om det visste vi förstås ännu inget då.

De fick senare, i slutet av 70-talet en liten utlöpare i Sverige i den så kallade Kröcher-ligan som misslyckades med sin plan att kidnappa Anna-Greta Leijon.

Och jag kom att som journalist bevaka rättegången mot Kröcher-ligan för Götaborgs-Postens räkning.

Man kan därför på sätt och vis säga att jag var plats vid såväl den tyska vänsterterrorns födelse som vid dess sista andetag.

Mer självbiografi
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 

Eller plötsligt och plötsligt. Dessa vanföreställningar har funnits även tidigare, men blossade upp igen, tack vare att ÖB trampade lätt i klaveret, då han sa att Sverige inte skulle försöka få med några förbehåll i natoförhandlingarna.

En nyhet för många kanske, och tydligen och konstigt nog även för ÖB verkar det som, är att förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato är avslutade sen flera månader och att Sverige redan deltar i Natos inre arbete.

Sverige har godkänts provisoriskt av medlemsländernas statsledningar, men deltar ännu i Natos möten utan rösträtt, i väntan på att också de respektive parlamenten ska godkänna avtalet.

Debattens huvudfrågor

1. Vad gäller kärnvapen, så varken har eller förfogar Nato över sådana.
Tre av Natos medlemsländer, Frankrike, Storbritannien och USA har däremot kärnvapen. USA har sen bilaterala avtal med några andra Natoländer om stationering av kärnvapen.
Skulle Sverige mot förmodan vilja ta del av de tre ländernas kärnvapenarsenal, blir det en fråga mellan Sverige och sannolikt USA.

2. Vad gäller stationering av natotrupper på svensk mark, så är väl ändå själva meningen med att vara med i Nato just den att öva med andra natoländers försvarsmakter, för att vid behov bättre kunna bistå varandra militärt. Och att vapensystemen samordnas för att bättre fungera med varandra.

I den mån natotrupper ska placeras mer eller mindre permanent i nåt medlemsland sker detta med det aktuella landets medgivande.

Så finns idag så kallade avskräckningsstyrkor i Baltikum och Polen för att bättre säkra gränserna mot Ryssland.

Sverige har ju också sen flera år samövat med andra natoländer på svenskt territorium samt har ett så kallat värdlandsavtal som tillåter andra stater att vid en kris använda svenskt luftrum och flygplatser.
Detta värdlandsavtal har a propå det undertecknats av en socialdemokratisk regering.

Oförskämt
Jag undviker här att nämna namn, alla vet ju ändå vilka, men en viss SSU-förening publicerade inför statsministerns, Ulf Kristersson, besök hos den turkiske presidenten en teckning där Kristersson suger Erdogans, ja jag vägrar att ens ta ordet i min mun, men ni förstår.

Ändå har varken Kristersson eller utrikesministern, Tobias Billström i sammanhanget sagt nåt annat än vad tidigare sagts av deras företrädare Magdalena Andersson respektive Anne Linde.

Tänk om nån MUF-klubb tidigare hade publicerat en liknande bild på Erdogan och Linde!

Natofrågan har blivit utrikes inrikespolitik på ett sätt som gagnar varken det politiska samtalet, Sverige eller världsfreden.

Ergo
Diskussionen om svenska förbehåll i natomedlemskapet är helt snurrigt okunnig, hur nyvaket ivrig den än är från mer eller mindre natomotståndare, inom och utom massmediernas redaktioner.
Man får givetvis ogilla att nationen Sverige vill gå med i Nato.
Men erfarna politiker och journalister får fan inte låtsas att de inte kan läsa officiella och lättgooglade dokument.

Samma kväll som Gunder Hägg sprang 1500 meter på 3.45,8 på Stadion i Stockholm, föddes jag på Norra BB strax intill.
Nytt världsrekord förstås.

Elektrifieringen av stambanan genom övre Norrland blev klar det året.
Vad övrigt var, var mest världskrig och ofattbart lidande.
Bland annat började tågen rulla mot Auschwitz.

Årsbarn med mig, för att nämna några: Brian Jones, Lou Reed, Muhammed Ali, Grynet Molvig, Stephen Hawking, Clarence Clemons, Kim Jong il, John Irving, Ratko Mladić, Ulf Elfving, Marie Göransson, Billy Bremner.

En som dog av annat än krigets fasor det året var Wilhelm Petterson Berger.

Fun fact
När årsbarnet Marie Göransson gjorde sin Dramatendebut efter scenskolan, arbetade jag på Dramaten som belysningstekniker.
Så man säga att jag bokstavligen var en av de första som riktade ljuset på Dramatens nu Grand Dame.
 

80 år senare
Jag är tacksamt begåvad vad ättelägg beträffar. Äldsta  barnbarnet blir 23 år gammal. Det yngsta och sjätte i raden, nio.

Jag har också begåvats med höftprotes, för ett drygt år sen, och lider lätt av ischias samt rygg- och prostatabesvär.
Som gamla gubbar gör.
Snackar krämpor med varann.
Hängslen underlättar.

Fyra (4) olika piller varje kväll, utan vilka livet skulle vara lite mindre lätt att leva.
Åldern tar ut sin rätt, brukar man säga. Men rätt, jag vet inte …

Ja, och så består en bit av min skalle av Plastic Padding.
Eller, ”typ Plastic Padding”, som neurokirurgen berättade för mig, när det begav sig på sextiotalet.
Neurokirurgen hette Gerhard Böhmer och var en bensågare av den gamla stammen, med kärv humor.

När min mor ringde dr Böhmer efter operationen och frågade hur det gått, sa han att det var ett knepigt ingrepp, ett av de svårare av den sorten som han hade gjort. Och att det tog sin rediga tid.
- Oj, oj, oj, sa min ömma mor, men hur är det med honom då, hur mår Gunnar nu då?
- Jaså han, sa Böhmer. Ja för honom var det väl inget, han sov ju hela tiden.

🔹

Fotnot
• Denna text är en pendang till en tidigare bloggtext, Stora påminnelsedagen, som jag skrev dagen innan min 80-årsdag.

🔹

Andra självbiografiska bloggtexter 
• Alla mina katter och jag 
• Göran, AIK och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag
• Religionen och jag

”Lööf och Åkesson visar att din motståndare inte alls måste vara en hemsk människa” är titeln på en av valrörelsens viktigaste ledartexter, i Dagens Nyheter (2022-10-13) *.
Den handlar om att även om man är hårda motståndare i talarstolen, så kan, och bör man respektera varandra utanför de respektive politiska rollerna.
Rekommenderas till läsning!

Erik Helmerssons text i DN illustreras med den här bilden från Riksdagens kammare där ”antagonisterna” Annie Lööf och Jimmie Åkesson råkat få platserna intill varandra.

Dagsnoteringar kan nu exklusivt publicera vad de sa till varandra första gången de fick tillfälle att gnugga armbågar.

Nämligen
- Och sen Jimmie, när jag skrek åt dig ”hur uttrycker du dig”, och såg så strängt arg ut som jag bara kunde, då hade jag jättesvårt att hålla mig för skratt.
- Precis, Annie, jag vet. Och djävlar vad jag höll masken och spelade sårad där. Bira sen?
- Absolut, Jimmie. Och ett par järn, va!
- Deal.

Fyraveckor senare, den 14/10
Skakade marken under dina fötter, när Ulf Kristersson & Co presenterade huvuddragen i den den kommande regeringspolitiken?
Vänta bara!

Tidsmaskin
Året är 2026 och (s) går till val på att sänka straffen, återinföra mängdrabatterna, öka migrationen, stoppa påbörjad kärnkraftsutbyggnad, återdecentralisera vården samt okej igen för importerat tiggeri på gator och torg.
Eller hur?

Fotnot
* Helmerssons ledartext i DN 

Anden är ur flaskan. Den enade S-fronten börjar falla sönder. Det vi ser, är en testballong, och andra LO-förbund kommer sannolikt att följa Byggnads i spåren. Verkligheten har kommit ikapp LO-kollektivet.

Socialdemokraterna har nu börjat närma sig Sverigedemokraterna, försiktigt, som man försiktigt närmar sig en stor och kanske hungrig boaorm. Det räcker med de förluster i humankapital man redan drabbats av. Man vill helst inte slukas helt.

Men den som iakttagit politiken noggrant vet att detta närmande redan har pågått ett tag.
För ett år sen, innan S-kongressen där Magdalena Andersson blev vald till partiledare, och därmed i praktiken av partiet utsedd att bli statsminister, kom SSU, ungdomsförbundet, med ett förslag till ett närmande.

Ingen framträdande företrädare för (s) eller dess ungdomsförbund skulle då ha vågat riskera sina politiska karriärer genom att lyfta förslag som inte var helt emot  Magdalena Anderssons plan för partiet. Den då blivande partiledaren måste ha något öppnat dörren för nya röksignaler.

Lika lite kan Byggnads "brott mot linjen", som Expressen skriver, dvs önskade samtal med SD helt sakna godkännande hos LO-ledningen.

”Brottet" är en testballong, för att kolla reaktionerna. Ett första myrsteg, som kommer att följas av flera och längre.
De som är medlemmar i LO-förbunden har helt enkelt blivit så många, att de inte längre kan ignoreras eller uteslutas. Nån form av relationer måste etableras.

Undersökningar som gjorts före och vid höstens val visar att det inte går att säga om det är S eller SD som är störst bland LO-förbundens medlemmar.
Dagens Arena* är en av de publikationer som har skrivit om detta utifrån en väljarsympatiundersökning från SCB.
Byggnadsarbetaren* är en annan, men som har utgått ifrån SVT:s vallokalsundersökning.
De olika undersökningarna har inte exakt samma siffror, men kommer till liknande slutsatser. Det är, eller närmar sig dött lopp mellan S och SD i LO-leden.

Sen skiljer det sig förstås mellan de olika förbunden. Kommunals medlemmar har sannolikt betydligt fler S- eller V-sympatisörer, medan till exempel Byggnads förmodligen har fler medlemmar som röstar på SD.

Det är därför ingen tillfällighet, att det är just Byggnads som först vill tala med SD. Dels kan ju SD-röstande medlemmar kanske rent av få för sig att de i egenskap av majoritet kan ta över makten från S i sitt fackförbund, dels har SD sagt sig vilja förändra Diskrimineringslagen, så att det blir förbjudet att på arbetsmarknaden diskriminera nån av politiska skäl.
Bland annat skulle det då bli olagligt för facket att utesluta medlemmar som även är medlemmar i Sverigedemokraterna.
Byggnads och LO sitter därmed i en situation, där de inte kan göra så mycket annat än att börja samtala, eller rakt ut sagt förhandla med Sverigedemokraterna.

Författaren Jens Ganman* har skrivit om arbetarrörelsens dilemma, och om varför så många röstat på partiet. Det är intressant läsning.
Den förklarar varför den strategi som de övriga partierna hittills har haft mot SD har varit en förlorande strategi, varför brunmålandet inte har fungerat och varför SD trots massivt motstånd har fortsatt att växa till att nu vara Sveriges näst största riksdagsparti.

Nåt för arbetarrörelsen att tänka på, när den nu mycket försiktigt närmar sig den stora och hungriga boaormen.

* Dagens Arena 
* Byggnadsarbetaren 
* Jens Ganman

Denna sannsaga tilldrog sig på den tiden då Pekka Langer av skatteskäl hade skrivit sig i, och jobbade frilans från Torremolinos på Costa del Sol.
Pekka var en mycket känd och folkkär radioröst med en lätt kåserande stil. Folkkär är inte att ta i.
Året var 1961 och etta på Spansktoppen var en låt mitt i dåtiden, Los Cañones de Navarone twist.

Jag var 19 år och satt efter några veckor i Malaga och Torremolinos i ett tåg på väg hem igen. Det var min första resa utomlands, om man undantar en vecka i tält på ett Unga Örnarläger i Norge, kan ha varit sex-åtta år tidigare, jag minns inte exakt.

Mittemot mig i tågkupèn satt en familj bestående av herr och fru Garcia*, deras två barn, en flicka i, kan ha varit sexårsåldern och en något yngre pojke, väldigt välputsade och i fina gåbortkläder, samt ytterligare en kvinna som troligen och av utseendet att döma var syster till la señora Garcia. De såg alla mycket prydliga ut.

Tåget hade inte mycket mer än rullat ut från stationen i Malaga innan familjen dukade fram sin matsäck och högg in.
Ja matsäck och matsäck. De hade en rejäl korg med duk över som innehöll rejäla mängder mat och de åt med rejäl aptit, trots att det inte var mycket mer än tidig morgon.
"De har väl inte hunnit äta frukost än,” tänkte jag och vidare, ”väl bekomme!"

Efter en halv timma eller så, for plötsligt fru Garcia upp som en stålfjäder, sprang fram till och drog ned kupefönstret intill mig och spydde ut morgonens frukost. Tåget höll nu en rätt höghastighet, och jag tänkte att, hoppas de längre bak i tåget inte har fönstren öppna.

Efter att ha lättat på lasten, gick fru Garcia tillbaka till sin plats och återupptog inmundigandet av bröd, oliver, goda korvar, klunkar av vin (barnen drack Coca Cola) och dadlar och drog emellanåt in djupa andetag av cigarettrök, precis som sin make och syster. Det var en riktig brakfest tidigt på dagen.

Sen var det dags igen. Fram till fönstret igen och ut med, ja ni vet.
En gång är ingen gång, men två gånger är två gånger för mycket, sägs det, och det tänkte jag också där och då.
Så jag tog mitt bagage och gick för att hitta en ny kupe. De flesta var rätt fullsatta, och det åts friskt i flera av dem, men längst bak i vagnen var alla platser utom en lediga. Jag steg in i kupen och satte mig vid fönstret.

Mitt emot mig satt en distingerad herre i 50- till 60-årsåldern och rökte cigarr. Snygg gråblå, lätt randig sidenkostym, med bred matchande, lite mörkare blå slips.

"Buenos dias", sa jag och han besvarade hälsningen genom att le och bocka lätt på huvudet.
Mannen mittemot var en vad man brukar kalla lätt svartmuskig man. Tänk en något grovhuggen George Clooney med välrakade men ändå mörka kinder och en välansad men kraftig, lätt grånad mustasch.
På hyllan ovanför honom låg en hatt med ett brett, kanske åtta cm brett sidenband.

Vi sa inte så mycket mer. Tåget for vidare norrut, medan han ägnade sig åt sin cigarr och läste sin tidning. Och jag såg ut i det förbiilande landskapet med höga bergskedjor i fjärran.

Efter ett tag, en timme kanske, reste han sig och tog av sig sin kavaj.
"Hace calor", sa han och hängde sin kavaj på en krok på väggen intill fönstret.
"Si", sa jag som under min korta tid på sydkusten ändå hade lärt mig att det betydde att det var varmt, men inte kunde säga så mycket mer än några få spanska ord.
Men även om jag inte var så slängd i spanska, så var det inga fel på mina ögon.
Och under en tiondels sekund eller mindre, när han hängde upp sin kavaj på en krok på väggen intill hans sida av fönstret, såg jag att det i kavajens innerficka fanns en pistol, en liten svart pistol i ett läderhölster.
Jag uppfattade i alla fall den som svart, det gick så snabbt.
Ytterligare en tiondels sekund senare insåg jag också att han på mitt ansiktsuttryck hde de förstått att jag hde sett pistolen.

Mannen mittemot mig log inte längre emot mig. Hans min var inte ovänlig eller ihopbiten utan mer avvaktande, som han om inte riktigt visste hur han skulle hantera situationen.
Jag visste inte heller riktigt hur jag skulle hantera situationen.
Ingen av oss var för några ögonblick säkra på att vi stod på fast mark. I alla fall inte jag.

Jag förstod att han förstod att jag hade sett pistolen. Och han förstod att jag förstod att han förstod.
Nån måste bryta isen, och jag förstod att det måste bli jag.

Det var bara det där med spanskan, som jag inte kunde så många ord av. Hur bryter man is om man inte kan prata.
Men precis där, som ett pistolskott kom minnet av en gammal westernfilm fram, en B-western, där nån ställer frågan: "Pistolero?" Som betyder gun man, revolverman.

Så jag frågade mannen i sidenkostymen mittemot: "Pistolero?"
Det blev knäpptyst i en sekund eller två. Hade vi befunnit oss i en höstack, hade vi kunnat höra en knappnål falla. Eller en fjäder.
Sen log han brett och sa: "Si señor, pistolero”.
Jag log också brett, så brett jag kunde, för vad annat kunde jag göra.

Och det verkade som att vi därmed var lite som på noll igen, och att vi bägge kunde gå vidare därifrån, och vi började tala på bruten engelska med varann.
Han, pistoleron, bröt sin engelska på spanska och jag bröt min på svenska, men isen var bruten, så resan blev riktigt trevlig till dess att vi senare skiljdes åt på stationen i Cordoba.

Mannen visade sig vara från Argentina, på besök i Spanien för att hälsa på sitt gamla släktträd, och han visade mig bilder på sin familj som var kvar i Buenos Aires.
"Very nice family", sa jag och aktade mig noga för att titta åt pistolkavajen på väggen intill honom.
Man utmanar inte sydamerikanska gangsters.
Man tittar inte på deras kavajer om man vet att de har en pistol i sig.

Så småningom rullade tånget in på stationen i Cordoba, och det blev dags för honom att stiga av. Han skulle byta tåg. Men eftersom mitt tåg skulle vänta in hans tåg, skulle mitt tåg göra en dryg halvtimmes uppehåll, och han frågade om han fick bjuda mig på en smörgås och en öl i stationens servering.

Jag tvekade lite, men gav snabbt efter, eftersom jag var hungrig och i stort sett luspank. Det kunde väl inte vara så farligt, så länge jag bara följde med till cafèet, tänkte jag. Så jag tackade ja, och satt någon minut senare med ett glas San Miguel i den ena handen och en bocadillo con queso y jamòn* i den andra.

Vi sa inte så mycket under den lilla måltiden, annat än salud, skål, utan iakttog mest folklivet runt omkring oss.

Sen reste han sig och önskade mig fortsatt trevlig resa, och jag bad honom hälsa så hjärtligt till sin familj, när han väl kom hem till Argentina.
Sen gick jag ombord på tåget igen och såg genom fönstret ryggen på den sydamerikanske gangstern, när han med sin resväska gick upp på en annan perrong, till sitt andra tåg mot en annan stad.

Så rullade mitt tåg igång, och jag tänkte att han var ju faktiskt väldigt snyggt klädd, som i en Hollywoodfilm, en gangsterfilm.
En Hollywoodfilm med mig i.

Fotnoter
* Garcia är ett fingerat namn. Jag har ingen aning om vad de verkligen hette. Men de kan mycket väl ha burit namnet, då det lär vara ett av de allra vanligaste spanska efternamnen.
* Tåget på bilden ovan är inte samma tåg som jag och den sydamerikanske pistoleron färdades i mot Cordoba, och jag sen vidare till Madrid. Men scenerierna utanför med bergen i fjärran är som på pricken.
* Bocadillo con queso y jamòn = ost- och skinksmörgås, fast utan smör.

Andra självbiografiska bloggtexter
• Kort resumé 
• Alla mina katter och jag 
• Göran, AIK och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag
• Religionen och jag

Jag skrev i Spridda skurar, 22-09-26, bl a om när Elisabeth II trillade av tronen, och om minnen från barndomen, när Gustav V trillade av tronen.
Jag skrev om uppståndelsen då i skolan, och om när jag kom hem efter skoldagens slut.
Enligt min salig mor skulle jag ha sagt att: ”Så här ledsen har jag inte varit sen katten dog”.

Den katten hette Murre I och var den första katten i mitt liv, och ja, jag var verkligen ledsen när han gick till de sälla kattmarkerna.

Jag var redan från tidig barndom en s k kattmänniska. En människa med ögon känsliga för talande svansar och utforskande ögon med streckpupiller.
Jag var en liten kattmänniska, ja ett kattbarn var jag.
Inte att förväxlas med kattunge.

Man brukar säga att människor har hundar, men att katter, de har människor. Jag brukar säga så i alla fall.
Man (jag) brukar också säga att ett hus utan katt är inte ett riktigt hem.
Och i ett riktigt hem är det alltid katter som regerar.

Regentlängden för katterna i mitt liv som jag minns dem.

Murre I var en gråstrimmig hankatt som min far kom hem med, när jag var blott några år gammal, fyra-fem kanske.
Han fick inte ett långt liv. Hankatter kastrerades sällan på den tiden. och kampen om födan och honorna krävde sina tributer. Sällan såg man en äldre hankatt som inte hade riv- och bitskador både här och var. Ögonskador förekom.
Jag kommer ihåg att nån, det kan ha varit en granne, eller det kan ha varit farmor eller nån annan, sa att det är synd om gamla hankatter.
Murre I dog i kattpest några år senare.

På den tiden gick man inte så ofta till veterinären. Numera finns veterinärkliniker nästan överallt, men inte då.
Så när det blev dags att avliva ett kärt husdjur, bad man en jägare i vänkretsen om hjälp, och så gick man ut i skogen med katt och bössa.

Murre II var en stilig, mörkt stålgrå hankatt som efter några plötsligt försvann ifrån oss. Det märkliga var att han efter nästan två år kom tillbaka. Det förvånades oss lika mycket som sorgen efter honom förbyttes i glädje.

Holger var  något ljusare grå med vit buk, vitt i ansiktet och vita tassar. Att han fick det namnet beror på att hans mamma Kerstins ägare alltid döpte Kerstins ungar efter släktingar.

Holger var en hemkär katt och han lämnade sällan tomten. Så han levde han också längre än de tidigare och i stort sett oskadad till sin död.

Sigrid kom lite parallellt med Holgers sista år. Holger bodde hos mina föräldrar, men jag hade tillsammans med min då fästmö, nu sen drygt 50 år kära hustru, flyttat in i en liten lägenhet i ett rivningshus vid Vanadisvägen i stan, och vi tyckte att vi borde ha en liten katt.
Eller rättare, jag kom en kväll oannonserat hem med en liten grå-vit-svartstrimmig kattfröken och placerade henne framför min fästmö. Och det var det.

Sigrid kallades för det mesta för Siggan, eller bara Sigge, och var nog den mest intellektuella av alla mina, och våra katter.
Vi kunde föra långa samtal om nästan vad som helst, och hon fyllde  i och fick mig på rätt spår, när jag inte hittade rätt ord eller uttryck.
Hennes politiska analyser var knivskarpa, och hon skulle, om hon levt nu, ha kunnat bli en utmärkt programledare för teveprogram som t ex SVT/Babel och Agenda, eller varför inte Sigrids Bokradio i P1. 

Efter en liten tid hämtade vi också hem Sigrids bror.

Snäll, som brodern döptes till var en nästan helsvart kille (med lite vitt) som verkligen var snäll. Han hoppade tyvärr alltför snällt efter Sigrid ut genom fönstret efter att vi hade flyttat till Kallhäll. Sigrid fick vi fatt i, men Snäll såg vi aldrig mer av.

Så kan det gå. Att ha katt är att mötas och skiljas.
Och i bästa fall mötas igen.

Doris kom sen, som en komplettering efter den tragiskt bortlöpte Snäll. Doris var en gråvitstrimmig katt, med lite röda inslag. Till skillnad från alla andra katter i mitt liv, var hon en inte så lite skrajsen katt.
Förmodligen hade hon detta efter sin pappa som också var rödstrimmig och smårädd för det mesta, ja till och med för sina egna små ungar. Tänka sig.

Sen gick det rätt många år utan katt och visst kändes det lite tomt, men vi hade barnen som växte upp, vi jobbade och bodde i lägenhet och vi kände att en katt inte riktigt skulle hinnas med.
Men så en dag långt senare, för drygt 12 år sen närmare bestämt, var det dags igen.

Frasse kom som en tvåårig virvelvind med sitt pick och pack och flyttade oombedd in hos oss.
Och han kom med en sån självklarhet att hade vi bott på Kymmendö, så hade han kommit med ett höganäskrus i ett snöre runt halsen.

Efter att ha lokaliserat Frasses ägare som mer än gärna ville bli av med honom, kom vi överens om att ta hand om honom. Nu är Frasse alltså 14 år och har bott med oss och under senare år med ett par hundar, varav den andra, dvärgpudeltiken Toffee är mycket förtjust i honom.

Frasse är inte fullt ut lika förtjust tillbaka, som han sa en gång, när vi satt i soffan, Frasse och jag:
”Kom ihåg, det här är oss emellan, så absolut inget till Toffee! Men det var faktiskt bättre förr, när det var hundlöst här."
"Kan förstå det", sa jag, "men nu är det som det är, och då får man gilla läget.”
"Visst, sa Frasse, "det är okej. Så länge det är jag som bestämmer”
”Du är bossen, Frasse.”

 🔹

Honkatter brukar bli något äldre än hanar och kan bli upp till 19, 20, ja 21 år. Alltså lite äldre än hanar, men Frasse är i gott bruksskick och bör väl kunna få åtminstone  några år till på nacken, innan det blir dags för också honom att trilla av tronen.
Kanske kommer han till och med att överleva oss. Som Bettan II överlevde de flesta.
Vi får se. Nån av oss i alla fall.

🔹

Epilog 2022-11-15
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland blir det helt annorlunda. Om det har jag skrivit ett tillägg denna text, ”Till Frassekatten ❤️”.

Andra självbiografiska bloggtexter
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 

I förra Dagsnoteringar (Spridda skurar, 2202-09-26) skrev jag bland annat om rabaldret kring valet av Riksdagens andre vice talman som till slut ändå blev sverigedemokraten Julia Kronlid.
Vad jag givetvis borde ha kommit ihåg, a propå Kronlids bristande tilltro till ventenskapen och evolutionen, ja helt knäppgökigt, inget snack om saken, vad jag hade glömt, var att knäppgökeri i den högre politiken inte alls är extremt ovanligt.

Jag nämnde då förra talmannen Birgitta Dahls tidigare villfarelser om vissa ostasiatiska folkmördare, men glömde en viss vice statsminister för några år sen, Åsa Romson som ansåg att människor som säger sig vara elallergiker bör tas på stort allvar. Detta efter att först i en intervju ha sagt att hon själv tror på fenomenet elallergi.

Ändå finns inga som helst vetenskapliga studier som stödjer diagnosen elallergi. Även Åsa Romson, som i andra frågor, t ex klimatet, med emfas pekar fingeroch hänvisar till vetenskapen, visade sig ha luckor i tilltron till densamma.
Ja, und hast du mir gesehen. Jorden som vi känner den gick inte under. Jorden bet ihop och gick vidare.
Verkligheten verkar tåla ett och annat knäppgökeri utan att rubbas i sina cirklar.

Ann-Charlotte Marteus skrev (den 28/9) om bland annat detta i Expressen, under rubriken SD och MP har liknande tomtar på loftet, en text som jag gärna vill ge en större spridning. *

DS

* Ann-Charlotte Marteus i Expressen: https://t.co/G6xwJzedwG